I december 1951 hade jag ännu inte fyllt femton år. Men eftersom den svenska censuren inte lade sig i vilka böcker de unga läste hade jag, som den romantiske tonåring jag var, slukat boken "Sommardansen" av Per-Olof Ekström från pärm till pärm.

Jag köpte mig en brun filthatt hos Valerius Hansson på Kungsgatan i Göteborg och fällde upp kragen på min mellangrå trench-coat. Det räckte för att jag skulle släppas in på den beramade premiären den 19 december på biografen Palladium.

Naturligtvis hade jag sett den famösa affischbild som kom att göra den här svenska filmen till en stor internationell framgång. Och självfallet var jag medveten om - och stolt över - att den unga kvinnan med det vackra bröstet var elev vid vår egen Stadsteater och förutspåddes en glänsande framtid.

Trots min ungdom hade jag sett ett försvarligt antal otillfredsställande filmatiseringar av böcker jag läst, så mina förväntningar var inte överdrivet höga. Men när jag lämnade biografen stoppade jag filthatten innanför trench-coaten för att inte skylta med hur mina tårar hade förändrat dess färg.

I december månad är det långt till den svenska sommarnatur som under vinterhalvåret är ständigt närvarande i form av en närmast smärtsam längtan. I denna fantastiska miljö, om än i svartvita bilder,  hade regissören Arne Mattsson samlat kring sig ett antal skådespelare av vilka flera rymdes bland mina favoriter även flera decennier senare. Mot Edvin Adolphssons sympatiske lantbrukare harde han rent geialiskt placerat John Elfström i rollen som den schartauanske pastorn; en uppgift så långt från Åsa-Nisse som det är möjligt att tänka sig. Det skulle inte förvåna mig om Bo Widerberg hade den lyckade castingen i tankarna när han många år senare placerade Carl-Gustav Lindstedt i rollen som Martin Beck i "Mannen på taket" och som Willie Loman i TV-teaterns föreställning av "En handelsresandes död". Carl-Gustav fladdrar för övrigt förbi även i Hon dansade en sommar där hans gamle radarkompis, Arne Källerud, dock har en väsentligt större roll som engagerad ungdomsledare med socialistiska förtecken.

För alla som sett Edvin Adolphsson i rollen som kyrkoherden i TV-serien Hemsöborna, eller för all del som den pensionerade officeren i filmen Änglar finns dom, är det intressant att se att han redan 1951 intog en särställning bland svenska filmskådespelare. Fjärran från det tillkonstlade och tuktade  som präglade många av hans samtida aktörer framställer han en naturlig, jordnära och i alla detaljer trovärdig lantbrukare, med ett hjärta av rent guld,r ejält med gödsel  under de spruckna naglarna och minst två rävar bakom varje öra.

Mera överraskande är då den kompromisslöse domedagspräst som mejslats fram av John Elfström. I varje detalj, från den spikraka ryggen till de iskalla ögonen och den trådsmala munnen och den stålvassa stämman porträtterar han en prelat som är en perfekt representant för myten om den straffande guden, helt utan kontakt med den verklighet han är satt att officiera i.

Kring dessa giganter kan man glädjas åt inspirerade insatser av ett antal av Thalias svenska trotjänare; Berta Hall, Irma Christensson, Erik Hell och inte minst John Melin som en elakt retsam  gipsfigur i rullstol på det sjukhus där lantbrukare Adolphsson hämtar sig efter en olycka som är nödvändig för att föra historien vidare mot det tragiska slutet. En särskild eloge till Nils Hallberg, en av svensk films duktigaste skådespelare, som här fått en uppgift som passade honom perfekt. Må vara att han inte hade så många repliker men de, tillsammans med en obetalbar mimik, visar vad en god skådespelare kan göra av en ganska liten roll. I USA fanns vid den här tiden en skådespelare vid namn Dan Dureya, en song and danceman som utvecklats till en skicklig filmgangster, ofta kallad "Hollywoods charmfullaste äckel". Nisse Hallberg var inget äckel men precis lika charmfull.

Den fräscha debutanten Ulla Jacobsson är inte bara ett tilltalande blickfång; bredvid hennes agerande i en roll som bjuder på en hel del svårigheter verkar den mera erfarne Folke Sundqvist stundtals både stel och lite bortkommen.  Filmen blev ett internationellt genombrott för Ulla Jacobsson som snart ldärefter ämnade elevskolan på Göteborgs Stadsteater.

Men den självklara huvudpersonen i detta drama är för mig, trots allt, min ungdoms svenska somrar!

De doftande efterkrigsdagar som fylldes av förälskelser, förhoppningar och förtrollning! Alla de lövade bryggor, logar och dansbanor där dansen tråddes till tonerna från fioler och dragspel, där kyssarna smakade spunnet socker och de tunna bomullsklänningarna lyftes av lekfulla västanvindar.

Jag återser Hon Dansade en Sommar en vintermåndag i svensk television och återförs i minnet till dessa ljuvliga dagar.

Jag måste fråga mina barnbarn om de sett filmen och om de kände någon som helst samhörighet med dess miljöer och människor. Jag är rädd att den värld vi gett dem inte har utrymme för de enkla känsloupplevelser som var vår verklighet under de där fantastiska åren då man verkligen trodde på evig fred och frihet och rättvisa för alla människor.