Alla vi som drömmer,

tror,hoppas och längtar.


Öppnar våra sinnen och gräver djupare.



Vi som vet.


Mer en vad vi bekänner.


Låter andra dansa på våra själar då vi tror att alla är som vi.




Alla får dansa på våra kroppar,ta vad dom vill och lämna skalet kvar.



Tomt och ängsligt.

Likt en fågelskrämma på en åker i November.

Vi är så goda att vi låter dom ta det bästa av oss,

lämna oss där nere,


där vi inte alls ska befinna oss.



Jag gråter för oss ganska ofta,

vi som har ett hjärta att fylla ett helt universum med,

men ingenstans att låta det gro.


Ensamma ängsliga själar.


Finner aldrig ro.