Tänk dej ett stort skånskt bageri, med dagliga leveranser av doftande färskt matbröd till stora delar av den svenska livsmedelshandeln.
    Tänk dig en lågintressant, konkurrensutsatt stapelvara av en art, som möjligen kan fånga konsumenternas flyktiga intresse när den kryddas med konjak, eller förses med  röd prislapp.
    Och tänk dig dessutom färskvaruleverantörernas ständiga balansgång när det gäller att anpassa sin dagsproduktion till konkurrenternas aktiviteter, sina egna lönsamhetskrav och brödkundernas vankelmodiga efterfrågan.
    Snacka om finlir!

Men färskvaruproducenterna har också en stor fördel framför många andra leverantörer till livsmedelshandeln:
    Deras representanter besöker butikerna varje dag!
    Det betyder möjligheter till en aktiv och dagsaktuell marknadsföring som andra leverantörer både saknar och avundas.

Den insikten lämnade inte Marknadsdirektören i Det Stora Bageriet någon ro.
    ”Hur skall vi dra maximal nytta av vår fördel, utan att dra på oss alltför höga kostnader” tänkte han varje kväll, när han drog på sig sin ljusblå flanellpyjamas med vita paspoaller och varje morgon när han stod och tvålade in sin lurviga lekamen i duschen.
    Till sist ringde han till sin reklambyrå, där jag råkade vara copywriter.
    
På just den byrån hade jag hamnat närmast av en tillfällighet.
    Det började en solig sommarmorgon med att en allvarlig man klev in i mitt arbetsrum på den göteborgsbyrå där jag då var anställd.
    I handen höll han en anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar.
    Han sa:
    ”I den här boken har jag skrivit ner allt jag vet om vår chefs oegentligheter. Om du vill hjälpa mig, och ge det här materialet till ägarna i Stockholm, så skall jag se till att du blir ny chef här i Göteborg.”

Den allvarlige mannen hade själv ansvarat för byråns verksamhet tidigare, men efter några olönsamma år fått träda åt sidan. Då hade han svalt sin stolthet och accepterat att vara kvar som projektledare under en ny chef, en yngre kraft som tycktes betrakta ägarnas börs som ett dignande ymnighetshorn till vilket han hade oinskränkt mandat.
    Flera av de märkliga episoder som berörs på andra ställen i den här boken var den här nye chefen ansvarig för, och jag tvivlade inte på att den dystert svarta anteckningsboken innehöll tillräcklig information för att ägarna i Stockholm skulle agera, både målmedvetet och radikalt.
    
Men jag var också lika övertygad om att jag inte ville medverka i en sådan komplott.
    Kanske var jag bara feg. Kanske bar jag ända sedan koltåldern med mig uppfattningen, att endast den som är helt utan skuld är berättigad att kasta den första stenen. Kanske kunde jag inte se mig själv som budbärare av andras anklagelser.
    Men sist - och absolut inte minst viktigt - var jag fullständigt ointresserad av att bli chef över någon annan än, möjligen, mig själv.
    Allvarsmannen övertygade mig emellertid om, att den avslöjande informationen skulle nå ägarna även utan min hjälp. Inför den väntade katastrofen beslutade jag mig då för, att snarast flytta till en annan reklambyrå.
    
Tillfälligheterna gjorde att jag så sent som veckan innan fått en förfrågan från en byrå i Helsingborg som behövde utöka sin copykapacitet.
    Varför inte sticka dit nu, och så passa på att kolla läget i Malmö samtidigt?! Som reklamstad ansågs Malmö vid den här tiden vara mycket trendigare än Göteborg

På en liten byrå i skånemetropolen hade jag en vän, en trevlig projektledare som nyligen lämnat Göteborg. Ett telefonsamtal med honom resulterade i tips på flera byråer som var underförsörjda på textsidan.
    Plötsligt satt jag med en lista på sex eller sju olika byråer som gärna ville ha besök!
    
Då ringde min vän projektledaren igen:
    ”Herregud, jag nämde ju aldrig att vi själva behöver copy! Kan du inte komma hit och snacka med min chef, när du ändå är här nere?”
    ”Visst, självklart!”, sa jag, trots att jag egentligen knappast såg den för mig helt okända byrån som något verkligt alternativ.
    Så okunnig om deras existens var jag, att jag till och med ringde fel byrå när jag skulle avtala om tid för möte! En vänlig äldre herre skrattade roat och läste därefter upp namnen på alla Malmös reklambyråer så att jag, med viss tvekan, tyckte mig känna igen namnet på den där min vän projektledaren arbetade.
    
Det hela var förstås ganska genant, men jag har alltid haft svårt för att komma ihåg vad folk heter.
    Detta har straffat sig många gånger.
    Som möbelförsäljare skulle jag en gång presentera ett inredningsförslag för en person som hette Enhörning, men jag kallade honom envist för Noshörning.
    Han var föga road och köpte förstås sina möbler av någon annan.
    En herre som hette Westerskog kallade jag envist för Västanvind ända tills han bad mig att dra åt skogen, dock inte den västliga.
    Lika ofta minns jag inte ens fel namn.

En scoutledare, som hade samma problem som jag, gav mig en gång följande finurliga tips:
    ”Säj bara ’du får förlåta mig men jag kommer inte ihåg ditt namn’. Då svarar han kanske ’Sven’ och då säger du att, javisst, förnamnet kan jag ju, men ditt efternamn?”
    Den tekniken misslyckades jag grundligt med när jag en dag skulle säga namnet på en nyanställd tjej hos en kund. Låt oss säga att hon hette Karin Svensson. Jag sa: ”Du får förlåta mig Inger, men jag kommer inte ihåg vad du heter i efternamn.”
    Ack ja.

Helsingborgsbyrån, som ju på sätt och vis var upphov till min idé att flytta söderut, var en framgångsrik länk i en internationell kedja.
    Tillsammans med den medarbetare som föreslagit att de skulle ringa mig träffade jag kedjans svenske chef samt den art director som det var tänkt att jag skulle samarbeta med.
    Fortfarande har jag uppfattningen att dessa herrar var de två snorkigaste personer jag träffade på under dryga fyrtio år i den märkliga reklambranschen.

I någonting som antagligen var ett klumpigt försök att öka min motivation att samarbeta med med en ny och i deras ögon mera begåvad AD, kritiserade de utformningen av praktiskt taget alla mina arbetsprover.
    Idéerna var bra, visst, och texterna stundtals glimrande. Men utformningen!!!
    De flinade överlägset
    Mötet slutade med att chefen i sin italienska sidenkostym lutade sig bakåt i sin läderklädda gungfåtölj, drog ett bloss på sin trådsmala danska cerutt och sa: ”Jag har för vana, eller ovana om du vill, att alltid sätta attraktionskraft i förhållande till ett pris.
    Och jag vill inte förneka att vi är attraherade.
    Den återstående frågan är nu bara, vad en sådan här man kostar?”
    
Hur många gånger har man inte, i efterskott, kommit på slagkraftiga och vitrioldrypande formuleringar som man gärna velat piffa upp ett samtal med.
    För en gångs skull kom svaret nu seglande vid alldeles rätt tidpunkt:
    ” Jag kostar faktiskt ingenting. Jag går med förtjänst.”

Till denna förtjänst kan tilläggas att jag därefter samlade ihop mina arbetsprover, reste mig och gick.
    
Senare på eftermiddagen samma dag hamnade jag i gräl med en ryktbar kreatör på en av Malmös mest ansedda reklambyråer.
    ”Här hos oss har alla medarbetare precis lika mycket att säga till om”, sa han och tog en rejäl klunk ur sin Carlsberg Hof.
    ”Det tror jag väl inte”, genmälde jag försiktigt.
    ”Fråga vem du vill”, sa kreatören tvärsäkert.

Klockan var över fem och flera medarbetare hade gått hem, men en medelålders originaltecknare hukade alltjämt över sitt dignande arbetsbord.
    ”Han därborta säger att alla på den här byrån har precis lika mycket att säga till om”, sa jag. Originaltecknaren lyfte inte ens blicken från arbetsbordet när han svarade, på klingande skånska:
    ”Det var ta mig fan det dummaste jag hört på flera år!”

Aftonen tillbringade jag hos en byrå som firade något slags jubileum. Av det skälet hade de bjudit in massor av branschfolk och reklamköpare till stort partaj med välfylld buffet, litervis med sprit och levande musik.
    Utanför dörren till denna byrå stod en prydligt klädd man och lämnade ut visitkort till alla som ville ha.

”Vi lär aldrig bjuda in dig till så här påkostade fester”, sa han. ”Men vi gör jävligt god och effektiv reklam. Hör av dig om du är intresserad.”
    Det visade sig vara chefen för den reklambyrå där min vän arbetade.
    Dagen därpå kom vi överens.
    
Raskt tillbaka till Marknadsdirektören i Det Stora Bageriet.
    Han sammanträffade med den projektledare som ansvarade för bageriets reklam och sa: ”Vi behöver ett nytt koncept; ett annat sätt för hur vi ska arbeta när vi är i butiken!
    Vi söker någonting som gör att våra produkter och vårt varumärke lyfts fram under hela året, och inte bara under enstaka kampanjer. Vårt folk finns ju i brödavdelningen varenda dag och har både lust och förmåga att uträtta mer.     Det bör vi kunna dra större nytta av.
    Tänk igenom situationen och kom med ett förslag!

Det slumpade sig så att projektledaren för  Det Stora Bagerikontot var chef för den reklambyrå där jag nu var nyanställd.
    Han hade skött uppgiften till kundens tillfredsställelse i många år och var numera personlig god vän med Marknadsdirektören.
    Han återvände nu till byrån med andan i halsen och samlade genast en arbetsgrupp. Uppdrag som innehöll chansen till stor och kontinuerlig reklamproduktion får man ju inte varje dag!

Men hur ökar man intresset för information om någonting så trist som vanligt, fabriksbakat matbröd?!
    Hur skapar man ett koncept som har förmåga att engagera butikerna så att de vill jobba mera aktivt med produkten, och köparna så det får dem att välja den ena frallan framför den andra.
    Många bröd är ju nästan bara ”luft å bös”, som dom sa i ”Macken”och visst ligger det väl en smula sanning i det?
    Socialstyrelsens rekommendationer i all ära, men Roy och Roger är trots allt fan så mycket roligare!

Roligare, ja!
    Det är förstås så det är!
    Det måste bli roligare att exponera just "vårt" bröd, att tänka på just vårt bröd, att rekommendera just vårt bröd, att välja just vårt bröd samt förstås att avnjuta just det färska, smakfulla, välgräddade bröd som varje dag levererades av Det Stora Bageriet!

Bröd och Skådespel!
    Där har vi det!
    Vi gör en rolig, underhållande kampanj som bygger på en enkel och dekorativ tävling som visar sammanhanget!
    Vi korar ett rejält antal nya vinnare var fjortonde dag, och alla får två fribiljetter till närmaste teater eller biograf - sådanana kan vi säkert fixa billigt nu när underhållningsbranschen krisar för att alla människor sitter hemma och glor på sin nya färg-TV!
    
Några snabba telefonsamtal till teatrar och biografbolag visade att vi kunde förhandla fram biljetter till jättelåga priser.

Budgeten skulle räcka gott, om vi slopade all annonsering och bara jobbade i butikerna. Med stora affischer vars rubrik förmedlade en ny tävlingsuppgift var fjortonde dag och enkla tävlingsformulär som ifyllda skulle stoppas i en låda i brödavdelningen.
    Butikscheferna kunde sedan lätt samla in tävlingsbidragen, utse vinnar och lämna ut fribiljetterna direkt till de lyckliga!
    Herregud, vi hade råd att kora hundratals vinnare varannan vecka!

Nu satte vi igång.
    Temat fick bli ”Bröd och Skådespel - nu får du båda av oss”, d v s Det Stora Bageriet.
    Sedan gav vi oss på att göra affischrubriker. De skulle bestå av felaktiga citat från teaterns och filmens värld. Tävlingsuppgiften skulle vara att finna rätt citat som ersättning för, t ex dom här:
    Bild på Hamlet som säger:
        ”Ta en smörgår, Ofelia!
    Bild på professor Higgins som säger:
        ”Eliza - var fan är mina rundstycken!”
    Bild på Richard III som säger:
        ”Ett bröd! Mitt kungarike för en bröd!”
    Bild på Gudfadern som säger:
        ”Jag skall ge honom en macka han inte kan motstå.”
    Bild på en (kvinnlig?) präst som säger:
        ”Giv oss idag vårt smakliga bröd”.
    Bild (för Stockholmsmarknaden) på Kolingen, som säger:
        ”Barkis på er, grevar och baroner!”
    Bild på Arkimedes, som säger:
        ”Rubba inte mina sirapslimpor”
    Bild på Aristoteles, matande sina svalor med brödsmulor
        ”En limpa gör ingen sommar”
    Bild på Churchill, som säger:
        ”Det enda jag kan erbjuda er är rågbröd, sötlimpa och kavring”
    Bild (för Skåne) på Edvard Persson som, ridande på ett bröd, sjunger:
        ”När man ser det litegrann såhär från limpan.”
    Bild (för västkusten) på Kal och Ada under rubriken:
        Nygräddat rågbröd har siktats vid Vinga!”
   Bild på Zarah Leander som sjunger:
        ”Vill ni se ett formbröd, se på mig!”
    Bild på Lill-Babs som sjunger:
        ”Jag är ett mörkt bröd i plastförpackning” osv osv
    
Den gemensamma frågeställningen under dessa rubriker skulle förstås vara: ”Nej, så sade han/hon naturligtvis inte. Men hur lyder det riktiga citatet? Skriv ner ditt förslag på tävlingskupongen...
    
Så där höll vi på och skapade tjogtals med rubrikförslag under några fnissande timmar.
    Sättet att arbeta kallades för ”brainstorming” i USA, Bosse Hagskog heter mannen som introducerade tekniken i Sverige under det brilljanta begreppet ”storhjärna”.
    Metoden syftade till att , inom ramen för givna förutsättningar, få en grupp människor att på kort tid generera så många originella idéer som möjligt.
    Kritik var bannlyst under processens gång, men hade efteråt till uppgift att sålla fram de bästa förslagen.
    
Storhjärna.
    Man kan undra om den tekniken nånsin används numera.
    Ställd inför huvuddelen av dagens reklambudskap bör man kanske fråga sig, om någon hjärna alls är inblandad.
    
Övertygade om konceptets hållbarhet började vi skissa och skriva texter.
    Flera teatrar, som behövde mer publik, ringde faktiskt och frågade hur vårt arbete avancerade, vilket styrkte oss i uppfattningen om att priserna i vår tävling skulle komma att betinga ett överkomligt pris.
    Så en fredagmorgon några veckor senare lastade vi chefens bil full med strategier, planscher och annat presentationsmaterial och for, med nytvättade halsar och välpetade naglar, iväg till Det Stora Bageriet.

Det näst bästa med att jobba med reklam är att det är jämförelsevis välbetalt.
    Det bästa är att man, med lite tur, så ofta kan få beröm för sitt arbete.
    Hur ofta får en korvhandlare beröm för att han spritsar senapen så elegant, eller portionerar ut potatismoset med sådan skicklighet?
    Vem berömmer en bilarbetare för att hon monterar instrumentbrädorna så snabbt och graciöst?
    Vem applåderar en bagare för att han ständigt lyckas åstadkomma samma perfekta balans mellan mjöl, jäst, kryddor och andra ingredienser?
    Någon enda?

Som kreatör i reklambranschen har du chansen att sola dig i glansen av andras uppskattning flera gånger i veckan, om du är flitig.
    Din tillvaro är i sanning beviljad!
    Dina uppdragsgivare har vänt sig till dig för att de hoppas att du kan lösa problem de tror sig inte klara själva. Priset de betalar är dessutom så oförskämt högt, att de är mer eller mindre förhandsinställda på att du skall lyckas. De vill ingenting hellre än att du skall överraska dem med nya, kreativa lösningar som de genast känner är till nytta för deras marknadsföring.
    Gör du det känner deras glädje och tillfredsställelse inga gränser.
    
Panegyrik, säger ordboken, var ursprungligen det grekiska ordet för folkfest men också för de versifierade lovtal som vid dessa fester hölls över högt uppsatta personer.
    Numera är panegyrik snarast ett begrepp för överdrivna lovord.
    Det fick jag veta när jag, i slutet av 1960-talet, skrivit ett förslag till annonstext som handlade om ett schampo.  
    Jag såg framför mig en helsidesannons där bilden visade hurusom ett ungt, förälskat par njöt av varandras närhet i en böljande landskapsbild som jag inbillade mig hörde hemma på den skottska landsbygden, eller möjligen i norra England där jag heller aldrig hade varit.
    Den unge mannen, som naturligtvis var mitt eget nyförälskade alter ego, låg på rygg i gräset med sitt huvud i den unga kvinnans knä. Den unga kvinnan satt framåtlutad, så att hennes långa, rågblonda hår skymde hans ansikte för betraktaren.
    Den kongeniala rubriken, ”Och dina lockar dolde mig för världen”, var en versrad jag oförskämt nog helt utan medgivande lånade av Evert Taube.
    Under denna känsloladdade fras hade jag formulerat en text som jag idag bara minns början och slutet av:
    ”Stilla, min älskade.
      Så nära varandra som nu har vi aldrig varit.”

Sedan följde ett stycke som jag gudskelov inte kan erinra mig, följt av denna känslosamma avslutning:
    ”Jag älskar ditt hår som det är just nu,
      en skimrande ridå mellan oss och världen.”
    
I botten av annonsen en ofrånkomlig eftergift åt kommersialismen i form av en mera prosaisk produktbild, tillsammans med produktens namn och naturligtvis en snärtig payoff:
    
    ”Ibland hänger det på håret”.
    
Förslaget kom raskt i retur från min chef med ordet ”panegyrik” skrivet tvärs över texten.

”Panegyrik?”, läste den förälskade unge mannen som var jag.
    ”Vad fan betyder panegyrik?”
    Att tvingas gå in till chefen och fråga vore naturligtvis den slutgiltiga förnedringen. Men jag hade till all lycka en mångkunnig kollega på en annan reklambyrå som jag kunde vända mig till. Denne förenade dessutom sin mångkunnighet med att ha ett rejält uppslagsverk inom räckhåll. Till min oförställda glädje konsulterade han detta innan han svarade:
    ”Panegyrik” är en ”överdriven lovsång. Varför frågar du?”, sa han.
    ”Jag bara undrade”, sa jag, samtidigt som jag försiktigt lät den refuserade annonsidén glida ner till de andra ofullgångna idéerna som låg och hånflinade mot mig i den välfyllda papperskorgen.
    
Så här många år senare tar jag risken att nämna att annonsen avsåg någonting så fullständigt oromantiskt som ett högeffektivt mjällshampoo, vars känslokalla produktnamn dessutom anspelade starkt på att det var särskilt effektivt mot seborée.
    Ja, ja, skratta lagom!
    När man är förälskad kan praktiskt taget vad som helst inträffa.
    Och till mitt försvar kan jag möjligen tillägga, att jag på mitt textförslag skrev att ”denna idé förutsätter givetvis att vi kan förmå uppdragsgivaren att byta namn på produkten.”

Panegyrik förekommer alltför rikligt i reklambranschen, vilket den överlyckliga marknadsdirektören på Det Stora Bageriet nu blev ett strålande exempel på.

    ”Visst! Exakt! På pricken! Genialt! Underbart! Precis vad jag hoppats och trottatt ni kunde skapa!
    Tack snälla ni, jag hör av mig så snart jag presenterat upplägget för min chef."
   

Därefter följde några veckor av tystnad.
    Vår chef ringde då och då till sin vän marknadsdirektören som fortfarande var lika översvallande lycklig.
    Hans chef var precis lika såld på konceptet, sa han,  och skulle säkert trycka på startskottet vilken dag som helst. Så det var bäst att vi förberedde oss på snabba puckar, för sedan måste det gå undan.
   
”Förlorade ägg” brukade en begåvad AD jag samarbetat med kalla goda kampanjidéer som aldrig blev realiserade.
    Av Det Stora Bageriets ägg tycktes det inte ens bli pannkaka.
    Veckorna gick och en lång skånsk höst övergick i vinter.
    Reklamen för Det Stora Bageriet såg ut precis som vanligt.
    Men vintern gick och drivan smalt och det vart lust och vår...

Då, plötsligt, ringde Marknadsdirektören byråns chef och utbad sig om ett skyndsamt möte.
    Sin plikt likmätigt satte sig byråns chef genast i sin bil, på så sätt understrykande sitt grundläggande ansvar, nämligen att ständigt förse byråns kreatörer med meningsfulla arbetsuppgifter.

Inne på sitt kontor satt Marknadsdirektören och sken med hela sitt välvilliga, generösa anlete.
    Han sa:
    ”Nu du Curt”, ty så hette byråns ägare och ledare, ”nu skall jag be dig och byrån om något RIKTIGT SVÅRT!”
    ”Hm”, sa Curt väluppfostrat.
    ”Jo du, för nu skall jag be er att ta fram en kampanj för oss, som är lika sagolikt begåvad som den ni skapade i höstas!”

När Curt senare berättade om detta för sina kreatörer sa han ”Jag trodde faktiskt inte mina öron”, vilket vi inte betvivlade ett ögonblick för vi trodde naturligtvis inte våra öron, vi heller.

Curt var emellertid situationen fullständigt vuxen.
    Återigen erinrande sig det ansvar han hade för att byråns medarbetare skulle kunna leva upp även till hans mest panegyriska (hoppsan!)) utfästelser log han mot Marknadsdirektören och sa:
    ”Då skall jag kosta på mig att göra någonting som jag aldrig någonsin tidigare har gjort! Jag skall, på sittande stjärt, garantera dig en reklamkampanj som är exakt lika bra som fjolårets!”
    
Marknadsdirektören, som ju hade varit med förr, anade genast flera ugglor samt en rymlig mosse där troligen också minst ett par tre hundar låg begravda.
    Han såg sin jäst i ögonen, som man säger i bageribranschen, och frågade tvivlande ”Hur kan du våga dig på att garantera det?”
    ”Jo, för att du skall få precis samma kampanj!”
    ”Vad i all världen menar du?”
    ”Jag menar att du skall få samma kampanj som vi gjorde för er i höstas!         Bröd och Skådespel!
    Samarbetet med biograferna och teatrarna!
    Nya aktiviteter var fjortonde dag”
    
En pinsam tystnad utbröt sig.

”Den gamla kampanjen...?”, sa Marknadsdirektören dröjande.
    ”Ja, kalla den gärna gammal om du vill," sa Curt, "men det finns ännu inte en enda butik eller en enda konsument som har sett den!”

Nu blev det tyst ytterligare ett tag, berättade Curt. Sedan återtog Marknadsdirektören, med ett mycket frågande, eller möjligen tvivlande, tonfall:
    ”Den gamla kampanjen...?!?”

”Men snälla Marknadsdirektören”, påstår Curt att han genmälde, ”vi har ju för jädervulen aldrig använt den kampanjen!
    Ni kom ju aldrig till skott!
    Vi har ju gjort samma gamla annonser, affischer och hylltalare som vanligt!
    Hela jävla hösten!
    Bröd och skådespel-kampanjen ligger ju där, i din egen bokhylla! Den är inte använd, för höge farao!”
    
Då, berättade Curt, reste sig Marknadsdirektören upp och gick långsamt bort till sin bokhylla, där planscherna med fjolårets kampanjförslag legat och samlat på sig ett tunt lager av damm, eller möjligen näringsberikat vetemjöl.
    Han tog fram alla planscherna och bredde ut dem på sitt inventiösa konferensbord och tittade tvivlande på dem.

”Du menar alltså på fullt allvar att vi inte har genomfört den här kampanjen?”
    ”Exakt!”
    ”Men, men, det kan väl inte vara möjligt?”

Nu såg Marknadsdirektören närmast gråtfärdig ut, berättade Curt, vilket gav honom anledning att forma följande mening som var avsedd att vara både progressiv och tröstande.
    ”Nej, det borde varkligen inte vara möjligt! Men ser du inte samtidigt det fina i det, Marknadsdirektör?
    Här har vi alltså en fullt färdig kampanj, som både du och företagsledningen höjt till skyarna - och som Det Stora Bageriet dessutom redan betalt byrån stora slantar för - och som nu bara väntar på att bli genomförd!
    Det är ju bara att sätta igång!”
    
Om jag påstår att Marknaddirektören i detta ögonblick såg ut som en underbakt långfranska i ansiktet är detta naturligtvis bara en eftergift åt den fantasi som, vid tillfällen som dessa,  sätts i arbete hos den som själv inte var närvarande.

 Sant är dock att den konsternerade Marknadsdirektören  åter granskade planscherna, en efter en, och därefter åter sa:
    ”Har vi verkligen inte genomfört den här kampanjen?”
    ”Strunt i det nu,” sa Curt tröstande och fortsatte: ”Vi startar originalarbetet i eftermiddag och kan köra igång inom en månad.”

Men Marknadsdirektören tittade ytterligare än gång på de planscher som så diskret hade övervintrat i hans bokhylla, suckade och sade slutligen:
    ”Njae, jag vet inte...
      Jag tror inte...
      Nu känns kampanjen, ärligt talat, inte riktigt fräsch.”
    
Under de dryga trettio år som gått sedan detta inträffade har jag ofta berättat den här historien för såväl kunder som kolleger.
    De flesta har nog roats av den, men jag undrar hur många som har vågat tro att den faktiskt är sann?