Doktorn är rasande på mamma alkoholist, han spottar saliv på henne. Hon bara sitter i stolen och tar emot. Hon har påsar under ögonen och där inne finns det bly. För dom hänger tungt under ögonen. Doktorn lugnar ned sig, doktor Per. Han ser på mig lugnt.
''Du måste äta Emil. Och du måste få dom där ungdomarna att sluta slå dig. Och du måste sluta skada dig. Det här är inte bra Emil, du måste prata med någon specialist. Du måste kanske läggas in om du fortsätter såhär.''
Ungdomar tre fyra stycken är det som brukar slå mig, dom går inte i min skola men jag kände dom som yngre. Det är vad hon sa. Det är den bästa lögnen hon kunde komma på.
''Jag vill inte äta.''
Men doktor Per hör inte på när jag säger det, han är upptagen med att skriva en lapp där det står vad jag ska äta.
''Om en månad kommer du tillbaka och väger dig igen. Då ska du ha gått upp i vikt.'' Doktor Per ger mig lappen som jag viker ihop och stoppar i dom ljusa jeansen.
''Kan du möjligtvis stanna kvar ett tag?'' frågar han mamma alkoholist. Hon nickar medan jag går ut genom dörren. Korridoren är ganska smal, med ett litet bord mot väggen och två stolar. Dörren är synlig, jag skulle kunna springa tills jag stupar. Tills benen går av och jag är halvvägs till kina. Men det gör jag inte jag går istället och sätter mig på ena stolen bredvid Nathan. Jag hälsar inte, han hälsar inte. Men jag pratar med honom om lussebullar. Varken han eller jag tycker om lussebullar. Han ler när jag säger att jag skulle vilja dränka alla lussebullar som finns. Då kommer alkoholist mamma ut som har gråtit, och jag vet vad som väntar mig i bilen. Jag säger inte hej då, Nathan säger inte hej då.
Det är bäst så.

*

''Vet du vad som stör mig allra mest? Att jag bara inte kunde gifta mig med en normal man och få ett normalt barn.'' Mamma alkoholist gråter och sliter i mitt hår samtidigt som vi åker in på våran tomt. Men det är lugnt, hon får fortsätta så länge hon vill. Det är som att få försäkringar om att jag lever när hon sliter i mig.
''Vad gjorde jag för att förtjäna en sånhär son?'' Jag kliver ut bilen samtidigt som hon gör det, hon skriker än men slår mig inte. Hon rycker inte i mig. Hon går bara raka vägen upp till sitt rum och sin sprit. Jag själv går raka vägen ut igen. Jag ska hälsa på Nathan. Vi ska gunga sa han, vi ska prata sa han. Vi ska umgås. Det sa han. Och vi ska bli vänner han och jag. Svarade jag. Det är inte långt till lekplatsen med dom bästa gungorna där vi skulle träffas, han sitter redan där när jag kommer. Jag hälsar inte den här gången heller, och han hälsar inte. Han ler, men han är som jag. Vi gör det bara för synens skull.
''Är vi likadana?'' frågar han när jag sätter mig på gungan bredvid.
''Nej, du är Nathan och jag är Emil. Vi är så olika man kan bli.''
''Men vi har samma sjukdom?''
''Vi är inte sjuka...''
''... men inte är vi friska.''
Jag ler åt Nathan för jag har aldrig riktigt varit frisk. Nathan håller i min hand. Jag låttsas det är Johannes-alltid-lägga-sig-i hand utan att säga det till Nathan. Nathan drar min gunga närmare sin. Han kysser mig. Jag kysser honom. Han rör min kind med sina blåa fingrar. Jag leker med hans hår med mina blåa fingrar. Nathan skrämmer mig inte. Han vet hur skärsår ser ut, han vet hur hunger känns.
Men han är inte Johannes-alltid-lägga-sig-i.