Lukten av rosor finns överallt.
Värmen från ljusen tränger in i min frusna själ och sprider rosendoft bland mina ådror.
Det är mörkt ute och snön ligger frusen, men så vit, på marken.
Den gamla askungen boken som jag ärvt av min mormor ligger framför mig med bilder av skönhet och elegans.
Det varma teet känns lent mot mina narriga läppar och jag omfamnar den antika koppen med mina skakande händer.
Jag har en plastros i min hand. Lika plastigt som förhoppningarna jag har.
Ett par gamla utslitna skor står på byrån. Ett sidenband om min barndoms år.
Med endast ett tunt leende och svarta streck på min kind drömmer jag mig bort till den plats, den ända plats, jag är trygg. Den plats då plast blir till verklighet och allting har färg. Där mitt hår är av lockar och klänningen av vackraste siden.
Den plats där du ligger bredvid mig och kysser mina röda läppar. Den icke existerande plats som jag försvinner in i varje kväll och varje minut utan varning.
Jag blundar, känner doften av mina rosenljus, ser de rosa blommorna och känner gräset mellan tårna.