jo, det gäller ju att trivas
i sitt eget sällskap
när man där helt solo sitter
bakom galler i arresten och inte
tänka på och längta efter kärlek
jämt och ständigt

jag har för mig att det är
just i amerikanska fängelser som fångarna
har en tendens att visa varandra kärlek
i övermått, när de inte provar ut
sina vapen förstås, de härmar då
militärens övningar på främmande makt

vapen är ju inte bara till för att tillverkas
säljas, köpas och användas till fredliga ändamål
de måste ju provas i strid först
så att man vet att använda dem
till just fredliga ändåmål sedan och då finns det
få platser som ämnar sig så bra till sådant
som just en smula främmande mark...

där ens vagga aldrig stått
utan bara främlingars vaggor och går det åt
några människor där och då
så är det ju något man får räkna med
de skulle kanske ändå ha dött i någon bilolycka
av att gå på en eller annan mina här i livet och det
vet man ju att det är farligt att leva...

vi går ju inte ens säkra här
i lilla fina egna landet och det ser man ju
på löpsedlarna då och då
att någon hittas mördad på en tvärgata
eller i hemmet, i en snödriva
eller under en gran i skogen.

Döden skämtar man inte om
den skall och bör respekteras helt enkelt.
En helt annan sak är det med livet
det kan man leka med och om någon skändar
en levande människa så är det ju som sagt
en del av livet att kunna tänka sig bli kränkt
våldtagen, pucklad på och kanske
även tagen av daga.

Hån och trakasserier hör ju helt enkelt
livet till och det förekommer överallt, i skolor
på krogen, på jobbet, i bilkön och hos frisören.

-Varför klippte ni mitt hår så kort?
-åh, förlåt mig, men jag stod och tänkte på annat.
-Vaddå rå?
Joo, världsläget, italiensk fotboll och ja kärlek.
-jaså kärlek, jo men då är jag ju med...