Solen hade gått ner och det hade börjat bli lite kyligare. Jag drog på mig min gråa kofta där jag satt på det fuktiga gräset med mina festivalvänner. Stolarna räckte inte längre till, eftersom det med jämna mellanrum kom folk och sprang bort med dom.

Bland alla högljuda röster hörde jag Johanna ropa, "KILLERS NU FÖR F-A-A-N". Alla reste sig upp, och jag kände hur det snurrade till i huvudet. Vi drog oss mot festivalen med tunga sakta steg mot den leriga marken. "Vi ska stå längst fram!" sa jag bestämt. "Denise, längst fram dör vi.." svarade Johanna. "En liten tjej som du klarar inte det, jag ska stå långt bak .Det är härligare så" sa en kille vi blivit kompis med på festivalbussen och skrattade. "Och du ska vara en man" sa jag och skakade på huvudet. "Dör jag, så dör jag lycklig iallafall".
Vi började dansa och sjunga med våra falska röster "Indie rock n' roll is what I want, it's in my soul, it's what i need". Folk som var påväg till samma konsert började att sjunga med.

Strax därefter stod vi utanför festivaléntren och väntade på att kön skulle bli kortare så att vi fick komma in. Jag stampade med mina fötter, hoppade och drog i min kompis. Mitt tålamod har ju aldrig varit det bästa. Vi hällde snabbt i oss den sista slurken och jag försökte att träffa den stora gröna soptunnan men misslyckades. Jag antar att andra gjort detsamma eftersom det överallt låg nertrampade ölburkar runt omkring . När vakten gått igenom våra väskor släppte han in oss och vi sprang mot Hawaii, Hultsfreds största scen.

Väl framme vid den mörka tomma scenen märkte vi att det redan hade hunnit samla sig en hel del förväntansfulla människor. Men vi trängde oss förbi några så att vi skulle komma lite längre fram,och kunna se bandmedlemarna tydligare. Vi tog tag i varandras armar och sa att vi skulle försöka att inte släppa taget, så att vi kunde uppleva detta tillsammans.

Plötsligt lyser hela scenen upp och bandet kommer ut. Genom högtalarna sprids musiken ut över publiken, och de kickar igång med deras nya låt "Human". Publiken blev galen och vi tappade såklart greppet om varandra. Jag trycktes framåt och hamnade på ungefär fjärde raden. Trycket blev bara större och större. I vissa stunder nådde man aldrig marken, eftersom alla hoppade och man drogs med upp i luften. I några sekunder låg jag ner och blev nästan nertrampad av alla leriga skor. Min kropp fylldes med rädsla, och jag blundade hårt. Inte så långt efter kände jag hur någon greppade tag om min kropp och drog upp mig. "Hur är det?" skrek han så att jag skulle höra. "Det är asbra!" skrek jag tillbaka och hade redan glömt att jag nyss luggit på marken bland en vild publik som inte hade ögonen på annat än bandet.

The killers avslutade sin konsert med samma låt som de börjat med. Scenen blev ännu en gång mörk och tom, och fylld med lycka började jag att dra mig därifrån. Jag och mina vänner hade inte bestämt någon mötesplats, men vi hittade varandra direkt endå. Ingen sa något, utan vi bara gick mot tälten. Jag tittade på mina vänner och såg att alla hade ett stort léende på läpparna med en drömmande blick. Så såg jag nog också ut. När vi kommit fram till tältet satte vi oss för att fortsätta med ölspelet som blivit avbrutet. Jag granskade mina ben och började skratta "Hela jag är full i lera, titta mina skor! och fy vad ont jag har i kroppen.." Men det gjorde mig ingenting, för det var ju värt varenda trampande fot på tårna, och värt varenda blåmärke på kroppen. Jag bara fortsatte att skratta.