Jag är snön.

Jag är snön som ligger nedanför mitt fönster och
smälter smälter bort och rinner ner på asfaltens hårda
kalla bistra allvarligt skrovligt svarta grusade uttryck som
tycker att jag gott kan försvinna nu så det blir lite ordning
och reda.

Lite lugnt.

Lite som vanligt.

Inte bakvänt

fastklämt

nedstämt

Men jag är upproret.

Jag är upproret som kommer när ingen längre vill säga
någonting och vi bara tynar tynar bort och rinner ner på
tidslinjen som redan är fastställd för oss alla eftersom vi ändå
bara är avelsdjur och delar i en maskin som ingen byggt men alla
dyrkar.

En jungfrufödsel

Men jag är Gud.

Jag är Gud och jag vet att allting som vi gör är meningslöst för
om en timme har det glömts bort och måste göras igen igen igen igen och
då kanske det är för sent för att någon över huvud taget ska bry
sig ett skit om vad livet har för mening eller vad Gud egentligen ska
symbolisera och alltid har symboliserat genom tiden och när jag
ser att jag aldrig kommer förstå vad det är jag letar efter så är det
natt.

Solen gick ner.

Alla gick hem.

Låste dörren.

Tog slut.

Men jag är dag.

Jag somnar in.