\"Vill du hjälpa mig upp?\" frågade jag. Det känndes som att jag hade suttit där på golvet lutad mot väggen för länge för att lita på mina ben.
Eller kanske ville jag bara känna hans stadiga hand omsluta min skakande.
Vilket det än var böjde han sig ner och räckte mig sin hand.
Ingen sa något.
Jag reste mig.

Kanske var det något vackert i det ögonblicket. Men jag märkte det inte. Var alldeles för koncentrerad på att inte söka hans blick bakom de där vackra linjerna i hans ansikte.

Det här kommer aldrig bli en kärlekshistoria.

\"Jag tycker om att tänka på allt det du säger\" sa han och vände sig mot mig. Det var inte mycket mer än jag och han i rummet.

\"Oj, vad bra... eller... jag vet inte... tack.\" svarade jag. Samtidigt som jag tänkte på vad grått allting omkring oss var.
Utom mina orangea sockor.
Gråhet i rummet, dagsjuset, filten på golvet. Men inte i mina orangea sockor och ännu mindre i hans leende.