03:21 // Måndag

Det var kanske inte mitt öde att börja skriva, men om det inte var det så var det mitt öde att köra fast i något som jag inte kände till. Mitt öde var att långsamt plågas ihjäl och pennan är mitt tortyrredskap.

Jag förstår inte vad jag skriver om men skriver ändå. Jag skriver för den bergfasta övertygelsen att om inte jag förstår vad jag skriver om så förstår ingen annan heller det. Och så länge ingen annan förstår vad jag skriver så kan jag lura dom, inbilla dom, åtminstone försöka - på ett sätt eller ett annat få dom att förmoda att det jag skriver är bra. Att det jag skriver är bra och att det är därför dom inte förstår.
Att jag skriver för dom, jag måste förkunna det. Jag måste tydliggöra det. För jag måste få dom att förstå att den förvirring som skönjs mellan raderna inte beror på att jag inte förstår utan på att jag skriver för dom och att jag såsom skrivande för dom inte kan förstå att dom inte förstår.


11:23 // Tisdag

Att skriva så fort att jag glömmer bort att jag skriver; att drabbas av fartblindhet.


17:12 // Tisdag

Pulverkaffe, det billigaste. Och några droppar mjölk. Inga sockerbitar. Den kemiska eftersmaken av ämnen som för välmåendets skull inte borde förtäras. Den underliggande, övergripande känslan som uppstår då jag sväljer den första klunken, att allt inte är som det ska. Tungans reaktion, dess försök att värja sig; i självförsvar kämpa emot, slingra sig. För allt vad den är värd krypa ihop, likt en snigel som insett att den närhelst kommer att dö. Koffeinet som fräter sönder allt i dess väg, hänsynslöst, på majestätiskt vis, framfusigt, förmätet, så att hjärtslagen ekar mot hjärnbalkarna. Erövrande de delar som kontrollerar hjärnsubstans och mental sans och balans - tvivlet, tvekandet, “vad håller jag på med?” Darrande handrörelser och flackande, vacklande blickar; snart skingras all oro och alla bekymmer om pulverkaffets inverkan på mitt hälsotillstånd och snart sjunker oron undan och ger plats för känslan av oslagbarhet, uppdiktad briljans och den gudomliga insikten om min egen mänsklighet. Jag dunkar mina nävar mot bröstet och mina blicka förvandlas till eldklot, för det är allvar nu, “det är allvar”. Mot fiender och demoner, demoner stora som åskmoln; jag måste slåss för att överleva, jag måste döda för att inte dödas. Och om jag bara lyckas beskriva i detta nu och i detta då exakt hur jag mår så kommer ingen i hela världen, inte ens jag, ifrågasätta om det var värt det - om det var värt att förgifta mig.
I ett virvlande av flashbacks och nostalgiskt flimmer uppenbarade sig i horisonten ett höstdaskigt Manchester. Inledningsvis endast vaga förnimmelser; fabriksskorstenarna i dimman, de folktomma busshållsplatserna och krogslagsmålen. Slutligen helt klart, de ödelagda parkerna, de döda alléerna och de orientaliska dofterna från restaurangerna på Curry Mile.
Det Manchester som jag som bosatt i försökte förtränga existensen utav. Det Manchester som jag låg vaken om nätterna och hatade. Det Manchester som jag sedermera, en tidig morgon av dimma och dagg, efter en sömnlös natt, lyckades fly ifrån. Med skorna oknutna och väskan kastad över ryggen, hasade jag mig därifrån. Och till de som stod bredvid och häpet betraktade, skrek jag; “ur vägen, för jag har fått nog!”.
Men min benägenhet att tänka tillbaka på tiderna då jag inte tänkte mig för, då jag inte förstod så bra att jag inte förstod så bra - har gjort mig till en flykting i Manchester. I ett radhus i Rusholme bodde jag. På markplan: ett vardagsrum, ett kök och ett sovrum. På den andra våningen: två sovrum och en toalett. Regnet som slog mot fönsterkarmen, och dimman som trängde sig in genom väggarna. På heltäckningsmattan, omgiven av mjölkfläckar och utspilld köttfärssås, sitter jag fortfarande. Jag sitter där och stirrar in i väggen, undrande om det finns någonting någonstans i hela den stora världen att bry mig om. Jag sitter och undrar vart jag ska ta vägen.


09:35 // Onsdag

Jag får skriva om jag vill. Jag får skriva om jag vill. Jag får skriva om jag inte vill. Det är min rättighet att göra saker mot min vilja. Jag får skriva om jag vill. Jag får skriva om min vilja att skriva även om jag inte vill det. Jag ställde klockan på 09:00, vaknade 09:30. Jag hasade mig upp i sängen och blev sittande så, halvliggande. “Vad ska jag fördriva den här veckan med?”, frågade jag mig själv, “kanske söka ett jobb?” Nej. Det här är mitt jobb, att inget jobb ha. Arbetslösheten är min utmaning; om jag står ut, om jag uthärdar, om jag lyckas skriva trots att jag ingenting har att skriva om, om jag lyckas skildra allt som inte händer --- då kan jag verkligen bli någonting. Jag skriver ett tag, jag skriver nu, trots att jag inte alltid vill. Jag skriver för att jag inte har något val, “jag skriver för att jag inte har något val” - det är hur jag betraktar situationen, det vill säga; jag har valt att se det så. Jag pressar mig själv, jag pressar mig till utmattning och kollaps. Likt förrädiska föräldrar pressar sina barn till förvirring och förödelse. Jag är föräldern som står vid sidan av fotbollsplanen och skriker till sitt barn, “ungdjävel, jag kom inte hit för att se dig passa fel och sumpa målchanser --- jag kom hit för att se dig uträtta stordåd!”. Jag skriker på mig själv, sådana ord. I tystnaden skriker jag. Inombords. Jag skriker för min egen skull, för ungdjävulens skull. Jag skriver ett tag och när jag har skrivit klart så vet jag att världen är min. Då kan jag välja och vraka, då kan jag spatsera på gatorna, stolt flanerande, fina kläder och ståtligt manér - som om jag är någonting. Jag är någonting, men inte nu. Orden jag skriver har sitt ursprung i ett svart hål, min spegelbild - att inte vara någonting, så som ett självporträtt av någon som inte kommit underfund med vem han är, eller att han alls är. Jag pladdrar på. Och för er som inte känner mig, lär er känna mig, härmed: hundraåttio centimeter lång, en halvmeter bred, tanig och blek, vag, svag, matta ögon och ihåliga, vacklande blickar.


00:56 // Onsdag

Hej. Det har gått några dagar sedan jag senast skrev här, för jag har inte haft någonting att skriva om. Jag har fortfarande inte något att skriva om, men den här natten gör det inte någonting. Jag bestämde mig att för att skriva ändå, så här sitter jag nu. Hej.
Jag kom nämligen till insikten att dagboken inte, likt andra dagböcker, ska handla om sakerna jag gör. Jag kom till insikten att en dagbok minst lika gärna kan handla om sakerna man inte gör, sakerna som aldrig blev gjorda, drömmarna som aldrig förverkligades, målen som aldrig nåddes. Därför sitter jag här. Och om ni undrar vad jag gör här, om ni undrar vad jag gör med pennan i min hand - vad gör ni, sittande ner och läsande det här? Vad gör ni? Om ni tycker synd om mig, då är det synd om er.
Och hur som barn jag klättrade längst upp i grantopparna bara för att speja ner mot marken och se hur litet allt var; husen, ladugårdarna, grusvägarna, ängarna och de andra träden. Under hela barndomen hade jag en inneboende tanke, vilande i tryggt förvar djupt inuti mig, att när jag blev stor då skulle jag klättra längst upp i en gran och sitta kvar. Att när jag blev stor nog att klara mig på egen hand, tillräckligt vuxen för att inga andra vuxna skulle kunna stå vid granens fot och skrika och gorma och uppmana mig att klättra ner igen, då skulle jag klättra upp i en gran och bli kvar. Men det blev aldrig så. Det blev inte riktigt så, därför sitter jag här idag. Hej.

Idag tackade jag nej till att dricka kaffe med J., utan att jag hade någon direkt anledning att göra så. Jag sade till J. att jag var upptagen, jag sa till honom: “tyvärr kan jag inte dricka kaffe idag för jag har andra saker för mig, men kanske kan vi dricka kaffe någon annan dag när jag inte har lika många andra saker för mig”. Det gav mig en känsla av frihet. Men friheten, den fritid som jag helt sonika och utan förvarning hade skapat åt mig själv, kom just för plötsligt för att jag skulle hinna utnyttja den, använda den, göra någonting utav den. Istället blev jag sittande i min säng, stirrande in i väggen och funderande över varför jag inte satt och drack kaffe med J.
På tal om det eller på tal om ingenting överhuvudtaget så har jag inte ätit någonting på tre dagar. Jag har inte ätit därför att jag inte är hungrig och därför att jag ansett det vara onödigt att äta upp all mat då jag ändå inte är hungrig. “Bättre då”, har jag tänkt för mig själv, “att äta upp den när jag är hungrig”. Jag är fortfarande inte hungrig, men kraftlös. Jag är så kraftlös att jag egentligen inte förmår att göra någonting annat än att träda i sömn, men rädslan för att jag imorgon kommer att vara för kraftlös för att vakna upp håller mig vaken.


13:33 // Torsdag

Som om jag när jag skriver sitter på en häst jag inte kan kontrollera, och än mer; jag kan inte kontrollera mig själv när jag sitter på hästen. För jag vet att hästen jag sitter på är den snabbaste hästen som någonsin existerat. Helst av allt skulle jag vilja släppa tyglarna och låta den skena iväg så fort den kunde. Men jag vet, jag vet om hästen hade skenat iväg så fort den kunde så hade jag fallit av den och aldrig igen återsett den. Jag vet att den hade rusat mot horisonten och hoppat ut, genom atmosfären, mot stjärnorna och kometerna.
Jag skriver, jag sitter med pennan i min hand och måste hela tiden påminna mig om att andas djupt, att lugna ner mig, att streta emot - för jag vet, jag vet att pennan jag håller i är den snabbaste pennan som någonsin har existerat.