Vem skulle väl vara motståndsminister i republiken Jämtland om inte Sven Wollter? Mannen vars hela liv präglats av kampvilja. Som lyckats med konststycket att förena en framgångsrik scenkarriär med att utses till Sverige sexigaste karl, att registreras på 95 sidor hos SÄPO, att placera sig på listan över landets tio mest beundrade men också sämst klädda män, att upprepade gånger hotas till livet och att kallas "Den svenska vänsterns Don Quijote".

Och hur kan man vara en fundamental pacifist samtidigt som man förespråkar en väpnad revolution som väg till ett rättvisare samhälle?!

Puben vi möts i heter "The Bishop's Arms". Den är nästan folktom när Sven Wollter stormar in med några snöflingor glittrande i det yviga hårsvallet.

Han har just avslutat en lång dags repetitioner av Bertholt Brechts folkspel "Herr Puntila och hans dräng Matti" som inom kort skall ha premiär på Norrbottensteatern i Luleå.

Efter mer än femtio år som skådespelare är han fortfarande i högsta grad aktiv. I höst väntar två stora roller på Stockholms Stadsteater och sommaren är reserverad för ett filmprojekt.

- Människor frågar mig varför jag fortsätter, vad det är som driver mig, säger Sven som nyss fyllt sjuttio år. -Men, herregud, det här är ju mitt liv! Mitt enda liv! Jag har inte valt att vara skådespelare, det är jobbet som valt mig!

Detsamma tror jag gäller för alla konstformer. Det beror på de förutsättningar man får, det genetiska arvet. Det resulterar i någon slags begåvning som sedan styr de vägval man gör. Ingen människa utsätter sig ju frivilligt för att ständigt bli offentligt betygsatt för allting man gör.

Bakom varje nederlag lurar ännu ett misslyckande

- Ett mera borgerligt liv är troligen mindre påfrestande, funderar Sven. - Därför säger jag till de unga människor jag undervisar att de icke skall välja konstnärsbanan om de tvekar mellan att bli till exempel datatekniker eller civilingenjör eller att ägna sig åt ett konstnärligt yrke. Man måste vara fullständigt övertygad, ha kallelsen, ha styrkan att uthärda omgivningens kritiska granskning. Man måste inse att det bakom varje nederlag kan lura ytterligare ett misslyckande, ytterligare ett fiasko. Och då prövas, styrkan, allvaret, motivationen.

Puben håller på att fyllas av törstiga ungdomar. Menga av dem upptäcker Sven, nickar och ler, men ingen stör vårt samtal.

Fem jävla mandelkubbar

Jag frågar: - Hur kan man representera de radikala, politiska ståndpunkter du gör och ändå bli en av landets mest folkkära artister?

Sven flinar glatt och svarar:

- Tänk, jag tror det är mycket svårare att acceptera alla de opportunister och kappvändare som fladdrar omkring i samhället! Min samhällssyn står fast. Den grundar sig på en verklighet som jag själv upplevde, redan som liten.

Faan, jag minns fortfarande hur det kändes när min syster Lisbeth fyllde år och allt vi hade råd att köpa var fem jävla mandelkubbar. Hur det är att vara riktigt fattig, det är en känsla som fortfarande lever kvar i mitt inre.

Samtidigt omgavs jag av människor med andra sociala och ekonomiska förutsättningar. Inte minst när jag studerade på läroverk i Göteborg, där ett flertal av lärarna dessutom var såväl facister som sadister. Det är en miljö som jag idag är tacksam att ha passerat någorlunda oskadad. Men nog fick man lära sig skillnaden mellan överhet och underhet.

Som barn var min idol Robin Hood, som tog från de rika och gav til de fattiga. Kanske började det där. Kanske var det därför marxismen, för mig, blev en självklar väg till ökad rättvisa. I sin grundform står den fortfarande för en förändringsmodell som jag utan svårighet kan solidarisera mig med.

Det politiska målet

- Men att därför förespråka väpnad revolt, framhärdar jag. Sven spänner ögonen i mig och svarar:

- Jag har faktiskt suttit i fängelse just för att jag vägrar bära vapen! Och jag kan inte tänka mig att bära hand på en människa. Visst, jag erkänner att jag inte vet hur jag skulle agera om någon som står mig nära skulle utsättas för ett direkt hot. Min grundinställning är att vi aldrig får förtröttas i kampen för ett rättvisare och mänskligare samhälle. Om då alla fredliga möjligheter är verkningslösa har jag förståelse för att människor tvingas revoltera.

I länder där förtrycket är tillräckligt tydligt hyllar vi dessa människor och kallar dem patrioter och frihetskämpar. Men i länder där orättvisorna kanske är mera sublima är det fritt fram att misstänkliggöra dem och deras syften.

Men för att avsluta det där om väpnad revolt: Personligen har jag aldrig beväpnat mig med något annat än argument. Fastän jag mestadels aldrig gett ett ruttet ägg för den aktuella politiken har jag - faktiskt - aldrig kastat något!

Hederlighet, rättvisa och kärlek

- Att vara karl för sin hatt, säger Sven Wollter sedan med ett snett leende. - Det är att uttryck som jag egentligen inte gillar men som jag påstås göra skäl för. Antagligen för att jag försöker vara trogen mig själv och mina ideal, som faktiskt bara bygger på så fundamentala önskemål som hederlighet, rättvisa och kärlek.

- Kärlek? Även till dem som hotar en till livet, provocerar jag. Anledningen är de hot till livet som, för några år sedan, tvingade Sven att leva med polisskydd i ungefär ett halvår.

- Ja, kanske allra helst just då, svarar Sven. Det där var en obehaglig upplevelse, det medger jag gärna, men inget ont som inte har något gott med sig. Flera av de poliser som skyddade mig blev mina nära vänner.

- Och de människor som hotade dig?

- Dem tycker jag mest av allt synd om. Och det sa jag till dem, från scenen, just när hoten var som starkast. Tänk er för, sa jag. Vad skall ni göra med era enda liv den dag ni inte orkar hata längre?

Om kärleken och döden.

Vi sitter tysta en stund innan jag ber Sven berätta lite om den kärlek som nyligen förändrat hans liv.

-Kärleken är ett rent mirakel, säger han genast. -Ett underbart, sagolikt, märkvärdigt mirakel!

Du förstår, jag trodde att den delen av mitt liv var över. Jag hade helt accepterat tanken på att leva ensam när Viveka gått bort.

Skådespelaren Viveka Seldahl, Sven Wollters livskamrat och motspelare i ett flertal teaterföreställningar och filmer, avled i november 2001.

-Först fick jag själv cancer, två gånger desssutom. Sedan drabbade den Viveka. Men eftersom mina sjukdomar kom först så trodde vi båda också att jag skulle bli den som slogs ut först.

Vi brukade faktiskt skämta om det, mycket för att hålla humöret uppe. Jag kunde säga "kommer du att skaffa någon annan när jag är borta" och Viveka svara "vill du att jag skall svara ärligt". Eller också sa jag "kommer du och hälsar på mig på hemmet" och fick svar som "vi får väl se om jag har tid". Små barnsliga dialoger för att hålla skräcken i schack.

Chocken när Viveca fick ett recidiv, trots att vi fått besked om att hon var fullständigt botad, blev fullständigt bedövande. Alla som drabbats av en stor sorg förstår vidden av de här känslorna, och hur sårbar man är.

Hon heter Lisa

-Det är mycket märkligt och helt fantastiskt hur tillvaron kan förändras, säger Sven. Jag tror det är så att vi, i vanliga fall, kontrollerar våra liv genom att omge det med ett antal murar och spärrar. Men så inträffar en situation som har förmåga att neutralisera alla dessa mekanismer. När man är fullständigt skyddslös och själen ligger blottad är man lika mottaglig för ännu en katastrof som för det sällsamma, underbara som hände mig.

Jag fick ett telefonsamtal från Sveriges Radio i Luleå. Det var en kvinna som frågade om jag ville läsa in en roman. "Jag kan komma ner till Stockholm och diskutera projektet med dig", sa hon. Men jag såg möjligheten att för några dagar fly verkligheten och sa, att jag gärna skulle komma upp till Luleå och pulsa några dagar i snön.

Där träffade jag henne, Lisa. Utan att lägga märke till det dröjde jag mig kvar i hennes rum så länge som möjligt. Vi enades om jobbet och jag reste hem igen. En kort tid senare kom Lisa till Stockholm och jag mötte henne på Centralen.

Sedan dess har vi inte kunnat vara ifrån varandra en enda dag och nu är vi gifta!

Tre timmar har passerat och det är dags för Sven att ta farväl och skynda vidare. I morgon fortsätter repetitionerna på Herr Puntila och dessutom måste han förbereda ett gästspel i finska Jakobstad i övermorgon, då nationalskalden Johan Ludvig Runeberg skall firas.

-Du kommer väl upp till Luleå snart igen och ser föreställningen, säger Sven Wollter till avsked. 

Ja, nog tänker jag försöka!