...
Från själva playan gick det trappor upp till strandpromenaden.
Vid foten av en sådan trappa hade de unga männen från min hemstad börjat fira den nya dagen och var redan duktigt i gasen.
En av dem, en lång, kraftig typ med ett flertal märkliga tatueringar på de muskulösa överarmarna var också hungrig, för han vill ha med de andra till närmaste grillbar.
”Kôm ijen nu då, pôjkar” ropade han till de andra, av vilka två fortfarande låg och grinade mot solen och den fjärde satt med en öppnad ölburk i varje näve. Han var på ett strålande humör.
”Vesst, Regis, behåll sjottan på, ja kômmer, jag skall bara drecka ur fösst!”

Denna oskyldiga mening blev inledningen till en sketch som, mitt i sin absurditet, blev ett skolexempel på hur upprepningshumor fungerar när den är verkligt framgångsrik.
En av de liggande pôjkarna satte sig nämligen upp och sa, nästan halvkvävd av skratt:
”Dö, Rålan, du ska ente drecka ur, för då får du verk i magen”.

Roland, som han troligen var döpt till, stelnade till:
”De’ ska la du skita i,”, sa han irriterat. ”Vell ja’ drecka upp mitt öl så jör ja’ de’!”
”Nänänä, Rålan, hör på maj nu”, fnissade den andre. ”Ja’ säjer att du ska ente drecka ur, för då får du verk i magen!”

I solstolarna omkring fanns det tillräckligt många skandinaver som inte hört den dåliga vitsen tidigare för att fnisset skulle sprida sig.
Två små söta, solbruna ungar stod, med spann och spade i händerna, alldeles intill Roland och väntade på hans reaktion.

Roland för sin del tog en rejäl klunk starköl ur en av burkarna och rapade detaljerat innan han svarade:
”Dö, Tjims, du har la allri’ i helvete sett maj bli (rap) schuk å ett par öl!”

”Men lyssna nu för fan!”, framhärdade den som kallades Tjims. ”Det här e’ ju roligt ju – bara ett skämt, Rålan!
Alltså: Du skall inte dricka ur, för då får du verk i magen!!!”

Men Roland hade passerat den sinnesstämning där man kan förstå och uppskatta skämt, om än dåliga.
Roland var trött och full och hungrig och nu dessutom förbaskad för att okända människor i hans omgivning hade roligt på hans bekostnad.
Det var säkert den ilskan som gjorde, att hans fingrar kramade den ena ölburken till skrot. Till omgivningens förtjusning var det den odruckna burken han mosade, vilket gjorde att ölet sprutade som en gyllengul fontän rakt upp i hans ansikte.

Detta undgick dock Tjims som med en druckens envishet återigen försökte få sin argsinte kamrat att förstå vad han talade om.

”Dö, Rålan, vi tar de’ en bit i taget!
Titta på mig” sa han och pekade samtidigt på sitt eget armbandsur.
”Du skall inte dricka ur, ur, ur! Fattar’u nu då?!”

Men med ölet rinnande nerför kinderna vrålade Roland ilsket:
”Tigger du stryk, din jävvla råttlort! Jag dricker väl för fan ur om jag vill!”

Bakom mig hörde jag hur en svenska, som var mamma till de två barnen som nu såg ganska skräckslagna ut, försöka förklara den dåliga vitsen för ett engelskt par i femtioårsåldern.
”In Swedish, the word ’ur’ means ’clock’, sa hon men blev genast rättad av sin man som sa: ”No, darling it means ’watch’! A clock is something that you hang on a wall!”

Det engelska paret såg inte särskilt vetgiriga ut, men mamman insisterade:
”OK, so it means watch, then, so when he is asked by his friend not to finish his beer, he is really beeing asked not to drink his watch”, sa hon undervisande.
”Drink his watch?!”
Det var synd att säga att det engelska paret såg klokare ut efter denna förklaring, men så hade de ju inte heller hört det där om ’verk i magen’.

”Yes, that’s the fun of it!
Because if he eats his watch he will have to swallow the ’clockwork’ or ’work’ which, spelled in a different way also is the word for ’pain’ in Swedish!” avslutade svenskan, stolt som en småskollärarinna på sin första avslutningsdag.

Det engelska paret tittade tvivlande på henne, samlade ihop sina pinaler och lämnade playan skyndsamt, han först och hon halvspringande efter. I trappan till strandpromenaden ropade hon lite missnöjt till sin man:
”But Brian, I still can’t see what that has to do with his drinking beer on the beach!”
Nä, vem tusan kan det?

...