Han gick ut på sin tomt för att vattna en kruka

med späda penséer som nyss slagit rot.

Han hade väl knappt hunnit mer än att huka

sig över sin blomma så tog det emot.

Han dog där, i vårsolens bleklagda sken,

och pipen på hans gamla mässingskanna

spred blomvatten över hans åldrade ben

och en svettdroppe dröjde sig kvar på hans panna.

Tänk, att få sluta sitt liv just så där

med näsan begravd i en knoppad pensé!

Att uppfylld av Liv och helt fri från besvär

få anträda tillvarons slutodyssé.