Om du kunde se mig, ständiga kval,
försök att förstå att jag är
precis, just jämt, så här
kalla mig människa, men se
det djur jag är.

Tala till mig, lugnt och stilla
utan häftiga åthävor och rörelseschema
och tala med mig om livet, jaget och evigheten
och fyll de sprickor som uppstått vid min födelse.

Led mig, med en trygg fast följsam hand
på osäker mark utan slut.
Följ med mig, gå bredvid, följ mig genom livet.

Se, stjärnorna i rymdens valv
energipulsarer mitt ibland tomhetens ensamhet,
de når och ser varandra.

Gå med långa steg, se dem du möter
för i djurets öga själen bor
och rädsla hjälper föga.
En blick i omtänksamhet och kärlek
är vida större än ondska och smälek.

Möt mig i gryningen, med daggvåta fötter
i återsken av en flammande eld
sök mina kalla frusna händer
en sen afton under våtvarm fäll
lägg dem om ditt pulserande hjärta
att få gråta ut i vår vårvinterkväll.

Ingen skänker mig glädje som du
en höst, dimmig, rökfylld och isande kall.
När jag står upp en morgon utanför
barbröstad, våtstrimmig, uppfylld och kisande
inandas jordens andedoft
i takt med pulsen i mitt öra

Jag lyfter en arm högt
den skär i luften
och jag låter den falla.

Jag stämmer min strupe
efter fåglarnas sång
och låter den ljuda över staden
och asfalten är en rimfrostväg
där människor går till sitt arbete
tonerna slungas som mjöl till gudarna
och de skörda dem som vete.

Jag tror jag stod så i en oändlig tid
när plötsligt någon stod bredvid.

Då var jag tyst, sen länge
och vi såg med bortvända ansikten
mot aftonen.

Nära varandra, vi delade,
samhörigheten i att vara.