Om vågen kände sin mjuka död

mot strandens lugnande sand...

Skulle den offra sitt liv ändå?

Det grubblar jag på ibland.

Men havet bjuder en evighet

av ständigt rullande dyning.

Så, är det bästa som vågen vet

att planas ut i en gryning?

Att, just när som solen gör sin entré,

dö ut bland snäckor och stenar

och kröna rörelsens exposé?

Det är precis detta jag menar!

Jag lyssnar till bränningens svanesång

som tränger in genom mitt fönster

och tänker att så även jag, en gång,

skall fullständiga detta mönster

Som utformat gränserna i mitt liv

och visat på vägar att vandra.

Visst är det ett frestande perspektiv

att få överbringa till andra.

Från lutan klingar en svag triol.

Mig tycks att hon dröjer, min morgonsol.