Jag var den ropandes röst i öknen.

Jag var den siste rökelsebäraren i kamelkaravanen.

Jag smordes i lera vid Döda havet.

Jag var den förste juden som dräptes på Masala.

Jag vandrade tyst uppför Via Dolorosa.

Jag förundrades vid Klagomuren.

Jag skrämdes en smula av de unga, leende soldaterna

och deras blankpolerade automatvapen.

Jag log överraskat över golvtvättningsmaskinen

som tilläts störa friden bland de bedjande rättrogna.

Jag sveptes in, och med, av historiens kraftfulla vingslag.

Jag tände ljus och gav tiggare den skärv jag förmådde

Jag kände ökensolen bränna i min panna

som aldrig behövt utstå en törnekrona.

Jag tänkte på den oerhörda skillnaden i att leva

i en trygg eller otrygg del av världen.

Jag tackar människorna i Israel som omfamnade mig

med sin kärlek och med sina generösa och uppriktiga