Denna redigering av en tidigare text tillägnas med tacksamhet vännen Walborg Shalom betyder FredOrdet ’shalom’ betyder ”god dag” och ”adjö”. Men framför allt betyder det ”fred”, vilket de människor jag samtalar med i Israel ständigt framhåller. Det Heliga Landet. Det lilla sargade landet vid Medelhavets sydöstra del, som rymmer så mycket av spännande, mytiska berättelser och dramatisk, verklig historia. Som är så fyllt av geografiska namn vilka erinrar om barndomens lektioner i kristendom och geografi. Redan som liten drömde jag om att en gång få se de sägenomspunna platserna där så mycket av mänsklighetens historia skapades. När chansen slutligen uppenbarade sig, i form av en inbjudan från den israeliska turistmyndigheten, frågade både familj och vänner om jag verkligen skulle resa. ”Är det tryggt att resa dit?”, frågade de. Vår guide heter Birgit och kommer ursprungligen från Danmark. På Kung Salomos tid var Jaffa en viktig hamn där skeppen lossade virke som bland annat skulle användas vid byggandet av Jerusalems tempel. Idag är den pietetsfullt restaurerade staden säte för en konstnärskoloni som är en god representant för nutida israelisk konst. Efter en promenad i de gamla stensatta gränderna besöker vi det världsberömda Ilana Goor Museet som dels visar prov på Ilana Goors eget konstnärskap men också verk av ett flertal andra betydelsefulla israeliska konstnärer. Kvällen innan har Elin, vår norska deltagare, beslutat att vi skall ha jordgubbar med på resan och Nachson gör därför ett snabbt stopp vid Carmels utemarknad. Där dignar stånden redan under dagsfärska grönsaker och frukter. Raskt inhandlar vi två kilo jordgubbar till det fascila priset av 8 shekel, ungefär sexon kronor i svenska pengar. Fantastiskt! Efter maten berättar vår värd, en ung beduin, en märklig historia om kaffets roll i beduinernas liv. Han säger att varje familj har en egen rytmisk melodi när de mal, eller snarast krossar, kaffebönorna som är mycket hårt rostade. Detta sker i en kolsvart, grytliknande tingest, en sorts jättelik mortel helt enkelt, som lika gärna kan vara tillverkad av sotigt trä som gammalt järn. Rytmen sprids kring nejden av en het middagsvind som också får tältdukarna att fladdra. Alla gäster, objudna eller bjudna, skall erbjudas kaffe, det är en självklar artighet. Genom sitt sätt att acceptera kaffet signalerar gästen om visiten bara är av tillfällig natur eller om han kanske kommit för att diskutera att viktigt problem med värdfolket. Skulle så vara har gästen rätt att stanna hos sin värd i upp till tre och en tredjedels dag. Under den tiden måste han besluta om han verkligen vill berätta om problemet. Kanske finner han det så bagatellartat, eller kontroversiellt, att han väljer att tiga. Då accepterar värdfolket detta och gästen packar och lämnar dem i god sämja. ”Men saker och ting förändras”, säger han, och trollar som exempel fram en ringande mobiltelefon av senaste snitt ur sin klädnad. På vägen har vi också sett hur många av beduinernas enkla plåthyddor har rejäla parabolantenner på taken, som skvallrar om nutidens omutliga framfart. ”Visst!”, skrattar vår värd. ”Det dröjer nog inte länga förrän kamelerna föds med faxmaskiner i pucklarna, också!” Faxmaskiner?! Finns det dylika fortfarande? Inte heller Birgit reser sig utan pekar mot den väl inkörda jeepen varifrån nalkas ett brunbränt kraftpaket som presenterar sig som Adam Sela. Han ger oss en reklamtrycksak som berättar att hans yrke är att sälja ”Utmanande upplevelser”. Den reklamen ljuger inte. I vad som på de smala, slingrande och obanade vägarna upplevs som rasande fart bär det av in i förkastningens krater och utför dess branta sidor. Nu kan vi, om vi har mod att hålla ögonen öppna, ta del av den minst sagt dramatiska naturen på mycket nära håll. Men Adam Sela ler med hela sitt solbruna ansikte och tycks ha full koll på den vådliga framfarten. Efter några oerhört långa och kusliga kilometrar når vi till allas glädje åter någorlunda plan mark och mitt hjärta lämnar sitt långa gästspel i halsgropen, om än med viss tveksam. Adam visar sig också vara en mycket kunnig och engagerad guide och beskriver humoristiskt och livfullt de karga livsvillkor som gäller de djur och växter som lever i den här delen av öknen. När vi, fortfarande rejält omskakade, halvannan timme senare återkommer till beduinlägret flinar Nachson lite försmädligt åt oss. Han vet tydligen exakt vilka påfrestningar vi utsatts för. Jag föreställer mig att en vecka i Eilat är ganska lik en vecka på någon turistort i Spanien, bara med den skillnaden att det här knappt finns någon äldre bebyggelse. Till skillnad från Medelhavet bjuder Röda Havet dock på levande korallrev med massor av tropiska fiskarter, som man kan beskåda på nära häll i ett undervattensobservatorium. Och att få ta en simtur tillsammans med de inhägnade delfinerna , som man får göra vid Dolphin Reef i Eilat, roar naturligtvis många turister. Jag studerar simmarna ett tag och undrar om delfinerna har lika roligt. Skumpande på kamelryggen får även de enklaste skämt guldkant och vi skrattar nästan hela tiden till stor förundran för övriga kamelryttare. Birgit berättar att man på flera håll i Israel har återupptagit utvinningen, tack vare de stigande priserna på koppar. Effektivare teknik gör att man idag kan få en lönsam produktion, även från råvara som bearbetats för flera tusen år sedan.
Masada är ytterligare ett av Israels världsarv. Att platsen är internationellt bekant beror nog mindre på resterna efter Herodes byggnation än på den tragiska episod som utspelade sig i samband med Jerusalems förstörelse. Då slog romarna år 70 (eKr) ner den stora judiska revolt som utbrutit fyra år tidigare. Den amerikanska långfilmen Ben Hur med Charlton Heston i huvudrollen är en oerhört romantiserad skildring av denna händelse.
På vägen besöker vi en Botanisk trädgård som skapats i en oerhört välskött kibbutz. En äldre man visar oss runt bland de drygt 900 olika arterna. Nordiska växter lyser dock med sin frånvaro, de klarar inte det torra och varma ökenklimatet. Därifrån fortsätter vi till Nationalparken Qumran och förundras över den grotta där tre fåraherdar år 1947 fann de första av de keramikkärl som innehöll det vi nu kallar ”Döda Havsrullarna”. Birgit pekar, berättar, förklarar och läser högt ur Bibeln samt jämför dess texter med den verklighet som moderna historiker kunnat klarlägga. Ämnet är högintressant och ofta finner man en rent förbluffande samstämmighet mellan den traderade bilden och verkligheten. Man kommer på sig själv med att vilja stanna kvar och lyssna och lära ännu mer om det som ju är bakgrunden till vår egen tillvaro. På Olivbergets sluttningar har olivträden fått ge plats för en jättelik gravplats. Det är den äldsta och samtidigt mest eftertraktade judiska gravplatsen i världen, för i judisk tradition är det just hit Messias en dag skall återvända för att uppväcka de döda. Uråldriga olivträd finner vi däremot i Getsemane Örtagård strax intill. Riktigt hur gamla de är vet ingen, för olivträdet tillhör de arter som inte bildar årsringar. För att beredas tillträde till Örtagården måste vi byta från shorts till kjol och långbyxor Det passar bra, för vi skall också göra ett besök i Alla Nationers Kyrka, kallad så för att den byggts med ekonomiskt stöd från ett stort antal länder. Kyrkan kallas även ”Våndornas Kyrka” för den är uppförd på den klippa i Getsemanne där, enligt legenden, Jesus, bad till Gud aftonen innan han arresterades. Här är vår viktigaste uppgift för dagen att följa Via Dolorosa, det vill säga den väg som Jesus skall ha vandrat för att nå fram till platsen för korsfästelsen på Golgata. Birgit berättar detaljerat om hur vandringen fortskred via fjorton särskilt utmärkta anhalter. På den platsen var det Jesus lyfte sitt kors, just där dignade han och föll första, andra och tredje gången, där kom Maria honom till mötes och dit, just dit, hade han nått när Veronika torkade hans blodiga panna med sin svetteduk. Historien kommer oss mycket nära, trots alla månglare utefter Via Dolorosa som just är i färd med att öppna sina butiker. Här kan man köpa allt från juveler och antika föremål till döda hönor, obskyra DVD-skivor och laxfärgade damunderkläder. Det ger en liten bisarr bismak till upplevelsen och man erinras om berättelsen om krämarna och helgedomen.. Jag har inga planer på att göra affärer med honom men frågar ändå vad det är för märkvärdigt föremål han talar om. Han ser sig snabbt omkring innan han åter lutar sig fram mot mig och viskar: ”Det är den slunga med vilken David dräpte Goliat!”. Man måste nog se ganska korkad ut för att få ett sådant erbjudande tänker jag lite sårat, samtidigt som jag skyndar på stegen för att hinna upp de andra. Själva muren byggdes omkring år 20 (fKr) och är till stora delar intakt. Inne i ett djupt valv, till vänster om själva muren, står ytterligare ett stort antal män i olika åldrar och ber. Där inne får man av respekt för de bedjande varken fotografera eller samtala. Men däremot tillåts en stor och larmande golvrengöringsmaskin härja fritt bland de rättrogna. Märkligt. Yad Vashem består av ett flertal olika ”muséer” som skildrar olika delar av händelserna, från nazisternas maktövertagande till händelserna vid krigsslutet. Totalt finns här mer än tjugo olika minnesanläggningar och det tar inte lång stund att inse att Yad Vashem verkligen är värt ett besök när man inte, som vi, behöver spara på tiden. I den del som av Yad Vashem som kallas Historiska muséet vandrar besökarna fram igenom hela det tragiska händelseförloppet, från 1930-talets skräckinjagande bokbål till de oerhörda avslöjanden som kom till världens kännedom i samband med krigsslutet. Framställningen är hela toden mycket saklig och osentimental vilket medverkar till att göra den sällsport gripande. Samtidigt som man ser bilder av de omkomna läser kvinnliga och manliga röster upp namn, ålder och hemort på dem. Denna ihågkomst pågår dygnet runt, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Ingen av oss säger någonting. Tystnaden talar så oerhört mycket tydligare.
Prosa
av
© anakreon
Läst 274 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2010-04-11 16:58 Författaren © anakreon gick bort 2015. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.
|
Nästa text
Föregående © anakreon
Senast publicerade
17/5: Limerick till Rebecka och Ruben 16/5: Limerick till Ronald och Ronny 15/5: Limerick till Sonja och Sofia 14/5: Limerick till Harald och Halvard 13/5: Limerick till Linnéa och Linn 12/5: Limerick till Lotta och Charlotta 11/5: Limerick till Märit och Märta 10/5: Limerick till Esbjörn och Styrbjörn Se alla |