Med baksätet smockfullt av skyltställ anträdde jag säljresan till Stockholm.

Nysnön gjorde landskapet julkortsvackert och i höjd med Lerum anade jag en gryning som utlovade en solig vinterdag. Jag hade gott om tid för kunden väntade mig inte förrän klockan två.

Jag pressade gasen i botten på den tjänstvilliga Saaben, som dittills alltid varit ett under av tillförlitlighet.  Men vid infarten till Alingsås börjar den jämra sig.

En hastig titt på instrumentbrädan  visade att motorn var överhettad.

Vad fan hade hänt?
Var vattnet slut?
Hade jag en läcka i kylaren?
Hade jag glömt fylla på glykol?
Hade hela skiten frusit sönder?
HJÄÄLP!

Ångorna stod som moln kring min motorhuv när en annan bil bara någon minut senare stannade bakom min.
Behövde jag hjälp?
Saabs märkesverkstad låg nära, sade den hjälpsamme medtrafikanten som var infödd alingsåsare. Bogserlina hade han också och inom kort förklarade jag mitt predikament för en uppmärksam verkmästare.

Han fann felet bums.
”Det är vattenpumpen”, sa han triumferande. Hade det hela inträffat i modern tid är jag ganska säker på att han sagt: "Det är vattenpunpen, Gerd" som en hyllning till Galenskaparna och After Shave som dock var helt okända när detta inträffade

”Det är tyvärr ett vanligt fel på den här årsmodellen, men dessvärre har vi ändå inga sådana pumpar i lager. Det tar en stund att få hit dem från Göteborg, så du kan glömma det där med att vara i Stockholm klockan två.
”Får jag låna en telefon”, sa jag, och tackade min lyckliga stjärna för att jag hade namn och telefonnummer till kunden i plånboken.

”Nää, han är inte inne”, svarade en telefonist vars dialekt antydde att hon tillbringat hela sin ungdom i skuggan av Katarinahissen.
”När väntas han in?”
”Tidigast halv två; han har ett möte klockan fjorton”.
” Vill ni vara snäll och meddela honom att det mötet blir försenat”, sa jag, och berättade om mina problem.
”När tror ni att ni kommer, då”, sa rösten uppfordrande.
”Ingen aning,” sa jag ärligt, ”men meddela honom att jag ringer igen vid tvåtiden - då hoppas jag veta mer!”

I verkstadslokalen stod min bil med motorhuven uppkäftigt rriktad mot taket.     Verkmästaren, som nästan helt doldes av en svart Mercedes, lät beklagande:

”Det fanns varken pumpar eller membran i Göteborg, heller. Men jag har hittat en begagnad pump i Fåglum. Den är på väg hit per buss, men det tar ju en stund innan den är här och på plats i bilen.”

Nu lyste en sparsam morgonsol över ett kylslaget Alingsås.
En rask promenad in i staden förde mig till Margaretas Matsalar där man just höll på att duka upp lunchbuffén vilken som vanligt var utomordentligt generös.
””Det är kanske lite tidigt” sa en välnärd servitris som också meddelade att de inte serverade öl före klockan tolv.

Med 45 mil bakom ratten framför mig var vatten en utmärkt måltidsdryck och jag vandrade ostörd fram och åter bland läckerheterna på det växande smörgåsbordet. Mätt och stressad halvsprang jag sedan tillbaka till verkstaden.

”Pumpen är på plats och vi har fyllt på vatten och glykol”, sa verkmästaren och räckte mig samtidigt en räkning som var behagligt låg tack vare att bränslepumpen var begagnad.
”Lycka till nu”, sa han, närmast generad av min översvallande tacksamhet.

Strax efter klockan två stannade jag strax söder om  Gränna för att ringa kunden. ”Jag kommer nog inte till Stockholm förrän tidigast vid halvfemtiden”, sa jag. ”Då tycker jag att du skall ta det lugnt i snömodden”, sa kunden vänligt. ”Vi flyttar mötet till klockan nio i morgon bitti, om det passar?”

Tacka tusan att det passade!

Sedan ringde jag hem till jobbet för att berätta vad som hänt.

Chefen var inte där men en arbetskamrat vid namn Erik tog emot samtalet.
Erik var en trivsamt rundlagd kille med samma humor, samma musiksmak och samma märkliga dragning till reklambranschen som jag. I övrigt visste jag inte mycket mer om honom än att han var gift och bodde i Partille med sin fru och  en liten dotter.

”Kul, då har du kvällen ledig”, sa Erik. ”Jag flyger själv till Stockholm om ett par timmar. Bor på Strandvägshotellet, precis som du. Kan vi inte käka middag tillsammans? Jag kommer vid åttatiden.”
Jo, men visst!

Till skillnad från mig hittade Erik överallt i Stockholm, där han hade både kunder och en hel hoper släktingar. Jag, däremot, visste inte ens hur man skulle ta sig till Strandvägshotellet, som på den här tiden var ett uppskattat lågprisalternativ för stockholmsresenärer. Idag heter det Hotel Diplomat och är betydligt dyrare att frekventera.

De enkla rummen hade, på den här tiden,  tvättställ med rinnande varmt och kallt vatten, men dusch och bad fick man dela med de andra gästerna på våningen.Detta visste jag dock inte när jag i skymningen rullade in mot Stockholms centrum. På Odengatan stannade jag till utanför en bokhandel, vars skyltfönster betraktades med uppenbart intresse av en välklädd herre i femtioårsåldern.

Mellan hans mörkblå överrock och elegant vinklade homburghatt skymtade man en bländande vit halsduk, säkerligen av siden.  Hans tunna galoscher var bredbent och tryggt placerade i den nyfallna snön när jag nalkades honom, snett bakifrån.

”Ursäkta mej”, sa jag på mödosamt intränad rikssvenska, ”men kan min herre möjligen säga hur man skall köra för att ta sig härifrån till Strandvägen?”

Den välklädde mannen lät blicken dröja kvar i skyltfönstret ytterligare några sekunder innan han långsamt, mycket långsamt, vände uppmärksamheten – inte mot mig - men väl mot min bil.

Detta inträffade på den förhistoriska tid då bilarnas nummerskyltar avslöjade varifrån i landet man kom. Det var då en Kirunabo, som inte reagerade tillräckligt snabbt när trafikljuset slog om till grönt, mycket väl kunde få höra en skadeglad medtrafikant ropa ”väntar du på norrsken, lappjävel”.

Gentlemannen granskade nu med överdrivet intresse Saabens nummerplåt, där bokstaven ”O” berättade att ekipaget kom från Göteborgs och Bohus län. Utan att flytta blicken sa han därefter:

”Kommeruihåghurutogdejinistan, grabben?”

Tusan heller.

Ungefär tio minuter tidigare hade jag hamnat i en bilkö som jag kallt räknade med var på väg mot Stockholms centrum. Den hade svängt några gånger och jag hade bara hängt med. Men den ouppmärksamheten ville jag ju inte direkt skryta med. Alltså sa jag, lite dröjande: ”Jooo, det gör jag nog...”

”Då tycker jag du skall ta och vända den där Trollhätteskrindan och köra samma väg tillbaka, så fort som möjligt!” Sa mannen och riktade åter sin uppmärksamhet till böckerna i skyltfönstret.

Små gulliga snöflingor dalade mjukt och stilla omkring mig. Jag uppfattade de avlägsna sirenerna från ett utryckningsfordon och snett bakom mig såg jag hur en välvuxen airedaleterrier lyfte bakbenet för att tömma sin rymliga blåsa på min Saabs vänstra framhjul. När jycken till slut var klar satte jag mig i bilen med en gnagande föraning om att min Stockholmsresa kanske inte skulle bli den triumf jag drömt om.

På något sätt letade jag mig i alla fall fram till Strandvägshotellet.
Där tilldelades jag ett ganska ruffigt rum som luktade urin och inpyrd cigarettrök men bjöd på en hyfsad utsikt över Nybroviken.

Utanför fönstret upphörde snöfallet.
I bilradion hade jag hört att temperaturen väntades sjunka till minus tjugo grader under natten. Klockan närmade sig sju.
Jag var sur, trött och hungrig och Erik skulle inte komma ännu på en timma.

För att fördriva tiden gick jag ner i hotellets foajé där jag tidigare skymtat en svartvit TV. Denna visade nu hur det sovjetiska ishockeylandslaget höll på att pulvrisera det svenska. Händelseförloppet kommenterades livligt av en magerlagd, glasögonprydd skåning som satt i foajéns svarta lädersoffa.

Jag tyckte mig ha sett honom förut men kunde inte komma på var.
Han utbrast dock plötsligt, lika oväntat som ilsket. ”De’ va’ fan va’ du stirrar på mig! Se på matchen istället!” ”Förlåt!”, sa jag hastigt, lika överraskad av hans utbrott som över att jag stirrat. ”Det är ju själva fan att man aldrig kan få vara ifred” fortsatte skåningen muttrande, mera till sig själv än till mig. Under sur tystnad såg vi sedan matchen sluta med en brakförlust för Sverige.

Nästa program i den då enkanaliga, svenska statstelevisionen var en direktsänd underhållningskonsert med Sven-Bertil Taube, som bland annat bjöd på ett sparsmakat arrangemang av Svarta Rudolf, till en början med en kontrabas som enda ackompanjemang.

Mycket smakfullt.
Skåningen suckade djupt
Nu var klockan redan över nio.
Min mage kurrade.
Var fan var Erik?
Vem fan var skåningen?

Just då passerade en kvinna den soffa där vi båda satt och teg.
”Hej, Bosse!”, sa hon.

Javisst!
Den magerlagde var ju Bo Widerberg! Författaren och filmregissören vars verk jag tyckte så mycket om.  Men nu var jag duktigt sur, både på honom och på världen i övrigt, och hade inget utrymme för vänligheter. För hundrade gången tittade jag på klockan. Jävla Erik, jag sitter ju här och svälter ihjäl!

Då bröt Bo Widerberg tystnaden.

”Väntar du på någon, du också?”
”Ja.”
”Ja, tänk om folk bara ville lära sig att komma i tid!”
”Ja.”
”Det är fan i mig brist på respekt att inte passa tiden.”
”Ja.”
”I mitt jobb är det förödande.”
”Jaha.”

Sedan blev det åter tyst tills Bo Widerberg frågade:
”Känner vi möjligen varandra?”
”Det tror jag inte.”
”Nähä.”

Nu var det sena nyheter på TV.
Klockan passerade halv elva och den berömde regissören hade slutat försöka samtala med den enstavige göteborgaren.

Då, äntligen, kom Erik, glad som en lärka och full som ett vårdike.
Så överlastad var han, att portieren inte ens ville ge honom hans dörrnyckel!

Innan jag hann resa mig upp för att ta hand om min beskänkte kollega öppnades dörren till Strandvägshotellet ännu en gång. In stegade Keve Hjelm som nickade vänligt mot mig innan han, med ett urskuldande småleende, vände sig till Bo Widerberg.

Keve Hjelm, ytterligare en av mina stora idoler! Hans nick var sannolikt en ren reflex, hann jag tänka, men det kunde också hända att han tyckte sig känna igen mig. Som statist medverkade jag på femtiotalet i flera föreställningar på Göteborgs Stadsteater, bland annat i långköraren ”Gustav Vasa”, där Keve Hjelm med stor framgång spelade prins Erik.

”Är du full?”, sa Bo Widerberg misstänksamt till Keve Hjelm, samtidigt som han drog till sig ytterrocken som legat bredvid honom i soffan under hela kvällen.
”Nää” sa Keve Hjelm med ett förvånat och kanske lite sårat tonfall.
”Jag bara undrade” sa Bo Widerberg och kastade en menande blick bort mot Erik, som halvlåg över portierdisken med ett lyckligt leende på läpparna.

På väg mot utgången hjälpte Keve Hjelm Bo Widerberg på med rocken.
I dörröppningen uppfattade jag följande korta ordväxling:
Bo Widerberg: ”Känner du den där?”
Keve Hjelm: ”Ja, jag tror han är scenarbetare i Göteborg.”

Scenarbetare, minsann!
Jag som gått drygt tre år i teaterskola och krönt min korta karriär med att spela knästående karljohanssvamp på Folkteatern i Göteborg!
Efter en kort palaver med hotellets portier flyckades jag få förtroendet att stoppa Erik i säng. ”Jag fick en stund över och hälsade på min mobbro” lallade han, en morbror som uppenbarligen bjudit på både det ena och det andra.
Så nu var Erik varken hungrig eller törstig, han var bara full, glad och trött.

Jag fick av honom överrock, skor och slips innan han fnittrande föll omkull ovanpå sängen. Han tittade på mig med kärleksfull blick och sa: ”Du kan väl borsta mina tänder innan du går!”

Ögonblicket senare sov han djupt.

Förvissad om att Erik hade det så bra som möjligt hämtade jag min rock och gick ut i natten för att leta upp en öppen restaurang. Det var säkert minst lika kallt i Stockholm som radion utlovat. Klockan närmade sig midnatt och alla förnuftiga människor höll sig förstås inne en natt som denna. Några restauranger jag passerade var redan stängda, andra släppte inte in nya gäster efter klockan elva.

Huttrande halvsprang jag Kungsgatan upp och ner, i hopp om att finna åtminstone ett öppet korvstånd. Men icke.

Så plötsligt, himlen vare lovad, log lyckan mot mig! Från Brända Tomten på Nybroplan hördes sorlet av glada kvinnoröster som tydde på att räddningen var nära!

”Tyvärr”, beklagade en vänlig dörrvakt, ”här är abonnerat av Fredrika Bremerförbundet i afton! Men min herre kan kanske hålla till godo med Lejonkulan...” ”Lejonkulan?!” ”Det är vår källarrestaurang, med en något yngre publik. Men de serverar mat från samma meny som Brända Tomten”
”Tack, det blir utmärkt!”, sa jag och skyndade mig in i värmen.

Som jag minns det bestod Lejonkulan av tre rum i fil och jag hänvisades till ett litet runt pubbord mitt i det mittersta rummet. Stämningen bland publiken, som verkligen var ung, var minst sagt hög och antalet tömda ölflaskor på borden respektingivande.

Jag fick in en starköl medan jag granskade menyn.

Tre gånger vrålade jag sedan min beställning rakt in i örat på en stressad servitör, men lyckades ändå inte överrösta omgivningen. Till slut pekade jag ut rätt rader i menyn och tecknade samtidigt att jag ville ha ytterligare en starköl.

Jag lutade mig tillbaka i den stilenligt obekväma trästolen och tog en klunk öl.
Har jag nämnt att jag var sur, trött och dessutom utsvulten?
Jävla Erik!
Jävla Stockholm!
Jävla Fredrika Bremer!

Då upptäckte jag till min förtjusning att Lejonkulan minsann var försedd med en barpianist! Denne var en sorgsen, medelålders man som satt lutad över ett  litet kammarpiano, placerat på en liten avsats mitt i den trappa som ledde ner itill källarlokalen.

Till min förvåning fann jag också, att jag kunde ”sublimera” min hörsel så, att jag uppfattade hans toner trots det omgivande larmet.

Inte nog med att karln var duktig!

Han hade dessutom en repertoar som jag älskade. Rader av klassiska swingpärlor, spelade i fyndiga arrangemang som anknöt väl till originalen. Pärlor för svin, uppenbarligen, för den här publiken kunde inte förmå sig att släppa flaskor och glas tillräckligt länge för att ens ge honom en applåd.

Efter en tolkning av ”After You’re Gone” som en ung Teddy Wilson kunde varit stolt över, och stärkt av några klunkar ur starköl nummer två, bestämde jag mig för att själv applådera den stackars pianisten.
Jag slog ihop handflatorna så mycket jag orkade, för att tränga igenom larmet.

Till min häpnad blev det alldeles tyst under källarvalven, så när som på min patetiska applåd. Alla i det rum där jag satt glodde roat mot mitt bord. I dörröppningarna till de kringliggande rummen dök det upp fnittrande ungdomar som undrade vad som var på färde.

Det tog dem dock bara några sekunder att besluta att larmet orsakades av en vilsekommen och sannolikt något efterbliven landsortsbo som gått bort sig i huvudstaden och inte krävde någon ytterligare uppmärksamhet.

Pianisten intonerade en ny melodi, under vilken jag avslutade min frugala måltid. När slutackorden klingade ut var jag åter beredd till applåd med händerna i luften.

Den övriga publiken reagerade nu med menande gester och roade ansiktsuttryck men lät i övrigt den stackar bonnläppen hållas.

Den sorgsne pianisten tittade generat åt mitt håll innan han, närmast utan paus, lät de första tonerna från Eubie Blake’s ballad Memories of You kämpa om utrymmet i den massiva ljudmattan.
Själv bad jag artigt om ytterligare en starköl, och notan.

Tre starköl var ungefär två mer än vad jag brukade konsumera. Nu hade jag mod och kraft att applådera en hel jazzkonsert plus extranummer om så skulle behövas.

När pianisten närmade sig slutet på stycket sneglade han närmast skräckslaget mot mig. Jag lyfte genast händerna som förberedelse för nästa tecken på uppskattning.

Men den rackaren lurade mig!

Istället för att sluta spela övergick den förrädaren till ett medley som säkert sträckte sig över femton minuter! Så fort han såg att jag lyfte händerna för en applåd gick han smidigt över till nästa låt. Till sist reste han sig upp och spelade de sista tonerna stående, varefter han springande lämnade pianot.

Min ensamma applåd följde honom uppför trappan samtidigt som servitören kom för att ta emot min betalning.
Jag tömde mitt ölglas och tackade honom för en god måltid och en trevlig afton. Sedan reste jag mig och tog de första stegen uppför trappan mot den hägrande utgången.

Då applåderade resten av publiken!

Jag gjorde naturligtvis det enda rätta:

Jag stannade på avsatsen, vid det nu ensamma pianot, och bugade mig djupt som tack för uppskattningen.