Redan som mycket ung insåg jag värdet av att ha vänskapliga relationer med stadens biografmaskinister.

            De hade ett monotont och händelselöst jobb och hade inget emot att få besök av en väluppfostrad ung man som dels kunde stå tyst som en mus och titta på filmerna men också gärna gick ärenden, vare sig det handlade om att hämta en flaska smuggelsprit på en båt i hamnen eller en kanna kaffe och en smörgås med leverpastej och gurka från närmaste kvällsöppna fik.

En nackdel var att man ofta såg samma film massor av gånger, en fördel att man då kunde lära sig en rasande massa engelska.

            I många år kunde jag hela dialogen till filmen ”Sunset Boulevard” utantill och förmådde dessutom göra en hyfsad imitation av plasket när William Holden, träffad av flera kulor från Gloria Swansons pistol, blödande och döende föll ner i swimmingpoolen.

Mitt beslut var fattat:

            Jag skulle bli skådespelare!

            Skådespelare, eller kanske sångare.

            Eller, ännu hellre, både skådespelare och sångare!

Så fick det bli!

            Omvärlden var naturligtvis ännu lyckligt okunnig om min framtid, men jag var fast besluten att bli en av samtidens mest uppskattade, mest fascinerande scengestalter.

            Därför sökte jag mig till en väletablerad teaterskola med namnkunniga lärare från stadens teatrar och med flera elever som fortfarande nämns bland landets ledande skådespelare.

            Därför åtog jag mig utan övertalning de mest märkliga småroller och statistuppgifter i såväl fåniga barnpjäser som klassiska dramer på stadens teatrar.

Och därför tog jag alla chanser att sjunga!

            Jag sjöng på skoldanser, på musikkrogar, i vokalisttävlingar och på mannekänguppvisningar.

            I tonfall, gester och framförande en blek kopia av de Idoler jag så noga studerat (man måste ju veta vilka man måste överglänsa!) levde jag under några ljuvliga år i en romantisk fantasivärld.

            Samtidigt tvingades de flesta av mina kamrater fylla sina stackars hjärnor med kvadratrötter, kemiska formler och skillnaden mellan de tyska verb som styr dativ och de som styr ackusativ.

Två av dessa kamrater var ett par tvillingsystrar, vars bror också ville bli skådespelare.

            De sa:

            ”Du kommer aldrig att bli skådespelare!

            Du är alldeles för lat!

            Titta på vår bror, han pluggar roller och arbetar nästan dygnet runt.

            Det krävs massor av hårt jobb för att man skall komma någonstans inom teatern!”

Jag log med ett milt överseende.

            Allt arbete i världen, tänkte jag förnöjt, kunde ju inte ersätta den medfödda, obetvingliga talang som en generös försyn hade begåvat mig med.

Deras bror blev naturligtvis en framgångsrik skådespelare och regissör.

            Det närmaste jag kom prins Hamlet var att min beslutsamhets friska hy gick i eftertankens kranka blekhet över.

Fast nog har jag haft god nytta av min lust att spela teater!

            Att presentera reklamkampanjer är en uppgift som kräver att man kan agera med en kombination av engagemang, pedagogik och övertygelse.

            Första gången jag fick anledning pröva mina färdigheter inom dessa discipliner var dock som malplacerad befälselev vid det infanteriregemente som, till sina främsta meriter, räknade att ha misslyckats göra soldat av 91 Karlsson.

            De lyckades lika illa med mig.

Okej, jag hade mest mig själv att skylla.

            Som finnig trettonåring blev jag, av skäl som jag lyckligen förträngt, en ambitiös medlem av Hemvärnet i rikets andra stad.

            Mina överordnade belönade mitt nit och intresse med att göra mig till gruppchef redan innan jag fyllt femton.

            När jag senare skulle göra värnplikten hade ryktet om detta antagligen gått före mig för mönstringsnämnden utsåg mig utan prut till befälselev, lämplig för officersutbildning.

Detta innebar att jag hamnade i en grupp av unga män som hade allra minst studentexamen. De flesta av dem hade dessutom haft uppskov för att studera vidare.             Jag tillhörde således de yngsta och de okunnigaste i gruppen - i allting som inte hade med militär grundutbildning att göra.

Men exercera kunde jag.

            Och kommendera!

            Med teaterskolans talteknik som bäckenbotten hade min diafragmamuskel utvecklats till ett praktfullt fundament för en röst som, föga överraskande, var avsevärt starkare än mina kamraters.

            Men de hade heller aldrig ställts inför uppgiften att överrösta starkare ljud än kritans raspande mot den svarta tavlan.

Det vi förväntades lära oss under de första månadernas utbildning var sådant jag redan kunde utföra i sömnen.

            Hälsningar hit och dit, marschanträde, helomvändning, anmälan, - allt var sådant som jag redan tidigare undervisat andra om. Och när man kunde det man skulle kunna slapp man oftast grillas av befälet.

            ”Mossberg, i gräset sitt!” blev ett så vanligt kommando att mina kamrater inom kort skanderade det tillsammans med den fanjunkare som ansvarade för vår grundutbildning.

Fanjunkaren, ja!

            Han var en liten trivsam man i fyrtioårsåldern som, trots en uppenbar begåvning för större uppgifter, hade funnit sig väl tillrätta i sin roll som underofficer.             Enligt egen uppgift hade han på egen hand utformat hela signalförsvaret för västra Sverige.

            Ingen tvivlade på hans ord.

Fanjunkaren hade egenheten att då och då skjuta fram hakan och samtidigt kasta huvudet bakåt, ungefär som om hans skjortkrage var för trång. Detta skulle också kunna vara en trolig förklaring till hans rödlätta ansiktsfärg.

Tvärt emot flera andra underofficerare vid regementet accepterade fanjunkaren stoiskt att många av befälseleverna var bättre skolade än han, och utmanade dem aldrig.

            Istället var han en god och tålmodig men också fordrande pedagog när det gällde att lära ut den blinda lydnad som, när tillfället är det rätta, kan få vanligen kloka människor att lydigt slå ihjäl andra kloka människor.

Fanjunkaren hade också en härlig humor.

            För att de nyinryckta studenterna skulle beviljas sin första hempermission krävdes, att de skulle kunna göra en godkänd anmälan. Det betydde att de i stram givakt och med hög röst skulle informera sina överordnade om vilka de var, vad de uträttade där de befann sig eller vart de var på väg.

En efter en tvingades de stackars studenterna i vår lilla pluton att ta ett steg framåt, gå upp i enskild ställning samt ropa ut sitt meddelande.

            Och det skulle ske med en tydlighet och röststyrka som uppfattades av den lille fanjunkaren som, elakt nog, parkerat sig ett sextiotal meter därifrån.

            ”Fanjunkare, befälselev 811 Klarin, på väg till latrinen!”

            ”Fanjunkare, befälselev 802 Jonasson på väg från latrinen!”

            ”Fanjunkare, befälselev 611 Sandell, på vaktkommendering!”

            ”Fanjunkare, befälselev 404 Gustavsson, på väg till logementet!”

Varenda student ropade med all sin kraft, men fanjunkaren var ändå aldrig nöjd.

            ”Högre!”, skrek han, och markerade med handen bakom örat att han inte uppfattat om den uniformerade ynglingen med den pipiga rösten var en svensk soldat eller möjligen en slem sabotör från en illasinnad, främmande makt.

            De stackars gossarna, som varken varit med i hemvärnet eller gått i teaterskola, tvingades upprepa sina budskap gång efter gång, tills de förlorade den röst de haft från början.

            ”Högre”, envisades fanjunkaren hjärtlöst.

            ”Högre! Högre! Högre!”

Första gången turen kom till mig, och jag tagit mitt reglementsenliga steg framåt, råkade jag hosta till.

            Då hörde jag hur min egen diskreta hostning reflekterades mot kasernernas fasader och återkom till mig med ökad styrka.

            Jag hade hamnat på en punkt som, under dessa vindförhållanden, var ett slags akustiskt centrum på kaserngården!

            Minsta viskning tycktes bäras ut och nå fram till såväl fanjunkaren som alla andra inom en respektingivande radie.

Med de förutsättningarna spände jag diafragmamuskeln, öppnade munnen och vrålade med all kraft:

            ”Fanjunkare, befälselev 909 Mossberg, på väg till öronläkaren!”

Du milde tid!

            Ljudet kom tillbaka med en kraft som nästan slog omkull mig. Mina kamraters förvånade hakor dinglade någonstans i knähöjd och deras skräckslagna ögonkast pendlade mellan fanjunkaren och mig.

Men fanjunkaren hade full kontroll.

            Utan att förändra vare sig tonfall eller ansiktsuttryck betygsatte han min anmälan genom att ropa:

            ”Lägre!”

Och det upprepade han till dess han ansåg att ljudnivån var sådan att det åter fanns anledning att be befälseleven Mossberg sätta sig i gräset och hålla sin högljudda käft.

Ogiltigt förfall

Efter en kort tid som befälselev kände jag en växande olust mot att utbildas i konsten att rikta skarpladdade granatkastare mot inbillade fiender. Hemvärnsövningarna hade tidigare känts både lärorika och viktiga, kanske på grund av närheten till det andra världskriget.

            Nu framstod krigets meningslösa cynism i öppen dag och jag kände en stark motvilja mot att fortsätta utbildningen.

Detta blev början till en lång men tidvis också ganska roande kamp med krigsmakten, där mitt mål var att bli befriad från allting som liknade militärtjänst.

            Att kampen blev så utdragen var både dumt och onödigt.

            Bara något år senare hade jag säkert valt en annan metod, men då detta inträffade hade jag fortfarande inte frigjort mig från drömmen att bli skådespelare.

            Dessutom hade vårt regementssjukhus begåvats med en chefsläkare som var ett under av rigid okänslighet och ökänd för sin förmåga att avslöja simulanter.

            Det skulle inte alls förvåna mig om det var han som, när en värnpliktig klagade över skavsår, ordinerade två albyl om dagen. Vilket den lidande tolkade som att han borde placera en tablett i varje marschkänga tills smärtorna avtog.

            Att lyckas dra denne man vid näsan skulle vara både ett nöje och en bedrift.

Helt oväntat fick jag utomordentlig hjälp av tre av de smartaste grabbarna på luckan, De kom att, med tydlig förtjusning, bidra med såväl manus som regi till det som skulle bli mitt unga livs mest dramatiska soloframträdande.

            Därför föll det sig så, att en begåvad jazzpianist, en ärftligt belastad fotograf, en ambitiös läroverksadjunkt och en ynklig simulant en solig försommardag bildade en hemlig kvartett vars enda uppgift var att befria befälselev 909 Mossberg från aktiv tjänst.

Föga överraskande visualiserade fotografen problemet som en bild:

            ”Vi måste skapa en ovanlig och dramatisk vision”, sa han, med blicken försvunnen någonstans ovanför de saftigt gröna trädtopparna. ”Fagra påståenden räcker inte, den bild vi skapar måste presentera klara bevis för att Mossberg inte är duglig till militärtjänst”

Ingen argumenterade emot.

            Jazzpianisten fyllde i:

            ”Att bryta rytmen! Att skapa ett uppseendeväckande crescendo mitt i det trankila. Precis som på bio! Allt går sin gilla gång, alla halvsover i bänkarna, prasslet från karamellomslagen är det mest spännande du hör och du känner dig lugn och trygg.

            Men - så inträffar plötsligt det oväntade!

            Fienden anfaller under gälla trumpetfanfarer, kanonerna mullrar i bakgrunden, hästarna fläks sönder av skarpladdade projektiler!

            Ur de barnsligt unga soldaterna som knappast orkar lyfta sina handsmidda mynningsladdare forsar blodet ur söndertrasade vener.

            Tårarna strömmar utefter kinderna på den fylliga blondin som gjort dig sällskap in i biosalongens mörker, och hur skall du kunna klämma henne på brösten då?”

Alla teg.

Läroverksadjunkten drog ett djupt bloss på sin väl inrökta majspipa, ty detta inträffade på den tiden när i övrigt kloka människor, utan att trakasseras av omvärlden, ofta tog sig ett stimulerande bloss eller två.

            Sedan sa han:

            ”Rätta mig om jag har fel, Carl-Erik, men är inte du en jävla mes i hinderbanan?”

Om frågan hade kommit från någon annan så hade jag antagligen reagerat negativt på det generande påståendet.

            Men jag hade lärt mig att läroverksadjunkten var en vänlig själ som aldrig i onödan belastade sin omvärld med elaka eller spydiga kommentarer. När han någon enstaka gång tog pipskaftet ur munnen för att säga någonting var det undantagslöst för att bygga en finurlig bro till sin nästa mening.

            Därför tänkte jag mig för innan jag sa, lite defensivt:

            ”Det är riktigt att det finns avsnitt i hinderbanan som erbjuder särskilda problem för dem av oss som är kortväxta…”

Den djupa vänskap vi kände för varandra bevisades i detta ögonblick av, att ingen av de tre tog chansen att hånskratta åt min kommentar.

            Men läroverksadjunkten byggde vidare på sin bro:

            ”Blå dunster”, sa han och puffade ut små gulliga moln av förbränd shagtobak samtidigt som han talade.

”Vi måste finna vägar att fördunkla sinnena på de fåkunniga. Då kanske hinderbanan är den manege där vi har störst möjlighet att vinna framgång för vårt taskspeleri.”

”Manege?”, sa jazzpianisten med ett ansiktsuttryck som borde ha kunnat pryda titelbladet till partituret för Schuberts ofullbordade.

            Läroverksadjunkten smålog överseende.

            ”Logik, min vän”, sa han utan att släppa pipskaftet med läpparna. ”Logik, i kombination med en aldrig sviktande trovärdighet.”

Vi andra väntade tålmodigt på fortsättningen.

            ”Det handlar om att bygga upp en bild som, till innehåll, trovärdighet och ursprung, inte går att ifrågasätta.”

            ”Dessa jävla pedagoger”, stönade fotografen på bredaste göteborgska. Han var uppvuxen i Majorna och tydligt stolt över sitt ursprung.

Vi trodde oss veta att han var sonson till Aron Jonason, en legendarisk fotograf, vars skämtlynne levde vidare i form av anekdoter som ofta involverade kung Oscar II med vilken han varit mycket god vän.

            ”Låt oss fortsätta det här samtalet vid hinderbanan, efter middagen”, föreslog läroverksadjunkten tankfullt. ”Jag tror att jag har en bärkraftig idé.”

Eftersom jag av naturen var fysiskt lat och även aningen knubbig hade jag aldrig betraktat det som särskilt meningsfullt att kämpa om en plats bland landets elitgymnaster.

            I likhet med Thomas Alva Edison var jag fullständigt nöjd med en muskelmassa som räckte till för att bära upp min diminutiva hjärna.

            Trots det kunde jag dock vara snabb som en vessla, men bara när det gällde korta distanser. Mina barndomsvänner ansåg att jag utvecklat den egenskapen som ett rent livsvillkor, eftersom jag hade en riskabel förmåga att reta de som var både större och starkare än jag.

            Antagligen låg det mer sanning i det än jag ville erkänna.

För att lyckas bra i hinderbanan behövde man både mer styrka och mer uthållighet än jag hade.

            Ja, ja, lite mera mod skulle naturligtvis inte ha skadat, heller.

            Det fanns ett par avsnitt i banan som gjorde mig nästan skräckslagen.

            Det var de höga hindren, de man skulle hoppa ner från. Dels fick jag svindel när jag klättrade i dem, dels fick jag alltid fruktansvärt ont mitt emellan benen när mina fötter slog i marken.

            Det var en intensiv smärta som kom någonstans inifrån kroppen; det kändes som om en del av mina inälvor försökte ta sig ut genom den del av kroppen som anatomiskt kunniga kallar perineum.

Lite genant tyckte jag nog det var och eftersom jag dessutom misstrodde yrkesmän i vita rockar (min far var en tandläkare av den gamla, hårdhänta stammen) var detta predikament något jag aldrig anförtrott någon.

Långsamt och under tystnad vandrade läroverksadjunkten, jazzpianisten, fotografen och jag igenom hinderbanan. Läroverksadjunkten gick först, därefter jazzpianisten och fotografen. Några steg bakom dem, och sannolikt med en viss motvilja, gick jag och undrade vad som skulle hända.

            Ett var dock säkert - om de trodde att de frivilligt skulle få upp mig i hinderbanan så trodde de fel!

Vid ett av de höga hindren stannade läroverksadjunkten och tittade länge upp mot dess krön.

            Så bröt han äntligen tystnaden.

            ”Yrsel”, sa han.

            ”Förlåt!”, sa jag.

Läroverksadjunkten lät långsamt blicken följa hindrets kontur nedåt för att sedan låta den stanna på mig.

            ”Yrsel!”, sa han åter. ”Yrsel är ett utomordentligt användbart sjukdomssymtom. Dels för att det är omöjligt att motbevisa och dels för att det kan det tyda på många olika åkommor.”

            ”Aldrig i helvete att jag...”, började jag men blev snabbt avbruten.

            ”Försök nu att hålla tyst ett litet slag och lyssna på mig”, sa läroverksadjunkten samtidigt som han vände sig om och tittade mot hinderbanans inledning.

            ”Låt oss slå oss ner där borta, vid det låga balanshindret.”

Just det låga balanshindret var otvivelaktigt banans enklaste.

Det bestod av stockar med en trampyta ungefär lika bred som bommarna i en vanlig gymnastiksal och det höjde sig sällan mer än en halvmeter över marken. Det var byggt som en ungefär tio meter lång s-kurva och det hade aldrig tidigare berett mig några problem.

”Nä, nu får du faktiskt berätta vad du funderar på”, sa jazzpianisten, innan jag hann formulera en liknande fråga.

            Läroverksadjunkten sög på sin majspipa.

            Den lät ungefär som en kaffebryggare som användes två gånger dagligen men inte avkalkats på ett halvår. Så reste han sig upp och gick bort till hindret, just där det var som allra lägst i förhållande till den ojämna markytan. Utan att ta blicken från hindret sa han:

            ”Du har ju gått i teaterskola, Carl-Erik?”

            ”Javisst!”

”Inte fanns där väl någon disciplin som kallades fallteknik?”, fortsatte läroverksadjunkten, som nu mycket närgånget studerade markens beskaffenhet intill och under hindret.

            ”Njaä”, sa jag, ”men under plastiklektionerna hände det förstås att vi fick...”

            ”Det ante mej”, sa läroverksadjunkten som nu, till synes smått förnöjd, hade sjunkit ner på knä intill den plats där det låga balanshindret bildade en kurva.

            ”Kom hit alla tre!”, sa han, ” för nu skall Carl-Erik få en chans att visa vad han har lärt sig i teaterskolan!”

Lydiga som skolelever slöt vi upp kring den mångkunnige.

            ”Upp på hindret”, kommenderade läroverksadjunkten och jag lydde blint, som den hjärntvättade rekryt jag förväntades vara. Med ett litet skutt stod jag med båda fötterna på den planhyvlade stocken, med tåspetsarna riktade norrut, oroligt väntande på nästa order.

Läroverksadjunkten tycktes njuta obeskrivligt av att vara i händelsernas centrum. Jazzpianisten och fotografen såg lika frågande ut som jag kände mig. På avstånd hörde vi en näktergal, eller möjligen en ambitiös koltrast, som med sin förföriska sång förljuvade miljön för våra stämplingar .

”Förutsättning för övningen”, sa läroverksadjunkten med klar och tydlig stämma, för att demonstrera att han varit uppmärksam under försommarens grundutbildning.

            ”Befälseleven Mossberg, till synes helt frisk och med hyfsad fysisk status, drabbas i det låga balanshindret av en lika plötslig som oförklarlig yrsel. Han stannar upp och vinglar ett ögonblick på hindret och faller därefter, till synes handlöst, tvärs över hindret och skadar sig därvid i mellangärdet.

            ”Jaha, och sedan?”, sporde fotografen nyktert.

            Sex frågande ögon riktades mot läroverksadjunkten som drog ett bloss på sin sura pipa och sa:

            ”Låt oss först se om karln kan falla någorlunda trovärdigt, så diskuterar vi den eventuella fortsättningen senare.”

”Någorlunda trovärdigt!”

            Den understuckna förolämpningen träffade mitt i min stolthet, precis som avsett. Jag koncentrerade mig därför och tog sedan ett par trevande steg på hindret innan jag plötsligt stannade upp, vacklade till och fullständigt dödsföraktande lät min kropp dråsa till marken, lika fri från styrsel som en väl nerlegad halmmadrass.

Applåderna uteblev.

            Läroverksadjunkten sög tankfullt på sin pipa.

            Varken jazzpianisten eller fotografen sa någonting. Så reste sig läroverksadjunkten mödosamt och gick fram och hjälpte mig på fötter. Han var en välväxt person, flera decimeter längre än jag.

            Han granskade hindret noga i flera minuter, samtidigt som han gjorde små gester med armar och händer och böjde överkroppen åt olika håll, ungefär som en höjdhoppare som samlade sig inför det avgörande språnget.

            Solen stod lågt nu och hans långa skugga såg märkvärdigt grotesk ut där den vred sig bland grästuvorna på marken.

Så klev han själv upp på hindret, placerade den ena foten framför den andra och sa:

            ”Dramatik, Mossberg. Och trovärdighet! Först drabbas du av en plötslig yrsel och stannar upp i någon sekund. Vad i helvete är det här, hinner du tänka när du för ett ögonblick vacklar till, så här:”

Och stod inte den långe drasuten och vacklade så trovärdigt att vi andra nästan störtade fram för att stödja honom! Sedan slant han till med den ena foten, letade förgäves efter jämvikt och nytt fotfäste innan han lät sin långa kropp falla, inte vid sidan av utan tvärs över hindret.

            Med ett ljudligt stönande avslutade han fallet genom att förskjuta kroppstyngden så att hans överkropp liksom ringlade ner, på samma sida av hindret där han landat med benen.

            Hela uppvisningen var utomordentligt illusorisk och förtjänade en betydligt större publik än de tre häpna befälselever som nu störtade fram för att hjälpa honom upp.

”Du måste göra ditt fall ungefär så här, till en logisk och trovärdig sekvens av sammanhängande händelser”, sa läroverksadjunkten förnöjt. ”Först stannar du upp mitt i rörelsen, till synes överraskad av en yrsel som du inte vet ursprunget till.

            Du försöker förgäves återvinna kontroll och jämvikt, men yrseln tar överhanden. Då förlorar du fotfästet och låter dig falla pladask, tvärs över hindret precis här”, fortsatte han och pekade på den punkt av marken där avståndet till hindret var kortast.

            ”Titta här! Precis här kan du ta i med händerna på ena sidan av hindret och fötterna på den andra. På så sätt klarar du magen samtidigt som du kan skjuta ifrån med händerna så att din kropp till slut hamnar på rygg, vid sidan av hindret.”

Vi andra stod stumt tillbedjande vid mästarens fötter.

            Mitt ibland oss hade vi funnit en bedragare så skicklig, att vi med aktningsfullt böjda huvuden allvarligt övervägde att intonera den svenska nationalsången i tre stämmor.

            ”Men för helvete”, sa jazzpianisten till sist på sitt verserade sätt. ”Det finns väl ingen jävel som får yrsel i det låga balanshindret!”

Tre ögonpar riktades uppfordrande mot läroverksadjunkten som genast skingrade de okunnigas tvivel genom att svara:

            ”Nej, just det. Ingen frisk jävel i all fall, om jag nu skall tillåta mig att använda samma vulgära språkbruk som du.

            Det är ju det som är det fina med yrsel!

            Den kan bero på så mycket. Ett plötsligt blodtrycksfall. För låg blodsockernivå. Ett bagatellartat fel på balansnerven. En diminutiv störning av ögats signaler till hjärnan. En kvardröjande skada efter en hjärnskakning.”

Just en hjärnskakning kom att få en framträdande roll i dramats fortsatta utveckling.

            ”Mossberg, i gräset stå!” kommenderade läroverksadjunkten och jag flög genast upp i stram givakt.

            ”Du såg hur jag gjorde”, fortsatte han ”men självfallet är det ingen här som räknar med att du skall kunna falla lika begåvat som jag.

            Upp på hindret och försök”.

            ”Ramla på”, sa jazzpianisten uppmuntrande. Behöver jag tillägga att även han var född i Göteborg!?

Sagt och ramlat.

            Under omgivningens hörbara förtjusning lyckades jag på en kort stund skaffa mig två skrubbsår, ett tiotal blåmärken och en hyfsad fallteknik.

            Några förbipasserande soldater, som gudskelov inte tillhörde vårt kompani, betraktade undrande våra övningar.

            Nu hade jag fått en viss teknik för att ta emot med både händer och fötter så att hindret endast skenbart träffade mig i mellangärdet, innan jag stönande tog mark och lätt blicken försvinna in i den blekblå försommarhimlen.

Då sa fotografen: ”Grabbar, jag har en helfestlig idé! Jag har läst någonstans hur killarna i en engelsk internatskola fixade till svullnader på varandra när de ville slippa gympalektionerna. Det skulle förstås bli kronan på verket!”

            ”Den boken har även jag läst”, sa läroverksadjunkten. ”Den handlar om en internatskola som heter Singleton och författaren heter Louis de Geer om jag inte minns fel.”

            ”Hur gjorde de, då ?”, frågade jag misstänksamt.

            Fotografen tittade på läroverksadjunkten som nästan omärkligt skakade på huvudet.

             ”Det får bli en överraskning” sa fotografen föga lugnande. Och för att inte verka feg frågade jag inte mer.

Så randades då den ödesdigra morgon då nästa övning i hinderbanan skulle äga rum.

            Redan klockan fem väcktes jag av de andra sammansvurna och följde med dem till tvättrummet där vi barrikaderade oss.

            Tvättrummet var en föga tilldragande koncentration av flagnande väggfärg, livskraftiga fotsvampsodlingar i spruckna kakelplattor och buckliga tvätthoar av rostfritt stål.

            Dess enda förmildrande omständighet var den fylliga akustik som bildades under det valvformade taket. Ofta samlades vi i tvättrummet för att, under jazzpianistens känsliga ledning, sjunga Gluntar, barbershop och banala amerikanska schlagers i stämmor.

Denna gryning visade det sig dock, att övningarna skulle bli mera handgripliga.

            Fotografen trivdes alldeles utmärkt i sin självpåtagna huvudroll.

            Under armen bar han en hoprullad, grov handduk.

            När han rullade ut den visade den sig innehålla en gammal väl ingången gympadoja av blå smärting och med en gummisula vars räfflor var nästan utslitna.             Den doftade som en dansk ost som avlidit i sin saltlake.

Med hjälp av dessa två prylar, sa han,  skulle han förse mig med ett praktfullt blåmärke och dito svullnad i veka livet, precis där jag beräknades landa på det låga balanshindret.

            ”Hur skall det gå till”, frågade jag oroligt.

            Fotografen log förtroendeingivande.

            ”Av med skjortan nu bara och lägg dig på rygg på golvet”, kommenderade han. Utan överdriven entusiasm gjorde jag som han sagt. Kakelplattorna kändes iskalla mot min nakna rygg och jag tyckte mig känna hur muntra små fotsvampssporer hämtade maka och barn och snabbt slog rot på min oskyddade hud.

Nu tog fotografen handduken och höll den under en rinnande kallvattenkran. Sedan vred han ur en del av vattnet innan vek han ihop det fuktiga tygstycket och placerade det tvärs över mitt mellangärde.

            Iskalla vattendroppar rann efter mina sidor och jag började skaka, lika mycket av kyla som av oro inför vad som skulle hända.

             Fotografen satte sig på knä intill mig och fattade gympadojan i hälen. Skobanden, som en gång varit vackert klarblå, hängde nu som tunna, fransiga sorgband ur de snörhål där söljorna för länge sedan skattat åt förgängelsen.

            Jazzpianisten och läroverksadjunkten tittade förväntansfullt på fotografen som med ett illavarslande småleende höjde den stinkande skon.

”Vad fan tänker du göra”, pep jag ynkligt.

            ”Ingen fara, det gör inte ont”, ljög fotografen. ”Jag skall bara daska lite lätt med skon, ovanpå handduken. Efter en stund tränger fukten från handduken in under huden och ger dig en svullnad och med lite tur får du ett hyfsat blåmärke, också.”

            ”Fungerar det verkligen”, sa jag tvivlande.

            ”Enligt boken fungerar det perfekt”, sa fotografen.

            ”Kan inte jag få slå”, sa jazzpianisten sadistiskt.

            ”Kan jag inte slå själv?”, sa jag.

            ”Nä nä”, sa fotografen med ett flin. ”Det var ju min idé så det minsta jag kan begära är väl att få förverkliga den.”

            ”Men sätt igång då”, sa jazzpianisten otåligt. ”Snart vaknar ju alla de andra!”

            ”Du kan få fortsätta slå när jag tröttnar”, flinade fotografen samtidigt som han gav mig det första rappet.

Det gjorde faktiskt inte särskilt ont.

            Inte det andra eller tredje rappet heller. Men efter ett litet tag började det ömma rejält där han slog.

”Räcker det inte nu?”, sa jag med läpparna pressade mot tänderna.

            Fotografen lyfte på handduken och betraktade kritiskt min blottade mage.             Även jazzpianisten och läroverksadjunkten lutade sig granskande framåt.             Som professionellt intresserade läkarkandidater betraktade den på den tiden halvfyllda bilring som hängde som en trött frälsarkrans där andra människor brukar ha sin midja.

Med all sin pedagogiska myndighet sa läroverksadjunkten:

            ”Man får möjligen slå en aning hårdare för att erhålla önskat resultat.”

            ”Jag kan slå!” upprepade jazzpianisten förhoppningsfullt. ”Jag är pianist! Jag har starka fingrar och handleder!”

            Men fotografen fingranskade sitt verk på mycket nära håll. och sa till min förtjusning:

            ”Är ni blinda, eller?! Ni måste titta så här lågt, precis över magen. Ser ni inte svullnaden!”

            ”Vilken jävla svullnad?” sa jazzpianisten och kände med fingerspetsarna på min ömmande hud.

            ”Ja minsann”, sa han efter ett ögonblick. ””Jag ser det knappast men jag kan faktiskt känna en liten bula här”.

Jag började genast försöka resa på mig.

            ”Kan inte jag få känna också”, sa läroverksadjunkten.

            ”Inte innan vi är förlovade” sa jag och reste mig mödosamt upp och tittade i väggspegeln på min bara överkropp.

            Jag såg ingenting som skiljde sig från det vanliga men kände heller ingen längtan efter mer dask.

            ”Det räcker utmärkt, tack”, sa jag och avböjde vänligt men bestämt jazzpianistens förnyade erbjudande att visa hur starka hans fingrar var.

Just då rycktes dörren till tvättrummet upp och Tuppkycklingen gjorde entré.

            Hans smeknamn berodde mycket på att han gärna stack upp mot befälet men också på att han var utbildad agronom och duktig på att imitera hönsfåglar. Bara någon vecka tidigare hade han vid en morgonuppställning stått och småkacklat lite diskret bredvid mig, samtidigt som en stackars reservlöjtnant försökte sätta sig i respekt hos de motsträviga befälseleverna.

            Jag behövde inte mer för att gå igång och strax konverserade vi som en liten men välartikulerad hönsgård. Då brast tålamodet hos den unge löjtnanten som tog ett par snabba kliv fram mot oss, tittade rakt på Tuppkycklingen och skrek:

            ”Vem är det som kacklar som en tupp!?”

            Varken Tuppkycklingen eller jag rörde en min, men vår omgivning hade svårt att kontrollera skrattmusklerna.

            ”Men jag såg ju själv att det var soldaten”, fräste löjtnanten med sitt ansikte bara några centimeter från Tuppkycklingens. Hans sårade stolthet var nu så överväldigande att den nästan fick hans ögon att tåras.

            Tuppkycklingen var dock både lugn och samlad när han gick upp i oklanderligt enskild ställning och svarade:

            ”Nej, löjtnant! Det var Mossberg som kacklade som en tupp. Jag kacklade faktiskt som en höna!”

Skrattsalvan som följde den stackars löjtnanten , när han springande rusade iväg till kompaniexpeditionen för att klaga sin nöd hos vår kapten, var kanske det mest förödmjukande inslaget i denna lilla oförargliga sketch.

            Möjligen kan det betraktas som trovärdigt att vi inte hade väntat oss att en löjtnant, om än i reserven, skulle söka skydd och tröst hos en överordnad.

Dagen därpå fick vi vårt straff i form av en praktfull utskällning av fanjunkaren.

            Tuppkycklingen och jag stod i stram givakt när han, med ett tonfall lent som nyslungad honung, vandrade fram och tillbaka och läxade upp oss inför den övriga plutonen:

            ”Jag vill egentligen bara att herrarna skall veta att ert tilltag är bland de mest bisarra jag haft anledning befatta mig med på senare år. Vad säger man till två ‘förmodat’ intelligenta personer som anser sig kunna göra narr av verksamheten vid ett av landets mest anrika infanteriregementen?

            Det har jag grubblat på sedan igår, och jag vet fortfarande inte.

            Reglementet tillåter mig nämligen inte att säga det jag skulle vilja säga. Så extremt uppriktig kan man här i landet, märkvärdigt nog, bara vara mot sina närmaste vänner.”

Med jämna mellanrum sköt han fram hakan och kastade huvudet tillbaka. Han tittade inte på oss, det verkade nästan som om han talade mer till sig själv än till oss. Så stannade han plötsligt mitt framför oss och nu var det inte längre någon tvekan om vilka han talade till.

            ”Men, om herrarna hade tillhört min intima vänkrets! Om vi hade för vana att gå ut och svänga en bägare ibland! Om vi tillsammans brukade sitta till frampå småtimmarna med tända stearinljus och söka svaren på de viktigaste livsfrågorna... då skulle jag ha sagt:

Fy faan vad jag är besviken på er, era jävla typer! Hur i helvete kan ni sabotera utbildningen genom era puerila skämt! Tror ni att ni har rätten att driva med en överordnad som gör så gott han kan för att få lite fason på er bonndrängar!”

Så avbröt han sig lika plötsligt och återtog sin tankfulla promenad fram och tillbaka.

            ”Men eftersom herrarna inte tillhör min intimaste vänkrets kan jag naturligtvis inte uttrycka mig så, hur gärna jag än skulle vilja. Jag får nöja mig med att tilldela herrarna fjorton dagars kompaniförbud, vilket bland annat betyder att eventuella permissioner är förverkade.

            För att de båda helgerna inte skall bli alltför långtråkiga har jag lyckats ordna så att herrarna får göra handräckningstjänst i köket. Är detta uppfattat?”

Han tittade på oss med ett närmast roat småleende.

            ”Ja, fanjunkare!”, ropade vi i korus.

            ”Bra! Då kacklar vi aldrig vidare om detta”, avslutade han, och stod inte den rackaren och blinkade med ögat åt oss innan han gjorde helt om och försvann!

Nu tittade Tuppkycklingen yrvaket och en smula överraskat på kvartetten