Med sjuttio år på nacken,

rätt ledbruten och stel

jag gränslade Miss Lena,

öknens snällaste kamel

 som bar mig upp i bergen

bland beduiners skjul.

Det kändes lite ängsligt

men ändå ganska kul.

Då, plötsligt, utan varning

vid ökenstigens krön

vi möttes av två jeepar!

Jag bad en hastig bön:

O,måtte dessa fordon

ej va' på krigarstråt

och skarpladdade vapen

ej avfyras hitåt!

Men gossarna i jeeparna,

de sköt blott en fanfar

i luften för Miss Lena

som verkligt hedrad var!

Hon kastade med huv'et

och gnäggade förtjust

och anträdde en språngmarsch,

dock onödigt burdust.

Jag kastade mig framåt

och grep om hennes hals

och ritten gick från skritten

över i en yster vals!

Jag slängdes häftigt hit och dit

och kände verklig skräck

att slutligt tappa taget

och på näsan gå i däck.

Med ökensanden yrande

kring sina raska ben

och kurs mot utgångspunkten

satte Lena av i sken.

Där stannade hon tvärt och när

jag strax därpå tog mark

så träffades jag akterut

av en välriktad spark.

Då nalkades i fyrsprång

en och samma beduin

som hjälpt mig upp på kräket.

Med ett belåtet flin

trots att det säkerligen

var bristen på dressyr

som utsatt mig för detta

hemska ökenäventyr.

Jap prövade att vinka

när jag gick därifrån

trots att min vänstra skinka

behövde cortison.

Och alltsedan den dagen är

jag baktill ruskigt stel.

Det var nog sista gången som

jag red på en kamel!