Begravningen var över och kaffet var serverat

så gästerna gick kring och konverserade verserat.

Man talade om döden och den bortgångnes natur

och enades om att han varit en charmant figur.

En kvinna som i många år varit den dödes vän

nu ställde denna fråga till trenne äldre män:

"Säg vilka ord du skulle önska blev de allra sista

som uttalades när din kropp placerats i en kista!"

Den förste mannen svarade: "Då ville jag nog höra

att jag i livet alltid haft ett öppet, känsligt öra

för synpunkter från andra människor jag träffat på.

Fick jag det eftermälet skulle nöjd jag hädan gå."

Den andre mannen sa: "Det finaste som jag kan tänka

är om min kära hustru, som ju då har blivit änka

berättar om att hon i lycka upplevt att jag var

en god och rättvis make och en sällsynt ömsint far.

Den tredje mannen grubblade på frågan ganska länge

och redogjorde så för sina tankars fiskafänge:

"De enda ord, i så fall, jag vill höra i min nöd

är ropet: Se han rör sig! Tack och lov - han är ej död!"