att krafterna så hastigt nu var tömda

och glada minnen verkade så glömda.

På sängkanten han märkte genast att

hans allmäntillstånd var ifrågasatt.

Han satte på sig glasögon och tänder

drog sedan på sig tofflor, en i sänder.

I spegeln var hans ögonvitor röda,

i köket fann han ingen lust för föda,

på fjölen satt han fyrtifem minuter

utan att lämna någon sorts tributer.

Han åkte färdtjänsten till Sabbatsberg

och klagade sin nöd för doktor Scherg

som anslöt honom till små apparater

och fjäskade som vore de kamrater.

Det pep och blinkade från de maskiner

som tillhör vårdens vanliga rutiner

och den manschett som kollade blodtrycket

var väldigt trång och störde honom mycket.

Sen sade doktor Scherg: "Jag medger gärna

att du är frisk som vore du en kärna

från en nyss plockad, näringsriktig nöt.

Ja, alla detta sjukhus känselspröt

bekräftar att du faktiskt bara gnäller.

Av detta skäl jag därför nu hemställer

att du nu genast slutar störa vården

så de som har behov utav den får den!

Du frigör dig från ganska mycket stress

om du ser åldrandet som en process

som faktiskt är ett mognande av livet!

Och det är heller inte allom givet

att va så pigg som du vid sjuttitvå.

Klä på dig nu, och sedan kan du gå!

När du, i väntrummet passerat massan

så stanna upp ett ögonblick vid kassan.

Generad klev han ut i aftonsolen

och missade i motljuset rullstolen

och hann precis att muttra: "De' e' tacken!"

innan han slog en frivolt och bröt nacken.