I logementet satt Varberg och spelade skitgubbe med en inbillad motspelare. Jag satte mig mitt emot honom.

            ”Mannen är ju galen”, sa jag.

            ”Världen är galen”, sa Varberg sorgset och tjuvtittade på nästa kort i leken. ”FP försöker bara att passa in, så smidigt som möjligt.”

            ”Du hade rätt, den mannen kan man inte besöka utan full uniform, helst kompletterad med hjälm och skottsäker väst”, sa jag.

Vi satt tysta en stund.

            ”Frågan är om han väntar sig att jag skall komma tillbaka”, sa jag till slut.

”Det tror jag inte”, sa Varberg samtidigt som han samlade ihop kortleken och blandade den. ”Nu tar han sig antagligen ett järn och hoppas på att du inte skall anmäla honom för kapar’n”

            ”Jag anmäla honom?!?”

Varberg flinade.

”Han har massor av anmälningar redan, så du behöver knappast bekymra dig för att du saknar vittnen. Du skulle kunna dra vilken skepparhistoria som helst och alla skulle tro att den var sann.”

            Han slängde ifrån sig den slitna kortleken i en liten flätad korg som också innehöll någonting som såg ut som ett par smutsiga armékalsonger.

            ”Nej, nu går vi och fikar”, sa han, ”om du kan tänka dig att dricka kaffe med en homofil.”

            ”Bara så länge du fortfarande tycker att jag inte är attraktiv”, sa jag.

Markan var sig lik och det kändes som om det var bara någon dag sedan jag var där senast.

            Precis som vanligt, lutad mot den frostgröna kassaapparaten av märket Hugin, stod Kattis Hon var en kortväxt tös som alla kallade ”Pattis” på grund av hennes otroliga överbyggnad.

Första gången jag såg henne stod hon på samma sätt, med de enorma brösten vilande ovanpå kassaapparaten. Sedan gick hon bort för att hämta min beställning och då visade det sig att brösten fortsatte att peka rakt ut. Hon kunde ha placerat brickan med mitt kaffe på dem. Hon såg min förvåning, log, och sa stolt på halländska:

            ”Tja, det är ju inga hängisar heller!”

            Så sant, så sant.

Nu sa jag hej, men Kattis gjorde inte en min av att känna igen mig.

            Varberg och jag tog våra brickor med kaffe och systerkaka och satte oss vid ett fönsterbord. Därifrån kunde vi njuta av utsikten över en pluton rekryter som övade språngmarsch på kaserngårdens dammiga grusplan.

            En liten klämmig furir sprang bredvid dem och ropade taktfast ”en, två, tre, fyr, en, två, tre, fyr, en,två, tre, fyr”.

”Märkligt”, sa jag, ”de kunde inte räkna längre än till fyra i fjol, heller.”

            ”Det beror på att alla befälspersoner saknar tummar”, sa Varberg. ”Precis som Walt Disney’s figurer har de bara fyra fingrar på varje hand. Ibland tvivlar jag förresten på om de egentligen finns, i verkligheten.”

            ”Hur menar du då?”, sa jag hjälpsamt.

            ”Jo, tecknade figurer finns ju bara på bio och i serietidningar. På samma sätt tror jag att befäl bara finns på regementen. Skulle de finnas i det verkliga livet, och bära sig åt så där, så skulle de nog tas om hand och spärras in.”

            ”Men du sa ju att det världen är galen”, sa jag.

            ”Ja. Och en galen värld producerar förstås galna människor”, sa Varberg sorgset och i det ögonblicket såg han lika rörande hjälplös ut som åsnan Ior.

Jag bytte samtalsämne.

            ”Hur kommer det sig att du sitter inne på logementet när alla dina kamrater är ute och lär sig att slå ihjäl folk”, frågade jag.

            ”Jag har precis blivit nerklassad”, sa han. ”I övermorgon skall jag infinna mig på Kasernkompaniet där jag skall bli malaj, vad nu det innebär.

            ”Varför blev du nerklassad?”

Varberg log ett snett, glädjelöst leende.

            ”Man kan inte vara både bekännande homosexuell och officer i Sverige. Men handräckningstjänst anses man tydligen kunna klara.”

Ute på kaserngården hade rekryterna övergått till att öva helomvändningar. Till furirens förtjusning kunde alla gossarna skilja vänster från höger och vände sig både samtidigt och åt samma håll.

            Det var uppenbart att de inte skulle låta sig överraskas av någon illasinnad angripare, vare sig han kom från väster eller öster.

På den svartvita TV-mottagaren vid marketenteriets vägg visade vår folkkäre stadsminister sitt förtroende för landet och dess krigsmakt genom att berätta värmlandshistorier för Lennart Hyland.

            En repris, visst, men tillräckligt för att även de mest otrygga medborgarna skulle våga släppa på korsetterna.

”Hur fick de reda på att du är homosexuell”, frågade jag.

            ”Tja, dels har jag väl aldrig gjort mycket för att dölja det”, erkände Varberg, ”men det är ju ingenting jag direkt skryter med heller. Som att vara distriktsmästare i tyngdlyftning eller så.

            Men på andra kompaniet finns en kille hemifrån, en som gick i samma skola som jag.

            Han visste.

            Och jag tror att det är han som informerat resten av världen.”

Varberg tog ännu en klunk ljummet kaffe och signalerade bort till Pattis att han ville ha påfyllning.

            ”Det är märkligt”, sa han sedan.

            ”Jag har varken antastat någon eller ens visat mig naken i tvättrummet.

            Jag hade sex stora A i studentbetyget och jag är, faktiskt, distriktsmästare i tyngdlyftning för nittonåringar i södra Sverige.

            När plutonen sprang fyra kilometer terräng för någon månad sedan var jag först i mål. Och på tioringad tavla är det ingen på regementet som överträffat mina resultat, vare sig med gevär eller pistol.

            Ändå får jag nöja mig med en sopborste som vapen, om jag nu vill vara med och försvara vårt dyra fosterland.”

            ”Naturligtvis”, sa jag. ”Du tillhör ju de där ovanliga människorna som råkar ha fem fingrar på varje hand”.

Efter ett tag började markan att befolkas av rekryter som tog sig en fika istället för dagens rätt i matsalen.

            Denna råkade vara pölsa, en halvflytande sörja som vanligen serverades tillsammans med överkokt potatis och vars färg de vänligaste bedömarna brukade kalla likgrå.

            Två prydliga gossar nalkades vårt bord med var sin välfylld bricka framför sig.

            Utan att fråga satte de sig på de två lediga stolarna.

Jag såg i Varbergs ansikte att han hade föredragit om de satt sig någon annanstans.             Men de bara nickade åt oss och ägnade sig sedan under tystnad åt sina mackor. Av något skäl teg även Varberg och jag.

            Men så torkade sig en av nykomlingarna kring munnen, tände en cigarett, tittade på mig och sa:

”Nej men Varberg, har du skaffat dig en ny älskarinna!”

Jag har blivit kallad mycket i mina dagar.

            Calle, Mossis, Cacka, latmask, pussgurka…

            Men älskarinna?!

            Redan som tioåring föredrog jag att ha tröja på mig i gymnastiken för att jag tyckte att jag hade antydan till bröst.

            Men älskarinna?

            Om de åtminstone hade sagt att det var Varberg som var min älskarinna!

Varberg tittade rakt fram och såg både ledsen och generad ut. De båda rekryterna såg så förväntansfulla ut att jag tyckte att jag måste svara någonting, så jag sa:

            ”Oh nej då, det är ingenting sådant mellan oss, vi råkar bara vara med i samma damkör!

            Kom nu, raring, så vi inte missar repetitionen, du vet ju att fanjunkaren bara h-a-t-a-r att vänta!”

Och så reste vi oss och gick. Själv försökte jag mig på att låta stjärten vippa i samma förföriska synkoper som Karl-Gerhards odödliga jazzgosse.

            Ingen sa någonting efter oss, och detta var märkligt nog sista gången någon på regementet retade Varberg för hans sexuella läggning.

            Och när vi båda, bara någon vecka senare, placerats i kasernkompaniet visade det sig där finnas en rad unga män med avvikelser som var mycket mer flagranta.