Annonsen var på två spalter, med vit text mot svart bakgrund.

Utöver den sparsmakat realistiska rubriken innehöll den bara namn och telefonnummer till den person man skulle tala med för att få veta mer om denna strålande affär.

Året var 1960, telefonen ringde i ett och det vita flintporslinet bytte ägare strax före lunch samma dag som annonsen var införd.

Utan att ana det hade jag skrivit mitt livs första annonstext.

Mitt jobb hade egentligen inte ett dugg med reklam att göra.

Jag hade något oväntat blivit chef för ett litet offertkontor på den avdelning inom varuhuset Ferd. Lundquist & Co som sålde inredningar och restaurangutrustning.

Oväntat, säger jag, dels för att jag inte var särskilt ambitiös och dels för att det hörde till ovanligheten att så unga människor som jag fick ett sådant ansvar.

I de flesta företag följde befordringsgången, på den här tiden, fast utstakade vägar och min tur borde inte ha kommit förrän flera år senare.

Att jag fick chansen berodde troligen på att jag var nygift, min fru höggravid och att mina chefer insåg det omöjliga i att vi skulle kunna överleva på min diminutiva lön.

Jag övertog jobbet efter en några år äldre kamrat vi kan kalla Nalle eftersom hans riktiga namn var Björn.

Nalle var en allvarlig gosse, kanske lite väl patriarkalisk för min smak, men samtidigt med flera intressen som jag delade.

Film, teater, litteratur och musik var stående samtalsämnen, när vi inte kalkylerade nettopriserna på strama, lintygsklädda karmstolar i naturbonad ek eller inventiösa soffgrupper, hantverksmässigt klädda med anilinfärgat läder.

Privatlivet pratade vi sällan om innan Nalle en dag fick reda på att jag skulle bli pappa.

”Har du varit gift länge”, frågade han och jag medgav att jag bara varit gift ett par korta månader.

”Nu skall du tänka dig noga för”, sa Nalle gravallvarligt. ”Jag har själv varit gift i flera år, så jag vet vad jag talar om.

Kvinnor, förstår du, det är konstiga personer.

Så länge man inte gifter sig med dem, så är de förhållandevis lätta att ha att göra med. Men så fort de har en på kroken förändras de.

Då växer deras härsklystnad, då tror de att de kan allt, då är det plötsligt de som skall bestämma.”

Jag minns att jag teg och log lite tveksamt innan han fortsatte:

”Nu måste du vara fast, bestämd, mogen och stenhårt visa vem det är som bestämmer”.

Unga fröken Ella Börtie Klariss Kroon, en rar och vänlig kvinnlig kollega, satt inom hörhåll och hade tydliga problem med att hålla sig allvarlig. Hon hade varit anställd längre än jag och var mera bekant med Nalle. Högröd i ansiktet av återhållet skratt lyssnade hon på hans fortsättning.

”Kvinnor måste veta vad som gäller, annars blir de helt omöjliga att tas med”, mumlade Nalle och sträckte sig samtidigt efter telefonluren.

När uppringningen besvarats sa han, med en röst som knappast kan beskrivas som annat än fordrande: ”Kan jag få tala med fru Jönsson!”

Till mig sa han:

”Det är typiskt! Hon lovade i morse att hon skulle ringa mig före lunch, men fan heller. Det blir jag som måste ringa upp henne i alla fall, precis som vanligt!”

Nu var fröken Kroon mycket nära bristningsgränsen.

När fru Jönsson äntligen svarade hände det någonting märkligt med Nalle.

Hela den stenhårda fasaden rasade samman framför våra öron när han, med leende läppar och sockerkaksmjuk röst, sa det jag senare skulle komma underfund med att han alltid sa, när han inledd ett telefonsamtal med sin hustru.

”Hej, pyret!”

För en som trodde på jämställdhet och ömsesidig respekt var orden, i kombination med det undergivna tonfallet, närmast katastrofalt.

Fröken Kroon lämnade skyndsamt sitt skrivbord för en förlösande glädjeyttring på damtoaletten; själv trodde jag inte mina öron och hade därför inget större behov att skratta.

Förrän ögonblicket senare, då jag hörde Nalles del av den lilla dialog som följde:

”Äter vi middag tillsammans idag?”

”Nähä.”

”Jag hade annars tänkt att vi kunde laga lite fisk, och så gå till Konserthuset ikväll. Det är Beethovens Eroica...”

”Nähä.”

”Nej, nej det gör ingenting alls, mitt pyre!”

”Nej, jag lovar!”

”Nej då, det spelar ingen roll, jag kan köpa partituret istället!”

Ärligt talat var jag helt förstummad.

Jag trodde att han spelade upp en sorts revyscen för mig, och att det var tillåtet för mig att gapskratta för den där repliken med ”partituret”.

Det lät som någonting Povel Ramel kunde ha konstruerat i sina lyckligare stunder, eller Pekka Langer.

Men någonting höll mig tillbaka, och tur var det för samma eftermiddag såg jag, för första gången i mitt liv, hur orkesterpartituret för ett stort, symfoniskt verk ser ut. Var Nalle fått tag i det vet jag inte men han tillbringade eftermiddagen med att studera det på den andra sidan av vårt dubbelskrivbord.

Strax därpå tyckte Pyret att Nalle skulle sluta sin anställning i varuhuset och då fick jag överta hans uppgifter.

Det gick ut på att räkna fram inredningsofferter enligt givna riktlinjer.

Men dessutom fungerade vårt lilla kontor som en slags servicecentral för de andra medarbetarna

Det var därför en av säljarna i vår restaurangbutik bad mig kontakta reklamchefen för att annonsera ut det där partiet restaurangporslin.

Jag skrev ner ungefär det han bad mig berätta för reklamchefen och upptäckte dagen därpå att min text, oförändrad, prydde annonsen i tidningen.

Ändå är det epilogen till porslinsannonsen som gör, att den här historien är värd att berätta.

Ansvaret för att avsluta porslinsaffären fick en säljare som var praktiskt taget nyanställd hos oss.

Han kom från Stockholm och var son till en av Sveriges, på den tiden, populäraste sångare.

Någon dag tidigare hade han anförtrott mig att det här jobbet bara var en parentes i hans liv. Egentligen , sa han, väntade han bara på den Stora Chansen att med sin sång, precis som fadern Sven-Olof, charma den svenska, och då särskilt den kvinnliga, publiken.

Oerfaren som han var sålde han porslinet på studs och innan alla anbudsgivare ens hunnit komma med sina bud.

Nya reflektanter hörde av sig ända till stängningsdags, okunniga om att vår representant redan avslutat en bättre lunch på Frimurarelogen med att, med en nytänd cigarr i munnen, överräcka en ordersedel på ett alldeles för lågt belopp till en kund som hade anledning vara både mätt och belåten.

När de båda, muntert fnissande, upptäckte att de saknade penna för kundens signatur skickade vår representant genast en kypare till Gumperts närbelägna bokhandel för att därstädes inhandla en reservoarpenna av det välkända och uppskattade märket Mont Blanc.

Lunchen, cigarrerna och den exklusiva pennan medverkade till att göra en trist förlustaffär till en ekonomisk katastrof.

Redan dagen därpå påskyndade den skyldiges upprörda men också tjänstvilliga chef vederbörandes fortsatta karriär genom att se till, att hans anställning hos oss verkligen blev den korta parentes som han själv sagt att han önskade.