På idylliska Vargö i Göteborgs södra skärgård klingade allsången mera starkt än rent när Det Stora Vitvaruföretaget firade sina framgångar i Norden med en brakande fest   

Maten var läcker, sensommarvädret fantastiskt och i Snobbrännan glittrade havsytan som vattrad silverlamé.

Den högreste marknadsdirektören bad mig följa med ner till bryggan för en pratstund på tu man hand.
    Han kisade mot den nedgående solen och sa:
    ”Ärligt talat, Carl-Erik, tycker du att du kan tillräckligt mycket om tensider?”

På den slingrande stigen mellan värdshuset och bryggan hade jag försökt räkna ut vad han ville prata om. Min mest positiva gissning var att han skulle tacka mig för en lyckad fest; en framgång som dock till stor del berodde på det enastående vädret.
    Min mest negativa gissning var att han ogillade temperaturen på rödvinet, att den möra oxfilén  varit alltför genomstekt eller att jag gott kunde ha hittat på en mer spännande dessert än Glace au four med varm krusbärskompott.

Men tensider?!

Flera år tidigare hade jag faktiskt fått en snabbkurs i tensidernas betydelse för ett populärt, grönt diskmedel som jag då gjorde reklam för. De såg ut som små ringar med en pinne på, kom jag ihåg, och hjälpte till att kapsla in och bära bort fett och andra matrester  från diskgodset.
    Ville han att jag skulle berätta det, eller skämtade han med mig?

Innan jag hann fråga fortsatte marknadsdirektören, fortfarande med blicken försvunnen i fjärran.
    ”Om man tänker sig en vanlig tvättrumma i en vanlig tvättmaskin”, sa han eftertänksamt, ”spelar det då någon roll för tensiderna om den är emaljerad eller tillverkad av rostfritt 18/8 stål?”
    

Jag gjorde en ansats att svara, men han höjde avvärjande på handen.
    ”Själv kan jag tänka mig att det kan ha med diametern att göra.
    På tvättrumman, således – inte på tensiderna. Samt på den perifera hastigheten. slungkraften vid olika varvtal, möjligen i förening med vilket tvättprogram man har valt.”

En trivsam gammal träseglare,  en J10:a,  gled ljudlöst förbi, antagligen på väg till Styrsö eller Köpstadsö.
    De slaka, gulnade bomullsseglen gav den knappt styrfart.
    I aktern satt en flicka i röd bikini och kysste en pojke som höll rorkulten mellan sina lår på ett synnerligen provocerande sätt.

Marknadsdirektören suckade.
    Sedan sa han: ”Om du inte kan svara på mina frågor så säg mig istället vad du vet om Nyköpings Gästabud!”

Nu blev jag direkt orolig. Var karln påstruken eller hade han drabbats av en liten hjärnblödning?
    ”Nyköpings Gästabud”, sa jag trevande.
    ”Var det inte där som Erik den...”
    ”Om du inte kan svara på det heller skall du inte fråga mig”, avbröt marknadsdirektören ilsket.

Nu kom även försäljningschefen strosande ner till bryggan.
    Han var en vänlig man i femtioårsåldern som lätt kunnat försörja sig som professionell gitarrist om han inte ägnat sig åt att sälja tvättmaskiner. kylskåp och andra vitvaror.
    ”Nåå, har du frågat honom?”, sa han till marknadsdirektören.
    ”Ja, men jag har inte fått något vettigt svar”, svarade denne misslynt.
    ”Jamen tensider, Nyköping och gästabud! Ni får förlåta mig, men jag fattar ingenting!”, sa jag.

Båda tittade på mig under tystnad.

”Kalla oss gärna snobbar”, sa marknadsdirektören därefter högdraget, ”men vi vill att de konsulter vi anlitar skall medverka till att höja kunskapsnivån i företaget.
    Just nu har du tyvärr visat att du inte håller det måttet.”
    Försäljningschefen smackade beklagande med tungan och skakade på huvudet.
    Jag begrep fortfarande inte ett jota.

”Vårt företag har en viss förståelse för bristande kunskap”, fortsatte marknadsdirektören, ”men vårt tålamod är begränsat.
    Vi har därför i vår ofattbara godhet beslutat att du skall få lära dig allt man behöver veta, både om tensider och om Nyköpings gästabud.”

Han trevade i sin högra innerficka och tog fram ett kuvert.
    ”Du är härmed inbjuden till Den Stora Tvättmedelstillverkaren i Nyköping för att lära dig allt om deras produkter.

Du flyger till Arlanda på måndag.
    Där väntar en hyrbil på att du skall köra den till Nyköping där du är inbokad på ett hotell med det löftesrika namnet Harmoni.
    Under fem dagar, från måndag morgon till fredag middag skall du, som representant för oss, inhämta tillfredsställande fakta direkt från människor som vet allt om tensider och andra tvättaktiva ämnen.
    

Under dessa dagar väntar vi oss att du skall inhämta de kunskaper du nu generar vårt företag med att sakna.
    Utbildningen avslutas på fredagen med traditionellt gästabud på Nyköpings Slott. Men vi råder dig att festa lagom för planet hem lyfter från Arlanda redan på lördag förmiddag.”

”Men... men...”, sa jag, ”jag måste ju jobba!”
    ”Vi har redan talat med din chef”, sa marknadsdirektören som plötsligt sken som en högsommarsol. ”Han påstod att du i alla fall mest skulle jobba med uppdrag för oss i nästa vecka.
    Eventuella andra arbetsuppgifter får du endera förtränga eller möjligtvis ägna dig åt under kvällar och nätter!”

Visst, det var mysigt att ha ett jobb där uppdragsgivarnas uppskattning kunde ta sig så här överraskande former.
    Mysigt, men inte alltid helt så enkelt.
    

En gång ringde ett företag i Katrineholm och ville förlägga ett möte till en redan fulltecknad torsdag.
    ”Tyvärr”, sa jag, ”hela dagen är fulltecknad.”
    Kvällen också, kunde jag tillfogat, för jag fyllde fyrtio år just den dagen och anade att Elaine hade planerat någonting.
    ”Men torsdag är den enda dagen då både VD och marknadsdirektören är här, och båda vill vara med”, sa informationschefen som var den jag vanligen hade kontakt med. ”Kan du inte försöka ändra i almanackan?”, avslutade han bevekande.

Och visst, att vara konsult är ju ett servicejobb. Så jag ringde naturligtvis runt till berörda uppdragsgivare och lyckades, med viss möda, få dem att acceptera nya mötestider.
    Sedan ringde jag SJ för att fixa biljetter som gjorde att jag, om än något försenad, skulle kunna delta i mitt eget födelsedagsfirande.
    Slutligen ringde jag till kunden i Katrineholm och berättade att jag kunde vara där strax efter klockan elva men måste resa hem redan med tretåget för att allt skulle klaffa. ”Det räcker bra”, sa informationschefen, ”vi hämtar upp dig på stationen!”

Och mycket riktigt!
    När jag klev av tåget stod de där alla tre, glada och leende, med blommor och ett vackert paket. Jag forslades i taxi till en trivsam restaurang och efter ”Ja Må Han Leva”, en utmärkt lunch och ett spirituellt anförande av företagets chef fick jag en Morahäst av kristallglas som jag fortfarande uppskattar mycket.

Det var hela mötet!
    Därefter satt jag i drygt två timmar med blommorna i famnen på järnvägsstationen i Katrineholm och väntade på tåget till Göteborg.
    Gulligt men galet.

Vid ett annat tillfälle var jag medansvarig för en jättekonferens i USA.
    Mitt uppdrag innebar i praktiken att jag hade ständig jour, även nattetid.     Tyvärr fick jag samtidigt lunginflammation och var fysiskt sett ganska sliten när konferensen avslutades efter fyra jobbiga dagar.

Fri från tyngande jourtjänst slängde jag mig i sängen, bara för att väckas av ett telefonsamtal vid halvtretiden på morgonkulan. I andra ändan hörde jag en röst som jag inte kunde identifiera.
    ”Vi accepterar inte nej som ett svar”, sa rösten bestämt om än något suddigt.
    ”Du skall infinna dig i rum 113 omgående.”
    ”Får jag klä på mig först”, sa jag i ett försök att skämta.
    ”Det gör du som du vill, ”sa den suddiga rösten, ”bara du är här inom tio minuter!”

Hotellet låg i Scottsdale, en förstad till Phoenix i Arizona. Det var en envånings jätteanläggning med närmare sexhundra rum.
    Mitt rum låg nästan så långt ifrån rum 113 som man kunde komma.     

Nödtorftigt påklädd och fortfarande med feber i kroppen och sömn i ögonen halvsprang jag i de långa korridorerna för att till slut nå fram till rummet ifråga.
    Jag passerade bland annat hotellets tvätteri som under de gångna dagarna hunnit vänja sig vid mina nattliga raider.
    Dess chef var en omfångsrik svart kvinna som log brett varje gång jag kom rusande.
    ”Here comes that steam-driven night train, again!” fnissade hon när jag forcerade tvättångorna som det naturligtvis inte var meningen att hotellets gäster alls skulle störas av.
    Två av hennes duktiga medhjälpare gjorde vad de kunde för att imitera en ångvissla och jag log trött för att visa min bleka uppskattning.

Innanför den stängda dörren till rum 113 var det moltyst.
    Jag knackade diskret en gång, därefter mera bestämt.
    Då rycktes dörren upp, ljuset tändes och innanför stod hela uppdragsgivarens arbetsgrupp med fyllda glas i högsta hugg.

Jag var offer för mitt livs första surprise party!
     Alla kollade in min illa klädda person och skrålade för full hals:
        
        ”For he’s a jolly good fellow’
        for he’s a jolly good fellow,
        for he’s a jolly good fellow,
        and so say all of us!”

Jag kände mig lika förvånad som glad.
    Men framför allt kände jag mig besvärande nykter!
    Alla andra tycktes vara rejält i gasen.
    På den omfångsrika dubbelsängen låg en av de yngsta kvinnliga medarbetarna inslagen i överkastet och snusade och sov.
    På ett sideboard stod en rejäl uppsättning flaskor med brända och destillerade drycker. Alla klappade mig på axlarna och dunkade mig i ryggen, som om jag ensam var ansvarig för konferensens framgång.

Vad gör en stackars nykter och trött men lycklig konsult, med feber och lunginflammation, i det läget?
    Tackar och går hem?
    Det vore naturligtvis ett lika oförnuftigt som otacksamt beslut, så jag banade mig istället väg fram till sideboardet och hällde upp mitt livs i särklass största whisky.
    

Målmedvetet tömde jag den under tio minuters muntert småprat med mina vänliga värdar.
    Då hörde jag plötsligt en hög röst som sa:
”Nää, nu är jag trött! Nu får ni fan i mej gå och lägga er!”

Det var rummets innehavare som ville ha sin säng tillbaka.
    Den väl inslagna unga damen bars ut, en medelålders man som somnat i badkaret väcktes, alla övriga tackade för en härlig kväll och själv återvände jag till mitt rum där jag, efter en kort stund blev kanonfull i min ensamhet.
    

”Där fick du, din dumme jävel”, sa min lever som, i likhet med alla övriga och i vanliga fall vitala organ flinade åt mig med uppenbar skadeglädje.

Jag satte på TV:n. Där visade de ”Havets Hjältar” med Spencer Tracy i en tekniskt urusel svartvit kopia.
    På de fåtagliga andra kanalerna kryllade det av myror.
    Hotellets betalkanal frestade med hård pornografi för $5.95 plus skatt, ett vemodigt erbjudande för en lika berusad som ensam svensk
    ”Jävla kunder”, stönade jag när jag försökte få sängen att sluta rotera.

Det slutade med att jag somnade sittande i en fåtölj, en kantig tingest som i mitt tillstånd nästan verkade bekväm.
    I denna fåtölj vaknade jag också följande förmiddag, reste mig upp och föll genast raklång till golvet.
    Då upptäckte jag att båda mina fötter trängde ut ur samma pyjamasben.
    Sedan dess sover jag aldrig i pyjamas.

Det Stora Vitvaruföretagets överraskning var emellertid betydligt mer välplanerad, och jag tillbringade fem intressanta och lärorika dagar bland kemister, marknadsförare och andra specialister som med alla medel, om uttrycket får passera, försökte övertyga mig om att just deras tensider var bäst i min uppdragsgivares maskiner.
    

Och så randades då aftonen för det stora gästabudet.
    Tvättad, vaxad och nypolerad lämnade jag mitt rum på Hotell Harmoni för att hämtas upp för transporten till Nyköpings Slott.

Då kände jag plötsligt ett obetvingligt behov av att sänka trycket i mitt interna VVS-system.

Ända sedan skoltiden har jag en rejäl motvilja mot offentliga toaletter, en fördom som dock vacklat en aning på grund av en stockholmsresa bara några veckor tidigare.
    Då stod jag på Sveavägen, utanför någon av Ri-biograferna, och väntade på bussen till Arlanda när situationen plötsligt blev akut.
    Bussen skulle komma om tio minuter så biografens bekvämlighetsinrättning framstod som den enda lösningen.
    

Jag rusade in i foyern och fram till biljettluckan och sa:
    ”Förlåt mig, men skulle jag”, men hann inte längre innan kassörskan lyfte ögonen från sitt halvfärdiga korsord och sa:
    ”Nedför trappan där borta och rakt fram!”

”Nedför trappan!” För mig lät det som ”ner i källaren” vilket ytterligare bidrog till min motvilja.
    Men biografens toalett visade sig vara ett under av trivsam hygien!
    Antagligen var den helt nyrenoverad, för där fanns vare sig klotter eller andra spår av att någon besökt den tidigare.

Men även solen har ju sina fläckar.
    När jag satt där, vänd mot den vitlackerade dörren, upptäckte jag trots allt ett klotter!
    Ett litet ett, plitat med mycket små bokstäver på den övre delen av dörrkarmen. Jag kisade och ansträngde mig, men var till sist ändå tvungen att resa mig upp för att kunna läsa vad det stod.

Mycket vackert, nästan kalligrafiskt, hade någon präntat:
    ”Står du alltid på tå när du sk-t-r?”

När jag strax därefter lämnade biografen såg jag på kassörskan både att hon hört mitt gapskratt och att hon viste vad det berodde på.

Av detta lära vi. att mot naturens egna lagar kämpar även de djupaste fördomar förgäves. Jag uppsökte därför hastigt gästtoaletten på Hotell Harmoni och fann till min förfäran att samtliga låsbara bås var upptagna.
    Vid urinoaren, en anordning som jag vanligen kan tänka mig frekventera endast under pistolhot, tvingades jag dela utrymmet med en annan behövande gentleman.
    Jag svalde förtreten och påbörjade det jag kommit dit för. Den andre gentlemannen tittade på mig och log.

Då såg jag vem han var.
    Det var Gösta Bernhard!
    Med ett yvigt helskägg, minsann, för under den här tiden spelade han med stor framgång rollen Tevje i musikalen ”Spelman på taket”.
    ”Hej du!”, sa Gösta Bernhard och log, och jag repeterade samma begåvade hälsning.
    Sen stod vi där och kissade under tystnad en stund.

Jag erinrade mig plötsligt en Göteborgshistoria i vilken Kal och Osborne hamnat i samma situation, men då i den underjordiska bekvämlighetsinrättningen i Brunnsparken.
    Många Preppens gjorde att kissandet drog ut på tiden, och Kal tycker efter en stund att han måste överrösta porlandet genom att säga någonting.
    Men vad?
    

Till slut klämmer han fram, i uppenbar vånda:
    ”Jaaaa, du, Osborne … hur e de … eh … pissar du mycke nu för tiden?”

Det porlade inte mindre på Hotell Harmoni i Nyköping och efter en stund kände även jag ett behov att ta till orda.
    Så jag sa:
    ”Det är så märkligt med att se kända människor, för man får spontant sådan lust att hälsa, precis som om man var gamla bekanta. Men faktum är, att vi två har träffats förr!”

”Det vet jag väl”, sa Gösta Bernhard och log igen.
    ”Det var i slutet av 1950-talet, på Lisebergsteatern i Göteborg. Du tiggde gratisbiljetter till dina värnpliktiga kompisar, men du fick betala 25 öre styck för dem.
    Fan vet om du inte heter Carl-Erik Forsberg!”
    ”Mossberg”, sa jag, utan att kunna dölja min förvåning.

Sedan växlade vi några meningslösa fraser som jag glömt, för jag var så förbluffad över att han kom ihåg vårt möte.
     Långt senare har jag hört sägas, att Gösta Bernhard hade den sällsynta förmågan att minnas alla han träffat.
    Men ändå!

Limousinen hade väntat flera minuter när jag äntligen kom ut.
    Till Nyköpings Slott anlände jag därför aningen sent och fördes genast till den ståtliga gästabudssalen där ett par hundra gäster sorlande letade efter sina platser.

Företagets kvinnliga PR-chef, som jag träffat flera gånger tidigare under veckan, hälsade mig välkommen och frågade om jag ville föra henne till bordet.
    Hon var en mycket parant kvinna vars ålder, gissningsvis, från någotdera hållet nalkades de sextio. I branschen var hon lite av en legend och många av gästerna kände henne säkerligen mycket bättre än jag.

Kvällen förflöt under muntert småprat, under vilket jag naturligtvis berättade om mitt oväntade möte med Gösta Bernhard.
    Förrätten bestod av en färskrökt lax med en smak som gjorde, att min bordsdam helt sonika reste sig upp och varnade samtliga för att äta av den. I övrigt var såväl mat som dryck till allas stora belåtenhet och aftonen fortskred i en mycket behaglig stämning.

Allt hade varit perfekt om inte ett flertal människor gjorde sig omaket att komma bort till vår del av det enorma långbordet och viska i mitt öra:
    ”Du vet väl att du sitter bredvid värdinnan?!”
    ”Det visste jag inte, men tack skall du ha”, viskade jag till den första personen som kom med beskedet. Men när ytterligare ett par, tre personer kommit med samma upplysning insåg jag att den rymde någon information som jag inte förstått.

Den vänliga kvinnan vid min andra sida visste att etikett inte bara är någonting man sätter på A4-pärmar. Hon gav mig lösningen på gåtan:
    ”Den som sitter bredvid värdinnan skall tacka för maten!”
    ”Tacka för maten?!?”
    ”Javisst, hålla tacktalet!”

Tacktalet?!?
    Jag?!?
    Här?!?
    Nu?!?

Jag blev fullständigt iskall.
    Helvete, jag är ju här som representant för Det Stora Vitvaruföretaget!
    

Jag kan ju inte bara knacka i glaset och säga ett kort och kärnfullt ”tack!”
    Lite fyndigare förväntas jag nog vara.

Just i detta ögonblick spelade den lilla trio som stod för taffelmusiken Mats Paulssons charmiga ”Visa vid vindens ängar”, och jag erinrade mig en liknande situation, i Skåne några år tidigare.

Då var Elaine och jag utsedda att representera Göteborg vid den traditionella vårfesten på vår systerbyrå i Malmö. Då som nu blev jag ombedd att tacka för maten. Och just då spelade den inhyrda swingkvartetten Peter Himmelstrands ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, det årets svenska bidrag till Eurovisionens schlagertävling.

Diskret nynnade jag med och fann att de spelade i en tonart som jag kunde klara av.
    Sedan tog jag en pappersservett och rafsade snabbt ner ett versifierat tacktal som kunde sjungas till den melodin.

Det är absolut ingenting märkvärdigt med det.
    En del människor är duktiga på att lösa ekvationer.
    Några kan alla svenska postnummer utantill.
    Andra kan uttrycka sig begripligt på massor av olika språk och ett fåtal lyckliga kamrater är otroligt pricksäkra i boxningsringen eller på golfbanan.

Själv råkar jag vara en jävel på dåliga grötrim.
    Det är en förmåga som man frestas ta till i såna här situationer, för människor som njutit ett eller annat glas vin roas ofta så mycket av själva rimmandet att de har överseende med svagheterna i innehållet.
    Plockar man sedan in ett eller annat överraskningsmoment så kan resultatet i lyckliga fall bli någonting som liknar succé.
    Så i all hemlighet ber man den lilla orkestern vara beredd att ackompanjera.

När det sedan är dags äntrar man kanske estraden snubblande, nervöst kramande sitt svettiga, handskrivna manuskript. Så tittar man förfärat ut över den uppmärksamma publiken och harklar sig ljudligt.

Det märkliga med uppmärksamhet är att den egentligen inte kan vinnas, bara förloras.
    Nyfikenheten på vad som skall hända när den där snubblande figuren trasslat sig loss från alla vacklande notställ och trassliga mikrofonsladdar och med tydlig möda letat upp rätt sida i sitt patetiska manuskript får sorlet att tystna och alla ögon att riktas åt ett håll.
    Sedan kan det bara rasa utför.

Då knackar man kanske ett par gånger på mikrofonen och räknar ”ett, två, tre” med en röst som tycks darra av illa undertryckt rampfeber.
    Nu börjar de som bett att man skall hålla det där talet skruva sig lite besvärat i bänkarna.
    

Då harklar man sig igen, och säger någonting i stil med. ”Ja, förlåt att jag - hrm - bryter den trevliga - hrm -stämningen, men ingen annan - hrm - tycks vilja tacka för - hrm hrm - den väl insuttna kronhjortssadeln -hrm - de var kanske - hrm - rädda för att deras tal - hrm - skulle bli lika segt (nervöst fnitter).

Nu börjar paniken sprida sig bland åhörarna som lider svårt med den stackars obegåvade talaren. Då ger man dem nådastöten genom att vifta triumferande med sitt manus och fortsätter.
    ”Jag har skrivit ett litet - hrm - anförande här, på min pappersservett - hrm - det är inte särskilt - hrm - bra - hrm - men det kanske blir bättre - hrm - om jag sjunger det?
    Så vänder man sig kanske till den lilla orkestern som vid det här laget ser lika skräckslagen ut som publiken.
    ”Ni kan väl spela nånting, grabbar så - hrm - sjunger jag!”

Pianisten slår an ett ackord och man låtsas leta efter en tonart så nära som möjligt. När så stämningen är så nära upplösningstillstånd som möjligt, säger man kanske på bruten svengelska:
    ”OK, grabbar, datts’s kloos enöff”, varefter man lyfter foten och antyder en obefintlig takt genom att stampa några gånger i golvet.

Då kör orkestern helt oväntat en proffsig introduktion, radadadadadadam, padadadam, radadadadadadam, padadadam, och du faller lika plötsligt in på rätt ställe, sjunger med fast stämma dina banala rim och kan några minuter senare gotta dig åt den förvånade publikens svallande ovationer.

Kvalitet är förmågan att motsvara eller överträffa människors förväntningar, och när dessa är tillräckligt lågt ställda kommer man undan med nästan vad som helst.
    Fråga Göran Persson!
    Han bör veta.

Inför den förväntansfulla publiken i Gästabudssalen behövde jag inte låtsas vara nervös; som så många gånger förr var verkligheten starkare än dikten.
    Jag snubblade redan i trappan upp till estraden, tappade mycket riktigt mina noteringar och var tvungen att sortera papperslapparna i rätt ordning vilket jag, av en ren tillfällighet, gjorde med ryggen mot publiken.

Då spred sig ett litet roat fniss kring bordet, och jag förstod att mitt klanteri såg rätt komiskt ut.
    Därför stal jag, utan att skämmas, ett gag som Victor Borge var mästare på.
Jag stod kvar och vände och vred på mina papperslappar upp och ner och fram och tillbaka, ivrigt gestikulerande och mumlande som om jag sökte sammanhanget.
    ”Därifrån skulle jag ju hoppa dit, men var är dit? Är det det som är dit?
    Eller är det det som är dit? Nej det var ju det jag skulle sluta med, så jag måste först därifrån och dit, och sedan till det.
    Men var blev det av, nu då? Flyttade jag det dit? Eller flyttade jag dit det?

Nämnde jag att det serverats vin till maten?
    Och att det innan dess bjudits på drinkarnas glada mångfald, och efteråt på både dessertvin och avec. Plötsligt insåg jag att jag, för första gången i mitt liv, vände mig till en åhörarskara som var ganska påstruken.
    Många skrattade redan högt och bullrande åt mina övningar och min nervositet var som bortblåst när jag nalkades mikrofonen.

”Testing, testing”, sa jag, med munnen så nära mikrofonen att det väste och ven i högtalarna.
    Till synes vettskrämd ryggade jag tillbaka och knackade försiktigt på mikrofonen, som om jag var rädd att den skulle bita mig. Sedan lutade jag mig plötsligt fram och sa snabbt, som om det var hela mitt tacktal:

”Tack för allt, utom laxen!”
    Sedan vände jag mig som för att gå, men den väl förberedde kapellmästaren hindrade mig efter bara ett par steg.
    Motvilligt återvände jag till mikrofonen, med huvudet vänt mot kapellmästaren och sa gnälligt:
    ”Men jag har ju för farao inte gjort annat än pratat hela kvällen!” Sedan tittade jag bort mot värdinnan, som satt vid andra ändan på det enorma gästabudsbordet, och sa bevekande: ”Du vet ju att jag har pratat färdigt för idag!”     Hon vinkade dock avvärjande och jag fortsatte:
    ”Men, då kan jag inte komma på något annat än att berätta vad du och jag talat om under middagen” Nu vinkade värdinnan ännu mera avvärjande, till publikens uppenbara förtjusning.

”Men jag kan väl berätta om Gösta Bernhard i alla fall”, sa jag och värdinnan nickade skrattande sitt bifall.

(Om denna text olyckligtvis hamnat inför ögonen på någon som är född efter 1970 bör jag kanske berätta vem Gösta Bernhard var.
    Tillsammans med en annan muntergök vid namn Stig Bergendorff införde han crazyhumorn i Sverige.

I likhet med Carl-Gustaf Lindstedt, som grundlade sin enorma popularitet i Stigs och Göstas nonsensrevyer på Casinoteatern i Stockholm, var Gösta Bernhard en oerhört mångsidig scenpersonlighet som älskades av ”hela svenska folket” för att dra till med en befogad klyscha.)

”Jo”, sa jag, ”jag har idag fått svaret på en fråga som i många år besvärat mej och andra människor.
    Det är det där med skådespelare och behov.
    Ni vet, vi vanliga människor måste ibland släppa ... vad vi har för händer och dra oss undan, på samma sätt som den vackra unga damen i den blommiga klänningen där borta nu tycks vara på väg att göra”, fortsatte jag och pekade på en tös som just rest sig från bordet.
    

Hon satte sig genast igen.
    

”Men den sortens behov tycks aldrig drabba skådespelare!
    De går aldrig på toaletten! De äter och dricker och skrattar och älskar och sover precis som vi, men sedan upphör likheten”.

(Nu bör de yngsta läsarna betänka, att detta inträffade i slutet av 1960-talet, då verklighetsliknande filmer som ”Trainspotting” eller ” About Schmidt” förmodligen skulle ha resulterat i offentliga avrättningar.
    Vår öppenhet hade kommit så långt att vi kunde visa ett eller annat naket bröst; en kärleksstund behövde inte längre antydas med hjälp av svallande vågor mot en klippig strand – men att låta en dassdörr skymta i bild var fullständigt otänkbart.

Dock icke alltid, märkligt nog!
    I pilsnerfilmer och filmer om förment korkade bönder kunde man utan svårighet låta en stor del av dramat koncentrera sig till det primitiva utedasset, som ibland till och med kunde befolkas samtidigt av flera människor av olika kön!
    ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” skaldade Povel Ramel redan på 1940-talet, kanske i ett tappert men misslyckat försöka att riva barriärerna.
    Men när filmen flyttade från landsbygden till stan hamnade kamerorna ständigt i lägenheter som, trots att de hade både vatten och avlopp, tycktes sakna wc.
    Medan utedass var roliga exempel på en lika trivsam som bortdöende kultur, blev de sterilt gnistrande wc-stolarna ingenting annat än genanta påminnelser om människans lägsta behov.)


”Men nu vet jag äntligen sanningen”, ropade jag triumferande.
    ”Och det kan jag tacka Gösta Bernhard för!
    Det var det jag berättade för vår charmanta värdinna tidigare ikväll. Hon frågade vad jag hade förstrött mig med under eftermiddagen och det enda spännande som hade inträffat var, att jag träffat Gösta Bernhard.
    ”Nähä”, sa hon, ”var träffade du honom” och jag svarade sanningsenligt ”På hotellets toalett, av alla ställen!”
    ”Nähä”, sa värdinnan igen. Vad gjorde han där?

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat förutse hur en hyfsat påstruken publik kan reagera på ett sådant budskap. Skratten rullade under de månghundraåriga källarvalven.
    När ljudnivån åter blivit någorlunda uthärdlig sa jag, varför undrar jag fortfarande:
    ”Jag gav henne tre gissningar.”

Snacka om masspsykos!
    Denna korta mening åstadkom ett jubel som även landets mest begåvade komiker på sin ålders höst hade kunnat erinra sig med välbehag.

Själv var jag full av frågetecken över den enorma reaktionen.
    Vad i herrans namn skrattade de åt?
    Det enda skäl jag till slut kunde föreställa mig var, att de nu satt och valde mellan sina egna teorier om vad Gösta Bernhard hade för sig och, eftersom värdinnan fått tre gissningar var de mest självklara svaren troligen fel.

I USA hörde jag för många år sedan berättas om en man som nått till finalen i The sixtyfour thousand dollar question i ämnet kärlek.
    Den nivån var så avancerad att den tävlande hade rätt att ta hjälp av en livlina i form av en specialist på ämnet, och amerikanen hade bjudit in sin svåger, som var fransman.

Tävlingsledaren läste upp finalfrågan, som löd:
    ”I den erotiska litteraturen talar man om de tre kärlekskyssarna, och vi vill att du skall berätta var på kvinnans kropp dessa skall placeras. Alla tre svaren måste vara rätt för att du skall vinna. Vill du ha extra betänketid?”

Den tävlande svarade ett bekymrat ”ja”, men fransmannen, som satt utanför tävlingsburen, såg snarast överlycklig ut.

När betänketiden var över svarade amerikanen: ”Den första kärlekskyssen skall placeras på kvinnans läppar och den andra på hennes blottade nacke... men när det gäller den tredje måste jag nog utnyttja min livlina”.
    Då reste sig fransmannen upp och ropade till publikens förtjusning:
”Nej för höge farao, jag har redan haft fel två gånger!”

Någonstans i den där rymliga fantasivärlden tror jag skälet till min framgång i Nyköping finns.
    När jag sedan med mitt mest spöklika tonfall sjöng min lilla visa var segern redan vunnen.
    Jag har försökt erinra mig texten två skäl.
    Dels för att visa min totala okunnighet om de historiska skeendena vid tiden för Nyköpings Gästabud.
    Och dels för att visa vad man kan komma undan med tack vare några billiga grötrim:

1.
En iskall vind genom korridoren
får det att knottra sig på min hud
Av skräck på nacken jag känner håren
stå upp för Nyköpings Gästabud


Jag ville strunta i alltihopa
för nu det är ju för festen dags
En fest där Eriks berömda soppa
har givit plats åt förgiftad lax.

En iskall vind genom korridoren
får det att knottra sig på min hud
Av skräck på nacken jag känner håren
stå upp för Nyköpings Gästabud

2.
En gast, ett spöke, det allmänt känt är
som fordom lekte sin grymma lek.
Han bjöd på forntidens detergenter:
han gjorde rent genom mord och svek.

Så det var fasa som tvang oss sjunga
om Sun och Via helt nyss, gunås!
Men sedan dess har min diktartunga
för mera rosor satt Ladulås!

En gast, ett spöke, det allmänt känt är
Som fordom lekte sin grymma lek.
Han bjöd på forntidens detergenter:
och gjorde rent genom mord och svek.

3.
Det här med renhet är komplicerat
kvad vår värdinna som poesi
Trots att tekniken har avancerat
får fabrikanterna huvudbri (obs! nödrim!)

Men vad än Sunlight ej lyckats skapa
som bidrag till en perfekt natur
så är de värda en mäktig drapa
för att vi mänskor ej luktar djur!

Och som en tröst mitt i pressens gissel
nu denna forntida sanning hör:
Om Magnus Ladulås fanns ett tissel:
Han spred omkring sig en frän odör!

4.
Hav därför tack, alla våra värdar
för mustigt dryckjom och läcker spis
och de odörer vi ej uthärdar
tack vare Pepsodent, Fame och Bris

Och ännu skönare känns behagen
för den som härifrån scenen törs
bekänna att han är ganska tagen
av en på kunskap så välfylld kurs!

Nu blott jag hoppas ni alla sparat
utav avecen så att ni tål
att resa kroppen och höja glasen
och samfällt tömma vårt värdfolks skål!


De historiskt bevandrade har naturligtvis redan fnissat förtjust över mina genanta fadäser.
Erik den fjortonde föddes 1533 och var alltså inte ens påtänkt den 11 december 1317 när Nyköpings famösa gästabud skall ha inträffat. Och huruvida Erik den fjortonde dog av ärtsoppa eller andra skäl förlorar sig i historiens skonsamma dunkel. Förtärde han denna ärtsoppa måste den dock av allt att döma ha serverats på Örbyhus Slott där den då avsatte konungen satt fängslad från 1574 till sin död 1577.
    

Om Magnus Ladulås någonsin besökte Nyköpingshus vet jag fortfarande icke. Däremot vet jag numera att det var dennes son, Birger Magnusson, som skall ha iscensatt det famösa gästabudet varvid hans båda bröder Erik och Valdemar mördades.
    Om allt detta var jag, tycktes det, precis lika okunnig som de övriga gästerna.
    Gudskelov.