’Puckolainen’, lät det precis som om en skata ropade till en sillstrut nere i gräset 145 grader sydostvart om en stor sten som inte alls liknade en stor ilsket röd engelskt cylinderformad brevlåda. Tvärtom var den grå och fult kantig till sin form och var på pricken lik ett stycke svensk gråsten.

Troligen en rest från en sprängning i berget för mye länge sedan på någon gammal god tid då söder tog form från bonnigt land till att något mera börja likna en stor, ful och bullrig stad. Åtminstone en del av en sådan anskrämlig stad. Vilken låg där närstan mitt i landet och pyste, myste och pöste sig stor som ett sorts lapptäcke av byggnader som trängdes likt legoklotsar på en större eller mindre yta.

En stad som många gamla stötar tycker har sett sina bästa dagar och det redan för en femtio år sedan eller så. Huset, som väl var ett slott till koja, hade tvenne små sovrum oppanpå och så en liten vindskupa ovan dem. Taket var tegellagt och hade varit glatt rött en gång i tiden.

Men nu fick man söka med blicken för att se den färgen skymta fram här och där bakom vitt skilda mörka kulörer. Det fanns en regntunna i ena hörnet samt en av de minsta små trädgårdar man väl kanske aldrig sett maken till någonstans alls.

Ett gammalt äppelträd som inte hade haft den goda smaken att ta ned skylten och knappt bar någon frukt heller, bara stod där som ett sorgligt dokument om en svunnen tid. En sparsmakad hallonhäck, några ledsna plantor av obstämd sort och lökar av olika längd och färg, vilka stack upp om våren.

Det var ett ledsamt litet hus med solkigt vitt staket som från början varit grönt. Många fåglar brukade sitta och spana från ett äckligt gammalt klädstreck, fullt av fågelskit och några tappra gamla klädnypor av trä och svartnad metall. De var förstås duktigt rostiga och väntade väl sorgset på nästa glansperiod som aldrig tycktes komma tillbaka till just deras lilla vrå av världen.

Två cyklar utan framhjul stod lutade mot varandra och väntade på någon med bärgarlön i tankarna. Trots att fastern fått bud på det lilla huset aldrig så många gånger, var där aldrig någon riktig köpare synlig i faggorna. Huset hade inte, som så många andra ruckel till kåkar, köpts och sålts igen under årens lopp. Nu fanns där några villiga spekulanter som då och då ansatte olika mäklare för att komma med bud.

Men det enda bud man såg till var när det kom någon ända fram till dörren för att söka kränga ’Tio guds bud’ till rent himmelska priser. Eller ’De sista dagarnas heliga’ från väl Långtbortistan. Utöver någon enstaka scoutkår med äckligt oätliga kakor till salu. En gång hade en trupp små flickor lyckats med att sälja en burk ’hembakade kakor’.

Men fastern hade så gott som genast givit bort den burken till en uteliggare som stundom lät sig bygga bo i hennes hammock till hängmatta i bersån. Ibland kunde det höras en uteliggare och en hängmatta inblandade i ivrigt samtal med ett eller annat träd.

Träden uppskattade sällskapet medan en hängbjörk på tomten intill, blängde ogillande på det högljudda sällskapet som något störde dess samvaro med en sliten hundkoja och en tanig gammal gran. Man får ju förstå att utrymmet här i världen måste få vara till för alla och inte bara en eller annan hammock till hängmatta.

Även hängbjörkar vill kunna kräva sin rätt. En spegelvänd romersk tolva satt och hängde på gärdesgården på brevlådan till slottet till koja till ruckel till hus. Någon hade behagat skämta genom att flytta de tvenne ettorna efter X’et, till framför detta och fått siffran att förvandlas till en omöjlig föreställning av talet åtta. Men brevbäraren hittade ändå märkligt nog alltid rätt med de få kärleksbrev till räkningar som fastern ännu fick sända till sig.

Kryptisk fortsättning i akt elva