I tystnaden tänker man. Om man tänker vet man att man finns. Och då undrar man varför. Tystnaden. Den särar en. Den river upp stora sår igenom kroppen. Man skriker. Man slår sönder omvärlden. Tystnaden försvinner. Man skrattar lite då och då. Men tystnaden kommer tillbaka. Stillheten läger sig runt en. Man somnar in i tystnadens djupa dalar och dess höga berg. Man tror att den är . Men det är tyst. Helt tyst. Du är kall. Rakt igenom. Du sitter bara och andas. Du försöker ställa dig upp. Allt rör sig. Ett ljud bryter tystnaden. Ett skrik. Då slår dig ut, ut igenom din värld utav illusioner. Det är inte tyst. Du krossar allt i din närvaro. Kylan är borta, tystnaden är bortträngd. Du kan ändå inte sluta förstöra. Slutar du slåss kommer kylan tillbaka. Dina knogar är blodiga. Ditt sinne är svart.

Endast vindarna viner i trädet