Ibland när något
går förlorat för
en och man

letar som förtvivlat
efter det där
som gått förlorat

för en och
ingenting kan ersätta
det där som

gått förlorat för
en, då är
det precis som

en stor sorg
som griper tag
i och genomsyrar

hela ens varelse
likt kylan och
fukten i dimman

en riktigt kall
försommarmorgon då solen
egentligen borde ha

visat sitt rätta
ansikte för att
värma sorgsna själars

hjärtan och pigga
upp. Trots att
solen finns där

på himlen bakom
alla molnen och
bakom dimman så

befinner den sig
bara alltför långt
borta, när den

sedan visar sitt
magra anlete och
föga klarar av

att värma luften
är det ändå
för sent för

all uppmuntran, tårarna
på ens kinder
har torkat in.