Så går du där
vid älvens kant
och fläktar
ditt hår
så fagert grant

doppar näsan
i vinden
stark du nimmer
om hjorten gången
höst solsläntsgödd

spända muskler
genomlyser
naken hud som andas
kularlåt du halsar friskt
molltonsbiten

höga klara sång
nå långt över skog
nu kallar du natt
stjärnbeströdd

jakt är när
du vilar där

vakande
bejakande
varande

du samlar kraft
vid sten och rot
du offrar

allt det röda
som gror
gräs och torv
blommans skaft

bladets mylla
andnödsdrucken
du segnar ned
vilar

där blixten slog
rot och teg
rasat
samman träd

en sista ton
du giver
i fröjd
för livets kraft

ditt ögas bränder
glöder driver
undan din ton
är över vidd
rodnande mon

en vinternatt
jag såg dig
vid älven gå
tillitsfullt

för liv
du avsked så
i nattens storm

gyllene ekar
lockropsstrupe
en sista gång