Hon har två manliga vänner. Båda två är något äldre än hon själv. De kommer aldrig med löjliga inviter till sex, utan vill bara vara hennes vän. De har aldrig sextrakasserat eller försökt våldta eller slå henne.

De har aldrig visat hotfulla tendenser. De ställer i stort sett alltid upp om hon ber den ene eller andre, kanske till och med båda, om hjälp. Det går nästan alltid att komma till dem, bara ringa och fråga, eller bara ringa och prata av sig en stund.

Hon kan i stort sett alltid lita på dem, räkna med dem. Hon kan ju få ett nej också. De har ju rätt att säga nej. De jävlas aldrig med henne eller ställer till besvär. Visst har de som alla människor sina nackdelar och egna sidor.

Även om de kan råka en smula i luven på varandra så är det alltid något som det går att prata med dem om ’i kallt blod’. Innan hon började umgås med dessa bägge, först med den ene och sedan med hans bästa vän, så kände hon ingen som var sådan.

Hon hade aldrig träffat män som kunde vara på det viset. Ibland kan hon fråga sig om hon bara haft tur. Kanske, om den förste inte haft någon bästa vän, hon bara hade lyckats ha en sådan vän.

Det kändes litet lyxigt rent av med att ha två stycken. Hon var noga med att försöka vara en så god vän till dem hon bara kunde. Det handlade om att visa och få ömsesidig respekt, visa omtanke och att göra varandra väntjänster och gentjänster då och då. Bli bjuden hem till dem och själv bjuda tillbaka.

Hon undrade då och då hur länge hon skulle få ha sådana vänner med tanke på hur vanligt det är i livet att vänner, precis som kärlekar och bekanta, arbetskamrater, intressen samt tycke och smak är ombytliga nog.

I många år till, om hon har tur och en smula lägger manken till, kommer de att finnas där, till hands. Redo som ett par scouter beredda i startblocken, på att vara behövda, kallade, inbjudna.