Till min förvåning var klockan ännu inte tolv på dagen när jag kom upp till mitt hotellrum som, trots luftkonditioneringen, var behagligt varmt.

Jag satte på TV-mottagaren innan jag klädde av mig in på bara kroppen och ställde mig i en välgörande kylig dusch.

Den ovanliga påfrestningen hade fuktat alla mina klädesplagg, till och med sockarna var rejält fuktiga.

När jag något senare frotterade mig efter den svalkande duschen såg jag på TV hur jag  stod i telefonhytten på Empire State Buildings åskådareplattform och talade med bussbolaget om mina kvarglömda kameraobjektiv.

Herregud, tänkte jag. Var det bara igår?

Jag tuggade i mig en fullmogen banan från fruktfatet på mitt lilla soffbord innan jag, iklädd jeans och en tvärrandig tenniströja, gav mig ut för att kolla in Central Park.

Min nya fina kamera hade jag naturligtvis i att läderband runt halsen, fattadess bara annat.

Vädret var enastående och av de väntade regnskurarna syntes inte ett spår.

De nya gympadojorna var både sköna och följsamma när jag passerade Times Square på min väg till Central Park.

Gatorna var välgörande fria från lurendrejare, fotgängarna bestod till övervägande delen av unga familjer som, med sina småttingar runt fötterna, tycktes vara på väg till samma plats som jag.

Central Park.

Denna fantastiska oas i mitten av Manhattan.

Mina resehandböcker hade berättat att det redan år 1853 beslutats att området mellan den femtionionde och etthundranionde gatorna skulle utgöra ett parkområde som alla New Yorks innevånare skulle ha tillgång till.

Vid den tiden låg parken i norra delen av öns bebodda utkanter, men nu utgör den en avlång markyta i centrum av Manhattan, mellan avenyerna Central park West och Fifth Avenue.

Jag kände mig närmast andäktig när jag vandrade in i det folkliga fantasteri som kan tjäna som beskrivning av Central Park en solig söndagsförmiddag.

Elaine och jag hade några år tidigare tillbringat vår bröllopsresa i London och upplevt hur miljoner påskliljor, efter en kylig vår, på en enda solig dag slog ut sina knallgula kalkar i Hyde Park och Kensington Gardens.

Men den fantastiska folkfesten i Central Park var, tvingades jag erkänna, ännu vassare.

Hundratals, för att inte säga tusentals, cyklister, joggare och rullskridskoåkare kryssade dödsföraktande fram bland barnfamiljer och vanliga turister som jag.

På varje gräsbevuxen yta pågick övningar av alla slag, från rena kärleksmöten till kvalificerade basebollmatcher, från chi gongliknande gymnastik till ren akrobatik.

Under en ek som säkerligen var minst lika gammal som själva parken spelade en trio, bestående av cello, vibrafon och bastuba, kompositioner av Johan Sebastian Bach på ett sätt som rev ner stormande applåder från en uppskattande publik.

På och under de rikligt förekommande sofforna sov de hemlösa, de utstötta som annars tvingades övernatta under wellpappkartonger i allsköns portgångar, nu utan att störas av polis eller överenergiska socialarbetare. Och överallt satt midre och större familjer på mindre och större filtar och njöt av värmen, solen och den medhavda picknickförtäringen.

Inte sällan var dryckerna dolda av bruna papperspåsar; att förtära alkohol i Central Park var strängeligen förbjudet men accepterades så länge man inte skyltade med buteljer eller burkar.

Min promenad förde mig efter en stund till en sorts upphöjd plats med en fontän i centrum.

Där hörde jag hur en svart ung man vandrade runt och sjöng någonting som lät ungefär så här i mina öron:

”Listen up, both chick and bloke

it’s here you’ll buy the Park’s best coke!

And I’ll even let you try it

Before you’re asked to buy it!”

Övertygad om att jag hört fel frågade jag om priset och mannen tittade en smula överlägset på mig och sa:

”Come on, baby! You’re not a client!”

Varefter han lugnt vandrade vidare.

Så gjorde även jag och via en smäcker bro som kallades the Bow Bridge nådde jag the Lake, en av de nio anlagda vattensamlingar som ryms i Central Park.

I the Lake, som verkligen gjorde skäl för namnet,  kunde man hyra roddbåtar vilket ett stort antal besökare valt att göra denna vackra dag.

Jag uppsökte en folktom bergsknalle som stack ut i sjön och satte mig där för att, i lugn och ro, uppleva folklivet framför mig.

Samtidigt passade jag på att lära känna min nya kamera som var både smidigare och tystare än den jag lämnat kvar i butiken på femte avenyn.

En geting som såg oerhört svensk ut landade på min avtryckarfinger och när jag skakade bort den upptäckte jag till min förvåning att jag inte längre var ensam på bergknallen.

Några steg bakom mig stod en svartklädd man med vänsterhanden utsträckt framför sig. Handen var formad som en liten skål och det föreföll som om han ville erbjuda mig någonting.

Eftersom jag inte hade lust att göra några ytterligare dåliga affärer vände jag mig mot honom för att tacka nej. Då började han leta i sin kupade vänsterhand och plockade till sist fram en liten knappt centimeterlång cigarettfimp.

”Could I trouble you for a match, Sir” sa han med en brytning som i mina öron föreföll indisk.

”Jag bjuder dig gärna på en cigarett” sa jag, som var rökare på den tiden. Men mannen skakade avvärjande på huvudet.

”No, thanks! Jag tillhör de få som upptäckt, och forskar i det som jag döpt till ”the Effects of the Vomiting Society” – problemet med det moderna samhällets avskräde. Min uppgift är att minska problemen, inte bidra till dem”.

När jag hade satt mig på den lilla bergsknallen hade jag inte tyckt att vattenbrynet var besvärande nära. Med den här svartklädde mannen strax bakom mig blev jag mera tveksam.

The Vomiting Society?

Vad talade han om?

Var han seriös eller bindgalen?

”Jag heter Rabindrath”, sa den svartklädde mannen. ”Jag ser som min uppgift att kartlägga effekterna av det humana avskrädet; av att analysera och minimera de skadliga effekterna av människans oemotsagda rätt att utbreda sig till förfång för annat liv, för andra levande arters rätt till jordens rikedomar.”

Han hade nu placerat din lilla cigarettfimpen i någonting som såg ut som en pincett av trä och gjorde klart för mig att han behövde min hjälp för att tända.

Självfallet hjälpte jag honom.

Han drog ett djupt bloss och letade sedan efter ytterligare en fimp stor nog att antända i sin kupade vänsterhand. Han hittade ganska snart en lämplig stump som han tände på den glöd som fortfarande höll liv i den ursprungliga fimpen.

Jag var fullständigt fascinerad.

”Har du någonting att invända mot att jag sätter mig ner” frågade Rabindrath och jag skakade stumt på huvudet.

Han satte sig et litet stycke framför mig och det var tydligt att han med det anpassade sig till att vindriktningen inte skulle göra hans rökning besvärande för mig.

Vi satt tysta en stund och lät blickarna glida över the Lake där båttrafiken utgjorde ett lika vackert som vilsamt skådespel.

”The Vomitting Society”, sa jag till slut. ”Vad betyder det, egentligen?”

Rabindrath vände sig till mig och suckade djupt.

”Jag har ett speciellt doktorat vid Columbia Universitetet just för att kartlägga effekterna av hur den så kallade civilisationens avfall påverkar de organismer som förväntas leva i symbios med människan.

Jag är fortfarande i begynnelsen av mitt forskningsarbete men jag har redan kunnat visa flera oväntade och direkt besvärande förändringar på vissa domesticerade arter.”

”Besvärande förändringar på vissa domesticerade arter”, ekade jag.

”Vad är det för arter vi talar om, och vilka förändringar är det du kunnat redovisa?”

Rabindrath satt med nacken emot mig,

Nedanför hans svarta nackhår såg hans hud närmast sjukligt vit ut. En lång stund räknade jag inte med att han inte skulle besvara min fråga, men så vände han sig om och spände sina svarta, intensiva ögon i mina.

”Vi talar om ekorrar, duvor och råttor”, sa han allvarligt.

”Tre arter som är allmänt förekommande i överpopulariserade miljöer, som New York City. Tre arter vars livsbetingelser idag är helt beroende av det näringsöverskott som människan ger dem tillgång till.

Tre arter vars intellektuella kapacitet idag visar tydliga spår av förändringar som endast kan förklaras av närheten till den mänsklia miljön, det mänskliga samhället.”

Jag tittade på mitt armbandsur. Klockan hade redan hunnit passera tvåslaget och den känsla av kyla jag upplevde kunde, i alla fall till dels, förklaras med att jag var hungrig.

När jag började resa mig upp grep Rabindrath mig i armen och höll mig kvar. Sedan sa han, närmast bevekande:

”Min uppgift är så oerhört svår. Det är så få som fördjupar sig i, och litar på, mina undersökningsresultat. Och det är ännu färre som vill delta i de nattliga exkursioner då jag kan visa sanningshalten i mina påståenden.”

Jag reste mig upp och sa: ”Du får förlåta mig, Rabindrath, men jag har en lunchtid som jag måste passa!”

Han betraktade mig med samma sorgsna uttryck som förmodligen Julius Caesar när han fällde det historiska uttrycket ”Även du, min Brutus”.

Men han släppte taget om min arm, reste sig upp och viskade som avsked med munnen pressad mot mitt högra öra:

”Men jag har, med flera trovärdiga vittnens närvaro, upplevt hur såväl duvor som brunråttor kunnat uttrycka korta meningar på engelska språket! Och det är min fasta övertygelse att samma utveckling förekommer i andra storstäder och i andra språkområden.”

Jag lämnade Central Park halvspringande.

Solen lyste alltjämt och av de väntade regnskurarna syntes inte ett spår.