Sara hade fått detaljerad information av Bert när jag återvände till hotellet. Hon beundrade min nya kamera när jag berättade om mina upplevelser i Central Park och hon log brett när hon hörde att jag träffat Rabindrath.

”Han är fullständigt ofarlig”, sa hon. ”Alla på Columbiauniversitetet känner till honom och hans märkliga studier av det moderna samhällets avskräde.”

”Men medge att det vore spännande om han hade rätt”, sa jag. ”Jag är övertygad om att människans sätt att leva påverkar omgivningen på många sätt som vi inte har en aning om idag. Och om vi kan lära starar och papegojor att framkalla mänskliga ljud så är väl inte vägen till duvor och ekorrar så märkvärdigt lång.

Sedan berättade jag historien om den gamle mannen som tagit för vana att äta sin lunch på en bänk i Central Park. 

Historien om gamlingen och duvan.

"Våren är värst", tänkte den gamle mannen och sträckte sig efter sin tunna överrock. I den slitna, bruna portföljen hade han vattenflaskan. Tilltugget skulle han köpa på vägen. Han tog en sista titt i hallspegeln och suckade djupt. 

Sedan hans fru dog tre år tidigare gick han alltid från 43:e gatan till en särskild bänk i Central Park för att där, i lugn och ro, äta sin frugala lunch. Oftast bestod den av en hotdog med surkål som han köpte av korvhandlaren på hörnet. Men ibland, när han kände sig på extra gott humör, bestod lunchen av en smakfull kalkonsandwich som han inköpt i delikatessaffären mitt emot hotel Edison. Den avnjöt han sedan, tillsammans med en halvliter vanligt kranvatten som han renat hjälpligt med hjälp av ett filter som hette Britta, samma namn som bruits av hans nu bortgångna hustru..

Han satt oftast längst till vänster på bänken och lät ögonen vandra över det myllrande folklivet. Ibland hände det att en andfådd rullskridskoåkare slog sig ner bredvid honom, men han tilltalade dem aldrig.

Han hade haft sin stund av gemenskap.

Han hade levt med samma kvinna i över fyrtio år.

Han hade resignerat inför vetskapen att hans återstående liv skulle passera, utan känslomässiga förhållanden eller beroenden till andra människor.

Bakom den nötta träbänken stod en praktfull ek vars grenar i någon mån skattat åt förgängelsen. Men denna tidiga vårdag var det tydligt att ett flertal av de kraftfullaste grenarna spände musklerna för att, efter ytterligare någon solig dag, skjuta ut ny och saftig grönska.

Det stod en doft av vår och pånyttfödelse kring den gamla bänken denna dag. Trots storstadstrafiken i närheten ångade parken av fuktig, solvarm mylla och den gamle mannen tog av sig rocken och lade den snyggt och prydligt bredvid sig på bänken innan han började äta.

Han skulle just stoppa in den sista brödbiten i munnen när han hörde rösten bakom sig.

Det var en märkvärdigt ljus röst, som från ett litet barn, men samtidigt både nyanserad och uttrycksfull.

Rösten sa, mycket tydligt: "Om du inte behöver den sista brödbiten skulle jag vara mycket tacksam för att få den!"

Mannen vände sig om med munnen halvöppen.

Bakom honom fanns ingenting annat än den gamla knotiga eken. Långt bortom den, på en spirande gräsplan, spelade några människor baseball. På stigen framför honom passerade en ändlös rad av cyklister, joggare och rullskridskoåkare som alla hade det gemensamt att de inte ägnade honom någon som helst uppmärksamhet.

Övertygad om att han hört fel förde han åter det lilla brödstycket mot munnen.

"Jaha, ännu en satans snåjåp, således", sa rösten bakom honom.

Nu reste han sig upp, vände sig om och granskade trädet mera noggrant. Ingenstans kunde han skåda den talande. Men så, på en av de lägsta grenarna upptäckte en skogsduva som knyckte på nacken och sa: "Ja, titta du om du tror att det förbättrar saken!"

Rejält förbluffad räckte han brödbiten åt duvan som ivrigt började äta.

Han trodde knappt sina öron. Här, i den stora parken i en av världens största städer, hade han träffat på en talande skogduva!

"Hur i Herrans namn kommer det sig att du kan tala?", frågade han tillslut med en röst som var både glad och förvånad.

Duvan, som fortfarande hade bröd I munnen,  svarade inte utan höll upp den ena foten i en lugnande gest.

Sedan flög den bort till en liten vattenpöl för att blöta upp den sista delen av det ganska torra brödstycket, svalde det och återvände därefter till sin gren.

"Med drygt fjorton år i den här parken har man ju hört en del", sade skogsduvan sedan, med en nästan nonchalant röst. "Och den som lyssnar lär. Jag vill inte skryta med att jag är flerspråkig men nog kan jag en hel del fraser på tyska, franska och polska utöver engelskan, som är mitt huvudsakliga språk.

Bland annat har jag fått lära mig att man inte talar med mat i munnen", avslutade duvan och krafsade sedan bort en liten brödsmula som fastnat på utsidan av näbben.

Detta blev inledningen till en lång konversation under vilken den gamle mannen och skogsduvan ivrigt diskuterade ett antal olika ämnen av betydelse för dem båda. Fågeln lämnade tidigt sin skyddade plats i eken och satt istället på parkbänkens ryggstöd under större delen av samtalet. Då och då lade den huvudet kokett på sned och mannen kunde nästa ana skymten av ett leende kring den lilla näbben, och mer än en gång brast duvan ut i ett pärlande skratt som fick en del av de förbipasserande att förvånat se sig omkring.

Ingen av dem lade dock märke till det märkliga paret som hade en sådan trevlig stund i varandras sällskap.

Plötsligt drog en sval vind genom parken och den gamle mannen sträckte sig efter sin överrock. Skymningen började sprida sig i parken och skogsduvan rös till.

Den gamle mannen visste mycket väl att det var förenat med livsfara att vistas i parken efter mörkrets inbrott. Men han kände sig så lycklig och upplivad efter konversationen att han inte hade någon som helst lust att gå hem.

Skogsduvan sa dock: "Nej, du, nu är det nog dags för mig att dra mig tillbaka. Och du borde verkligen också ge dig iväg. Snart är här nästan kolmörkt och då blir tillvaron här mycket riskabel. Du kan tro att jag har sett såväl mord som våldtäkter och andra grova brott under mina år här i parken."

"Ja, jag skall gå" sa den gamle mannen, "men samtalet med dig var så oerhört stimulerande att jag inte rör mig ur fläcken innan vi bestämt att vi skall träffas igen!"

Duvan kuttrade lite generat och sa sedan: "Det var precis vad jag hoppades att du skulle säga! Men då kan vi väl träffas hemma hos dig. Om du bara ger mig din adress så är jag där...skall vi säga klockan halv ett i morgon eftermiddag?"

"Jag bor i lägenhet nr 26 i en brun tegelfastighet, på Västra fyrtiotredje gatan nr 2241, andra våningen. Jag har fönster åt gatan och om du vill kan jag hänga ut ett par illröda simbyxor som signal i fönstret, och ställa det på glänt, så kan du flyga in den vägen."

"Överenskommet!", sa duvan och flög sedan därifrån på ett sätt som gjorde att dess ena vinge, medvetet eller omedvetet , gav den gamle mannen en smekning på hans orakade kind.

Den gamle reste sig från bänken och började gå hemåt. Han hade en helt ny spänst i stegen nu, än när han gick in i parken, och han visslade muntert, till de förbipasserades förtjusning.

"Där går en lycklig gammal man" sade en söt och piggögd tonårsflicka till sitt pojksällskap när han passerade dem, och han kostade på sig ett litet steppande danssteg mot gatans spruckna asfalt.

Morgonen därpå vaknade han tidigt.

Solen stod redan högt på himlen och det artade sig till en fantastisk försommardag.

Badrummets kopparrör väste motvilligt när han stod i duschen och han var tvungen att strigla sin gamla rakkniv flera gånger för att få bukt med sin vresiga skäggstubb. Längst inne i hörnet på badrumsskåpet hittade han en gammal flaska med gulnat rakvatten som säkert doftat annorlunda förr.

Men i kris får allting duga.

Han klädde sig rent från topp till tå och gick därefter ut i köket och letade upp ett av hans bortgångna hustrus gamla förkläden. Det var ett mycket feminint plagg, med rejäla volanger och mönstrat med rosor i olka färger, men det störde honom inte det ringaste.

I skafferi och kylskåp var det nästan tomt så han vandrade istället ner till den lilla delikatessaffären och inhandlade två rejäla "ubåtar" som var fyllda med grönsaker, brieost och rökt skinka.

"Vilket vackert förkläde", sa den unga kvinnan som expedierade honom och han svarade: "Ja, du förstår, jag får dambesök idag!"

Dambesök, tänkte han sedan.

Varför förutsätter jag att skogsduvan är feminin? Vad var det den sade, eller gjorde, som gör att jag tror och vill att det skall röra sig om en kvinnlig duva?

Och plötsligt upptäckte han att den känsla han redan närde för den lilla fågeln var - kärlek!

Ren, oförfalskad kärlek!

Dear God, han hade gått och blivit kär på gamla dagar!

I ett flygfä, dessutom,  vars namn han inte ens tänkt på att fråga om. I en liten gråmurrig skogsduva vars enda likhet med en människa var att den kunde tala.

"Det spelar ingen roll", sa han till sig själv. "Duva eller kvinna - äntligen har jag någon att tala med, någon att anförtro mig åt, någon som kan smeka min nyrakade kind med sin mjuka vinge.

Precis när klockan i St Michaels Church slog 12 öppnade han gatfönstret på glänt och hängde ut de knallröda simbyxorna för att vägleda duvan. Han hade städat hela förmiddagen och de båda jättelika smörgåsarna låg i kylskåpet, inslagna i GladPack. Nu satte han sig ner för att invänta sin gäst.

Men klockan blev halv ett, den blev två, den blev halv tre och när den nalkades tre så suckade den gamle mannen tungt och reste sig upp.

Han gick fram till fönstret och tog tyst in de röda simbyxorna innan han noggrant stängde fönstret.

"Det var naturligtvis för bra för att vara sant", sa han tyst till sig själv, samtidigt som han gick ut i köket, tog fram smörgåsarna ur kylskåpet och slängde dem i avfallspåsen.

"Hur kunde jag vara så förmäten att jag trodde att en fågel skulle finna behag i en gammal sur och skäggig gubbe som jag? Hur kunde jag tro att skogsduvans känslor var lika djupa som mina?

Allt var naturligtvis bara en ensam gammal gubbes förhoppning om ett rikare och annorlunda liv.

Djupt sorgsen gick han in i sitt lilla sovrum och lade sig med ansiktet mot väggen på det snusbruna överkast som täckte hans knarrande säng.

Där låg han tyst och sluten ända till klockan tio minuter över fem, då han tyckte sig höra att det knackade på dörre,

Först trodde han att han hade hört fel.

Sedan bestämde han sig för att strunta i det knackande ljudet men till sist suckade han och ropade irriterat "ja,ja,ja,jag kommer" innan han fått på sig de luggslitna tofflorna och motvilligt gick mot dörren.

Först såg han ingenting alls i den illa belysta svalen . Men så tittade han ner mot golvet och där, flämtande, dammig och utpumpad stod skogsduvan han längtat så efter.

Hans självmedlidande rusade igenom en kort period av glädje och tillfredsställelse för att till slut landa i en känsla som var en blandning av lättnad och ilska.

"Var i Herrans namn har du hållit hus", ropade han. "Du skulle varit här klockan halv ett och nu är den nästan fem.

Nästan fem!

Förstår du inte hur orolig jag har varit!"

Fågeln lade förföriskt sitt lilla huvud på sned och sa:

"Förlåt mig, kära du!

Det var inte alls min mening att oroa dig. Men du förstår, när jag vaknade i morse och såg det vackra vädret så tänkte jag:

Jag flyger inte till honom!

Nej i det här vädret passar en stärkande promenad. Men det var längre hit än jag trodde och jag hade ärligt talat ingen aning om att klockan hunnit bli så mycket."

"Du är tydligen lika galen som Rabindrath", sa Sara. Men jag såg att hon torkade bort en tår ur ögonvrån med avigsidan av handen.