Jag gick omkring och önskade mig vuxen fortare än vad som möjligt var, då jag var ung. Jag önskade det med förtvivlan i mitt hjärta och med nervösa rörelser då jag tog mig fram längs de rastlöshetens gator och stigar som kantar ungdomars väg genom uppväxten.

När jag så fyllde vuxen, då dagen väl kom, kände jag en sorts förtvivlad stolthet över att jag äntligen var över den tröskeln. Likt en som väntat på att bli av med oskulden och gått omkring i väntans tider.

Dessvärre, den natten ungdomstiden överrgick gränsen och aldrig mera kunde tas igen. Aldrig mera skulle jag vandra dessa stigar jag försökt skynda fram. Det var nära att jag tog till gråten då insikten slog mig likt rapp över ryggslutet. Så stark var smärtan över att förstå mig på hur dum jag varit. Först när dörren slog igen bakom mig kunde jag inse det.

Likt en som just blivit av med oskulden, just bara för att bli av med den och inte för att tillfället var det rätta. Man kan verkligen undra över om tillfället någonsin kommer att vara eller någonsin varit det rätta. Men så är det i alla fall att en del av dessa tillfällen absolut inte varit de rätta.