Motsägelse.
Hat, vånda, sex, kärlek.
Människor, så säkra, men ändå…
så jävla sköra.
Vi är mitt i den största trippen. Det största som finns. Det som kallas livet.
Väljer ändå att fokusera
på andras liv.
Och just därför vill jag ge mej hän i dej. Just därför vill jag att du ska beröras.
Av mej.
Glömmer allt.
Slickar såren, pratar skit.
Ja och jasså och säger du det?
Men det är dina ögon, som följer. Som följer.
Ditt mind i min hjärna. Du din jävla ockupant.
Vill ibland kasta ut dej.
Och hon säger att, ja vänta du, det blir en vända till….
Och jag känner att, nej jag tänder av. Nej jag vill inte ha
just denna drogen.
Och hon säger att, du kommer stå där igen.
För så är den. Lagen.
Besatthetens lag.
Kroppens befallning mot bättre vetande.
Älska mej, ta mej, för bort mej.
Orgasmen, föreningen, den heliga förbindelsen.
Bandet med det största, med existensen, med naturen.
Endorfin mjuk, älskar hela världen
vill hålla dej kvar.
Men din lustiga vana att va så plötslig ibland.
Får mej att le.
Din doft, älskar den, vill sprida den över världen.
Känn här, jag älskar honom!
Om han vore min….
Om han är min, så kanske jag ska ta hans hand.
Ge honom stigarna på min kropp.
Ge honom min tunga, vägen ner i min själ.
Men du har fått den. Vägen.
Frågan är om du kan läsa kartan. Frågan är om du förstått.
För i helvete
maktlöshet, vår litenhet, människors ofullkomlighet.
Kärleken är fullkomlig, stor, sexuell.
Våran svett, safter, kyssar, kärlekens spår på vår hud,
älskar, men får mej
att bli så
jävla liten
så helvetes sårbar.
Längtar efter dej, i minnena, av dina händer, din värme, din kropp, din person, ditt leende.
Vad ska jag göra?
Vi ses väl igen?
Inshallah.