Dina dunkla dymlingar
fäste mig vid
underlaget av sten,
rotfyllde alla smärtande
vidöppna ögonblick,
lät mig skölja rent
hela tarmsystemet.


Dina dystra demoner
vandrade över hela
rödrutiga vaxduken,
delade tungsinnet
med glädjerop,
gjorde reträtt vid
min kaffemugg.


Dina djärva darlingar
dog inte av den
litterära nöden,
kämpade sig genom
stycke och strof,
stoppades endast av
Akademiens dörrvakt.


Dina dävna dikter
suger livsmodet ur
varje seriöst försök,
att sätta lyckan högt
på piedestalerna,
att få vardagen att
sticka ut ur det gråa.