…trött på det privata konsumtionssamhället där vi alla är dömda till såväl isolering som att privatkonsumera ihjäl oss. Det här samhället vi lever i nu då vi långsamt tar livet av oss istället för att leva tillsammans i en sorts kollektiv, är som att dö i slow motion inför en exekutionspatrull där man som på en i tid enormt utgdragen handling av att dö för okändass kulor, där vi står uppradade med självgrävda gravar bakom oss.

Vi privatkonsumerar ihjäl oss
vi isolerar ihjäl oss
vi super/knarkar/medicinerar ihjäl oss
vi äter ihjäl oss
och vi förolyckas ihjäl oss.

Vi slåss inbördes och vi mördar varandra för en sorts personlig vinning.
Vi sysslar med att mobba varandra som en sorts tröst och klättrar på varandra för att slippa hamna underst i vår strävan att, ja vad fan då?
Vinna vår plats överst på gödselhögen?

En del av oss lever i ghetton för att vi är för fattiga att ta oss därifrån.

En del av oss lever i ghetton för att vi är för rika att vilja bo någon annanstans.

Oavsett hur vi bor så är det en sorts val att fortsätta leva som i huvudsak konsumenter till sådant som vi egentligen mår dåligt av att konsumera, en sorts inplastat liv som isolerar oss ifrån varandra. Förut fanns det bara en teve eller radio i hemmet, ett enda rum för att umgås med varandra eller med människor utifrån. Nu skall vi ha en teve, en stereo, en darot och så vidare i vartenda sovrum. Ett rum som egentligen är till för att koppla av och sova i.

Istället för att gå ut i samhällets parker, gator, gårdar och torg för att hitta varandra. Så skall vi hitta varandra och umgås på ett visst avstånd från varandra, exempelvis på nätet. Jag är själv en privat människa som umgås mer på nätet än någon annanstans. Då och då är det en sorts njutning att kunna sitta i min självvälda isolering och konsumera olika saker. Som exempelvis kommunikation med andra. Men då och då börjar just den där isoleringen att knäcka mig. Jag har svårt att hantera den. Om jag skulle sitta och filosofera ute i naturen och njuta av naturen i självväld isolering så kan jag ändå tänkas bryta mig ur den bara genom att ta mig tillbaka till en tänkt form av civilisation. Jag kan inte som en modern människa konsumera natur i det närmast oändliga. Men jag kan, åtminstone i teorin, isolera mig i en lägenhet i det oändliga om jag samtidigt antingen har pengar att ta av eller är på något vis produktiv i min ensamhet.
Allt jag behöver för att kunna konsumera kan jag beställa via nätet. Ändå är det inte nätet som är boven i dramat. Utan det är idén om ett privatliv. Att man skulle vara i behov av att ständigt kunna vara för sig själv. Utöver att vara för sig själv, åtminstone kunna utvidga det privata livet till en mindre och kontrollerad grupp. Att tappa kontrollen anses ociviliserat och sjukt.

Jag är egentligen hjärtligt trött på kärnfamiljens konstruktion. Alla sätt att leva verkar gå ut på att försöka upprätthålla en sorts kontroll, trygghet och säkerhet. Allt som inte har med ren konsumtion eller dygnsvila att göra, verkar gå ut på att kontrollera varandra. Att försöka äga varandra i ’kärlekens namn’. Att visa någon kärlek är ju precis motsatsen till att vilja kontrollera en annan människa. Kärlek handlar inte om kontroll. Men från det att vi förälskar oss i någon och vi skall börja visa varandra kärlek och leva i kärlekens olika rum. Då börjar vi också att försöka ta kontroll över varandra och över kärleken.

Modern konsumtion bygger på att vi har något att konsumera och att det finns centra där vi kan skaffa oss tillgång till denna konsumtion. Där vi kan betala för att få tillgång till olika saker vi kan konsumera. Vi har ’valfriheten’ att konsumera antingen privat och enskilt eller att göra det i grupp. En grupp består av minst två individer. I övrigt verkar en grupp kunna bli i stort sett hur stor som helst, tills den kollapsar av trycket inifrån.

Motsvarigheten till det samhälle vi lever i idag är ett samhälle där vi är allt mindre privata, i allt mindre utsträckning isolerar oss. I allt mindre utsträckning väljer privatkonsumtion.

Det finns ’kontrollerade’ små samhällen där vi måste dela på det mesta och bara en helt liten sfär förmår att få kallas privat. Ett av dessa små samhällen kallas för olika saker som ’hemmet’ exempelvis. Där de flesta av oss kan se fram emot en tillvaro av kontroll och disciplin, där vi kan tackla av medan andra skall se till våra behov. Där saker och ting är planerade att fungera, där det är tänkt att saker skall fungera. Där vi sätter vårt hopp till att saker skall fungera. Under kontrollerade och trygga former. En sorts komplex av kontrollerad konsumtion av näringsintag, tjänster och service som vi skall betala för att få. På kommunal eller mer privat nivå.

En sorts idealsamhälle har ’i alla tider’ fascinerat människor. Där vi föreställer oss antingen ett samhälle där ’storebror’ tänker åt oss och styr all konsumtion och all säkerhet, allt behov av trygghet och stabilitet.

En annan modell för idealsamhället är kollektiva gårdar som är mer eller mindre självförsörjande. Dessvärre är dessa gårdar oftast lantgårdar och det var inte på lantgården som saker som bilfabriker och datorer och Internet kom till. Åtminstone uppbyggnaden av det moderna samhället som vi lever i, i städerna, har inte tänkts ut över en middag någonstans långt ute på landet bland hästar, kor, grisar, höns och odlingsbar mark.

Vi har under minst femtio års tid, förmodligen ännu längre tid, börjat förstå att det samhälle vi lever i idag, inte är en hållbar metod för att tillbringa livet i eller på. Men eftersom vi lever i en global tillvaro där alltmera går ut på privat konsumtion så kommer vi också allt längre bort från en lösning på problemet. Istället för att befria oss från privatkonsumtionens ok och den sortens civilisation vi lever i, den som är största orsaken till att vi blir alltmer sjuka. Så gyttrar vi ihop oss än mera, konsumerar ännu mera och i en allt snabbare takt. Vi blir alltmer sjuka och vi får ett allt större behov av olika sorters trygghetssystem. För att i allt snabbare takt kunna konsumera ihjäl oss.

Istället för att söka oss tillbaka till vårt gårdssystem av att leva i kollektiv, så gyttrar vi ihop oss i storstäder. Istället för att söka oss ut från städerna, flyttar vi bort från landet och in i städerna. Lösningen ligger troligen i att i allt mindre grad flytta in till städer. I allt mindre grad vara i behov av skapade behov av avkoppling. Lösningen ligger troligen i en sorts återgång till livet på landet. Där vi skulle kunna sköta en gård med djur och natur, odling och tillverkning av saker just till livets nödtorft, snarare än till privat konsumtion. Gårdar på landet idag är mera till för att göda städernas invånare än för att se till att göda dem som bor på dessa gårdar.

Det måste vara fel att leva i städer och jobba för att producera produkter ingen i egentlig mening har behov av för att kunna leva ett värdigt liv. Det är i staden man lever ett torftigt och inplastat liv fullt av behov och krav på ’underhållning’.
Det är på landet man lever och underhåller sina liv med att arbeta på att kunna överleva morgondagen. Man sår, skördar och sköter om en gård. Man underhåller gårdens och människornas behov. Inte för att konsumera ihjäl sig, isolera ihjäl sig, supa, knarka och medicinera ihjäl sig. Utan för att leva för nästa dag. För nästa månad och för kommande år.

Konsumtionssamhället som idé är en dödsdömd framtid. Ändå tror jag mig vara för sjuk av att hela livet ha levt stadsliv för att kunna kravla mig ut på landet och leva där. När så många budskap går ut på att landsbygden är en bortdöende kvarleva från en annan och egentligen för länge sedan död epok.