Jag är en
sådan där som
aldrig kan riktigt

glömma bara och
gå vidare. Jag
sörjer både känslorna

minnena, personen ifråga.
Eller i vilket
fall som jag

kände den, trodde
mig känna den
personen... mina bilder

känslor, dofter, små
'stunder och tecken'
av den personens

varande och närvaro.
För mig är
det som en

vän som försvann
till sjöss... det
finns ingen gravsten

att som gå
till och sörja
vid. Ingen alls.