Granatsplitter går att inbilla.
En evighet av illvilja.
Han skrattar utan förstånd.
Förbiser min smärta, min skam.
Mitt labila tillstånd.
Inträngd i ett hörn.
Ett djur går till anfall.
Du kommer backa.
Med skammens törn, sedan tacka.

Skriva och tala komma att prägla mitt liv.
Då det jag skulle gjort, sagt och tänkt endast tillkommer i efterhand, som en hoplappad film.
Kreativitet, självömkan och fantasi tar vid när min verklighet inte tydliggörs till något annat än bortkastad tid.
Förlåta, överlåta, att frukta sig själv.

Jag resignerar billigt, vill inte hamna i kläm.
Saknaden sen...