Jag har en användare som blir lack på mig ständigt och jämt. Är det kanske mitt fel då fingrarna halkar på tangenterna och råkar skriva fel? Att ha en användare som svär i ens närmiljö är inte helt lätt.

Jag kan ju inte slå som dövörat till. När användaren sitter där och försöker sig på saker så är jag ju på. Den pratar för sig själv och ibland verkar den prata med mig också. Som om vi skulle tala samma språk liksom. Jag får mycket skäll och det låter ofta som det är mitt fel.

Ja, jag tycker inte om det och ibland visar jag det också genom att se till att det uppstår småfel. Jag hänger mig ibland när jag tycker att jag fått stå på litet för länge. Även jag kan ju bli trött, varm och slutkörd.

Bara för att jag är en sammansatt personlighet så tycker jag inte att jag förtjänar allt det där som jag blir anklagad för. Ibland trycker fingrarna extra hårt på tangenterna som om det skulle hjälpa. Oftast är det som ljuva smekningar som fingrarna gör och det är helt okej att bli varsamt berörd.

Det är när det kommer upprörda känslor in i spelet som det känns mera personligt. Ibland kommer det någon annan användare också. Någon som inte känner till hur känslig jag är och som inte alls förstår mina behov av varsam hantering.

Då kommer det faktiskt över mig att min vanliga användare trots allt inte är så tokig. Om man får jämföra alltså. De där andra hanterar tangenterna som om jag vore en gammal skrivmaskin från en annan tid, en annan epok. Men jag har en personlighet och det händer att jag visar det också.

Jag har inte blivit regelrätt misshandlad än precis. Men ibland känns det inte långt ifrån. Ibland känns det som att användaren vill kasta ut mig genom fönstret eller köpa en ny och mer modern modell så att jag hamnar i en mörk garderob eller på kyrkogården.

Nu vet jag i och för sig inte mycket om kyrkogårdar, men det verkar inte vara något att längta till precis. Ibland har jag fått åka med i ryggsäcken till olika delar av världen. Det har varit litet spännande förstås. Men bäst tycker jag nog ändå om att stå här i rummet.

Det står en annan bildskärm här intill och det är en äldre modell och av ett litet annat slag än jag. Även den kan visa text och bilder, spela musik och så kan den prata också. Eller i vilket fall förmedla människors röster. Den kallas för en teve.

Den saknar tangentbord men den kan styras av min användare ungefär som jag. Genom att trycka på olika knappar. Vi har en del gemensamt och ofta är den på när jag vaknar till liv. Den bullrar en smula då. Men den skriker inte åt mig och den är aldrig otrevlig emot mig.

Faktiskt är den det närmaste en vän jag någonsin varit. Även om jag har några mindre apparater kopplade till mig ibland också. Men de är inte alls lika avancerade. Men vi brukar samarbeta bra i vilket fall, jag och de där andra apparaterna.

Nu har det talats en del om att jag är ’på väg ut’. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det kan vara så att jag skall få komma ut på en resa av något slag och det brukar vara spännande även om det nu var ett tag sedan det hände sist.

Det har varit skönt att få tala ut en smula och jag hoppas att det här meddelandet når ut. Att det blir läst och att fler apparater skall få liknande chanser som jag har fått, att se världen och få en riktigt god behandling. Kanske ganska så mycket bättre än jag har fått till och med, så länge jag nu levt.