I. Preludium

Bakom ivrig tystnads tämjda slöja
Viskar, tisslar, tasslar röster tu
Önskar sinnesfrostens tappar böja,
till skepnader som vidgar detta nu

Vintertörnens klor har slitit
höljet permeabelt
Ändlöshetens stämmor
sipprar mellan intet
och droppar stilla ned i evigstundens skål

Röster tu
sliter oss itu


II. Oro

Mullrande svärm ur endoderm
formlöshet född
På insidan irrar, kring och pirrar,
likt ett sår

Flyr blickens granskning,
skyr ej förfalskning
greppas utav obeveklig ofrid

Bryr sig ej om varats lopp,
tyr sig till ett hegemoniskt hopp
som ej är rationellt i rum och tid

Ty allt som fås har redan flytt,
och måste ges en gång på nytt
för orden hastar ut i minnets bleknad

Försvinn, försvinn
du svärm av domedag
och flyg, ja flyg – till havets vågors våta
skräckbekrönta digert dunkla död
 

III. Självförakt

Hoppets penna tom på ömhetsbläck
väntar på att underliga själar
skall åter fylla upp dess torra djup

Inte värd ett skrovligt korn av sand
inte kärligt hållen uti någons hand

Ovärdig en värld av ljus och skönhet
vars gloria dess skrift ej lyckats återge

Försvinn, försvinn
du hopplöshetens penna
och bryt din spets mot markens hårda sten


IV. Tystnad

En sekund
delas tanken i tusen
och smälter samman till ett

Rösternas svävande vålnadsgestalter
dunstar nu ned uti minnets lagun
i en osedvanlig reträtt

Tysta, äntligen tysta

och himlarna faller i ro
när vattnets svallvåg har avtagit
till skör och förgänglig glasblankhet

När domedagen bedarrar
och pennan är bruten och glömd
kan nyvunnen skrattmålad framtid begynna
så snart den i hjärtat står drömd