Hon är två år och mitt barnbarn. Aktiv, förödande gullig i sin guldlockighet, spjuvrig i blick och språkligt mycket framåt.

Nu sitter hon i mitt knä i sensommarkvällen. Vårtbitare gnisselsjunger. Vinden är ljum. Brasan brinner flammande bredvid.
Familjeflocken har party. Barnen har redan förtärt sin korv från grillen medan de vuxna ännu tuggar kött och sörplar vin. Och i farfars knä alltså den lilla flickan. Hon testar mitt skägg. "Vasst!" säger hon. Pekar och nämner namnen på huvudets detaljer.
"Näsa! Mun! Öra!"
Hon känner på mitt hörselutskott. Viker det. Skrattar.

"Vill du se, när jag viftar på mitt öra?" frågar farfar. "Din pappa kan, han också!"
Och så viftar far och son på örona och lillflickan ser beundrande på. Ler med hela ansiktet.

Så lyfter hon på min löst hängande skjorta. Sticker ett litet finger in i farfar. Säger: "Mage! Kan du vifta på den!?"

"Vifta? På magen!" tänker jag.
Magen, som farfar har, är nu inte särskilt stor, dock tydligt greppbar.
"Och om jag med magmusklerna bara guppar lite ut och in med den, kanske det kan fungera". Tänker jag.

Farfar guppar alltså med magen och flickan blir verkligt imponerad.
"Farfar viftar med magen!" utropar hon. Ser sig förtjust om.
"Gör det igen! farfar" och hennes finger begraves i farfars magviftningar, gång på gång.
"Igen!"

Vilken lycka!
För oss alla.