Jag mötte under en promenad i parken, en man som höll en sorts mapp inlagd i plast för sitt ansikte. När vi kom i jämnhöjd med varandra frågade han om jag kände igen honom, var maskeraden skulle äga rum samt om jag trodde det skulle bli snö till kvällen.

Jag försökte se på honom för att om möjligt få syn på hans ögon och ansiktsuttryck. Men det enda jag såg var den där mappen och ett litet hål mitt i den, kanske för att kika ut igenom från hans sida sett. Han vände och slog följe med mig en bit.

Då jag antydde att vi kunde få en smula mera kontakt om han blott drog undan sitt skydd så svarade han att han gömde sig bakom sin diagnos. Jag skyndade här på stegen en smula samt då vi kom till grinden jag såg mig om som efter hjälp.

Då jag passerade grindstolparna upptäckte jag till min förvåning att mannen var försvunnen. Han syntes inte till någonstans och det fanns inte just där några buskar eller träd att gömma sig bakom.

Plötsligt fångade min blick någonting i huvudhöjd en bit bort. Det glänste och liksom fladdrade till då och då ju mer det avlägsnade sig ifrån mig. Efter denna händelse skyndade jag mig hem till min hustru och våra tre barn som återsåg mig på husets trappa med en glädje som om de varit åtskiljda från mig en längre tid.

Längre bort på gatan skymtade jag baksidan på en vit minibuss med ett rött kors på ena dörren. Det såg ett tag ut som ett ansikte tittade ut genom den lilla rutan på den andra dörren, men det kan också ha varit en ren reflex.