Jag skriver för
att jag inte
har något att

säga, när jag
har något att
säga kommer jag

inte att skriva
det, då kommer
jag att säga

det. Ropa ut
det över takåsarna
så duvorna får

skitslaget. Om jag
säger något är
det inte för

att jag har
något att skriva.
Jag har något

att skriva. En
anledning dessutom. Men
jag låter texterna

tala då jag
skriver dem. För
övrigt fann jag

stavfel i texten
poeten skrivit och
då kommer vi

in på korrekturläsning.
Är det poetens
egen uppgift att

göra detta eller
är det blott
en uppmaning till

läsaren att komma
med vass, om
än inte precis

som giftig kritik?