Och vi går här på gatorna, jag och alla andra jävla människor, och vi försöker se ut som om vi har ett sammanhang- en mening.
För det är vi så rädda för, att vi är meningslösa. Och när ångesten kommer, så slår vi snabbt på tv:n eller dricker vin, eller ringer nån och pratar skit, eller börjar tänka på middan, för det är ju faktiskt helg snart, och ska vi inte grilla då, det är ju sommar å allt. Men den där demonen, han står där. Han står där med sitt flin. Gömmer sej bakom dörren och väntar. Och när jag tror jag överlistat han genom att dricka till jag somnar, eller gått till jobbet och gjort min samhällsplikt, så väntar han bara på ett sårbart litet ögonblick jag glömt. Och hugger. Och märket efter honom är icke existensen.
Att man egentligen inte har nån mening, inte finns. Att ingen märker om man dör. Att man är blåst för att det egentligen inte finns nån mening med att leva. Egentligen.
I vissa tillstånd finns dom där. Tvivlen. Men andra tillstånd, som att det finns ett ljus, det finns en kärlek, och jo, nån älskar dej, behöver dej, men det kan ta nåra veckor innan dom märker att du är borta.
Och det gäller att kunna ta det där, den där känslan. Att bara, men okej då. Det finns ett helt jävla liv och jag vill ha allt. Helst nu. Men inte ensam. Jag vill ha möten på vägen, långa och korta.
Och en tilltro till att inget man gör egentligen är fel. Och en tilltro till att det blir bra nån gång. Att man får vila på mjuk sammet, eller flyta på havet, eller bli smekt av en varm vind.
I sinnets turbulens att komma ihåg alla bra saker alla välmenande männskor sagt. Att allt är okej, att jag är okej, att man inte dör, att ångesten nån gång lägger sej, du kvävs inte.
Och demonen då, ja men möt honom, utmana honom, gå igenom skärselden och helvetet och rätt som det är står nån där som vill ta dej med upp igen. Nån med en aura av ljus, av godhet och kärlek. Och kanske är den ämnad för mej, trots att jag i min tro på ett liv, gör så många illa för tillfället.
Och då, när man vilar på ängen i värmen och tryggheten och förhoppningsvis kärleken så kanske man minns dom där dagarna när det var så här, och dom är inte längre hotfulla utan vilar i ett blekt ofarligt ljus.
Och lika diffust som det kan se ut, lika diffus är ljuset, regnbågen, havet, känslan av harmoni och ickeångest icke existentiella grubblerier nu.
För när mina barn låg i mina armar och var villkorslöst beroende av mej, som ingen annan kommer bli, så fanns fullkomligheten där. Och inte nu.
Och inte nu.
Frånvaron.
Sinnets spiraler. Att man bara vill skrika SATANS JÄVLA HELVETE!!!!!!!!!!!!!!!
Och ingen hör. För vi är där. Allihop. Nångång.
Och jag.
Nu.