Hon lyssnade sakta
efter tvekan i hans röst
en nyans
hon inte ville höra.
En grå nyans
som när gräset vissnar.

Den största demonen
högg sina tänder
i hennes liv
och den största demonen var
ensamheten.

Hon reste sej
gav upp
svepte ner smulorna från bordet.
Gav upp för vardag
för likgiltighet.
Kände en pusselbit lyftas bort
ett ljus försvinna ur hennes liv.
Hon kände tårarna
bränna i sina ögon.
Hon visste inte riktigt
vart hon skulle ta vägen.

Gick ner, ut
såg älvens vatten
som nyss varit livligt, vackert, lekande.
Nu så stilla, så lugnt
grått och kallt.
Och hon ifrågasatte meningen i fortsättningen.

Mindes hans varma hand
snabba smekning
skratt
hans åtrå och längtan.
Mindes det som hunnit bli deras.
Såg leendet, ögonen
och ville att dom
så som dom gjort
skulle invadera hennes liv igen
hennes sinne, hennes värld.

Och längtan blev till ett skrik
ett ljudlöst
som ekade mellan bergen.
Och världen var kall.