När jag vägrade, retirerade, tvingade mig själv till sömn

När jag såg på det med tvekan, försynt och kritisk till ögonens lekar
Fann du ledsamt meningen med det du trodde mig skulle sagt.
Den halt av sanning jag sökte i mig, avsaknad i allt.
Kom tillbaka.
Till det vi kallade kontroll, tvång till innebörd, det hatade begreppet makt.
Något vi omedvetet utövade i allt mer obekväm takt.
Mitt förtretliga förstånd var inte bara trångsynt.
Utan i sanning kallt.

När jag såg på det i efterhand, såg på alla efterskalv, de sårade utan drömmar.

När jag begrep begreppen av en sanning, konsekvensen av en handling.
Fann det fina, praktiska och genuina, med en urholkad insida.
Den halt av lögn jag alltid fann i mig, avsaknad som allt.
Kom tillbaka.
Till det vi kallade frihet, det vackra med höst, det subtila morgonljusets sken.
Något en resa inom, rekonstruerade en mening du sagt.
"Ditt oundvikliga tillstånd är inte bara patetiskt,
Utan i sanning kallt."

När jag bara ler åt detta, nu nonchalerar detta. Jag är fri från smärta.