Att det går åt helvete, bara lite sådär
klarar att resa mig upp
sårad men omplåstrad inför en morgondag.

*Vill inte fortsätta så*

Att det går åt helvete med ett par saker
är ju bara en lärdom, men ack så jävla irriterande
-Miljarder ton ångest rustar för ett förbannat krig
och så blev det en tummetott-

Lika bra att skiten exploderar med full kraft och slungar ut idiotin bortom Universum, än att det sipprar små ångestkulor genom nanofilter som formar livet till en rädd plats att vara på.

Stå där och trumma på en ask fylld av oroligheter och försvinna bort från de sköna vyer som faktiskt existerar. Låta ljuvligheten byta plats med gråtoner och höra sångernas vemodighet slå mot närmaste oisolerade skyddsrum.

Klart att saker kan gå åt helvete.
Men låt det då gå åt helvete, och få skiten att trycka ned återställningsknappen. Istället står jag med problem som lever med konstgjord andning, och de förökar sig som ett svinaktigt virus i en blöt källare.

Låt det få gå åt helvete, så att mina förångade försvar självdestrueras av omöjlighetens markanta dimma.
Låt det få gå åt helvete, så att hoppets lilla lärka skjuts ned från lustgårdens fridlysta cederträd.

Så kan jag vakna upp till en ny sol, i en ny värld med nya problem som berikar mina vakna dagar.

Låt det gå åt helvete för helvete! Där jag är tillbaka till ruta ett och formar nya solsystem i avigsidans mikrouniversum.