skuggor vandrar längs väggar
röster av dåtiden stör de enda tankar om framskridande
där ensamhetens lilla förnedring misshandlar de korta andetagen

minnen spretar likt graffitti i surrealistiska färger, som omger en fasad av fullständiga leenden
så tragiskt i sin vetskap och så osedd i sin verklighet

uppmärksamhetens förbannelse våldgästar alla tomrum
och där ruvar bitterheten som växer genom den
blåaste av betong

att bli sedd
så självklart riktigt och enkelt i sin simpelhet
att bli sedd
så instinktivt väsentligt och näringsgivande

omgivningens revir fyller konflikter på löpande band och bortom all blodspill existerar den kvarvarande sanningen, att de flesta avskyn hade lämnat sin boning om det bara fick en blick

lyft dina ögon och se
där går medmänniskan och gråter
lyft dina ögon och se
hur du skapar ett simpelt mirakel

en blick den smittar tusen
den smider fantasier som bygger broar
och den krossar de murar som annars för oss till avgrundens skräckvälde

med dina ögon ser du grönskan och den sol som aldrig lyser och just i det ögonblicket inser du det enda riktiga
att blicken skapar liv

att bli sedd är blott en simpel handling som inte kräver
några genvägar, som inte kräver något uppoffrande och som
inte kräver något alls.