Farmor vaknar i gryningen och kan inte somna om. Hon funderar på den okända kvinnan som Felicia drömde om när hon somnade i solen i trädgården. Jag känner igen kvinnan som Felicia beskrev, tänker farmor, men jag kan inte komma på varifrån. Kan drömmen ha något med medaljongen att göra? Kan det vara så att texten på baksidan av medaljongen verkligen stämmer …
Så fort hennes stela kropp bara kan tar sig farmor ur sängen. Hon måste fort in till stan och försöka ta reda på om ingivelsen hon har fått verkligen stämmer. Hon klär på sig och smyger in till Felicia, som sover djupt. Hon ruskar henne försiktigt tills hon yrvaket tittar upp och säger:
– Ja, mamma, jag är vaken.
Farmor skrattar och säger:
– Det är inte mamma, det är farmor och du behöver inte gå upp, du är ledig.
– Farmor, säger Felicia sömnigt. Vad gör du uppe så här tidigt? Klockan kan inte vara mer än halv sex.
– Hon är faktiskt tio över sex. Kan du klara dig själv idag? Jag måste hem till min lägenhet och ordna några saker. Jag kommer tillbaka med sista bussen ikväll.
– Visst, svarar Felicia halvsovande. Vi ses ikväll.
Hon har somnat om innan farmor hinner ut ur rummet.

När Felicia vaknar några timmar senare tar det en stund innan hon kommer på varför hon inte hittar farmor någonstans.
– Ja visst ja, muttrar hon, hon skulle åka in till sin lägenhet. Undrar vad hon ska göra där?
Felicia tar en bok i ena handen, en filt i den andra och går ut och lägger sig på gräsmattan. Men det tar inte lång stund innan rastlösheten kommer krypande. Hon rullar över på rygg och börjar studera molnen som far fram över den klarblå himlen. Tänk om farmor bara hade berättat vad som behövdes göra i trädgården så hade jag kunnat börja greja med det, tänker hon. Inte för att trädgården är särskilt vanskött men i alla fall. Vanskött, tänker Felicia igen och kommer med ens på vad hon ska göra. Hon ska gå på upptäcktsfärd i det gamla slottet på kullen! Det är aldrig fel med ett litet äventyr. Vem vet vad man kan hitta för något spännande i ett gammalt öde slott.
Felicia lägger in filten och boken och drar på sig sina slitna, inte helt rena jeans och en långärmad gammal tröja. Om hon träffar på några äckliga spindelnät tänker hon inte göra det med bara armar och ben.
Hon låser ytterdörren till stugan och lägger nyckeln på det vanliga gömstället under den mellersta av de tre blomkrukorna. Sedan börjar hon sin vandring upp mot slottet.
Felicia går in genom grinden vid trädgårdens baksida. Det måste ha varit tjänstefolkets ingång eftersom den ligger närmast byn, tänker hon. Hon går upp för den nästan igenväxta grusgången som går över det som en gång varit en enorm gräsmatta.
Från ett av fönstren på andra våningen följer slottets ägarinna Felicias vandring. När Felicia försvinner utom synhåll går den gamla damen ut i slottets övre hall.
Felicia går upp för den breda stentrappan och fram till glasdörrarna som går in till salongen. Men det går inte att öppna dem utifrån.
– Typiskt, säger Felicia högt och går ner för stentrappan igen för att gå runt till framsidan.
Träporten är lika motsträvig som förra gången Felicia skulle öppna den och återigen får hon använda hela sin kroppstyngd. Men den här gången är jag beredd när dörren ger efter, tänker hon. Hon blir förvånad när dörren inte går att rubba en millimeter. Hon gör ett nytt försök. Ingenting händer. Tredje gången gillt, tänker hon och trycker till dörren allt vad hon orkar. Under bråkdelen av en sekund händer ingenting och Felicia är på väg att ge upp. Men så ger dörren efter och Felicia faller återigen handlöst in i hallen och landar på knäna på stengolvet.
Den gamla damen iakttar henne från sitt gömställe det stora skåpet. Hon ser Felicia gnugga sina ömma knän, sakta resa sig upp och knuffa igen porten bakom sig. Jag ger mig inte till känna riktigt än, tänker den gamla.
Felicia står mitt i den stora entréhallen och snurrar sakta runt medan hon ingående studerar takets rutmönster. Ganska coolt, tänker hon. Nedanför den stora stentrappan står en riddarrustning. Felicia går fram till den och drar försiktigt med fingret över den kalla metallytan. Hennes finger lämnar ett blankt spår i dammet. Vilken pina det måste ha varit att bära en sådan utstyrsel. De måste ha fått skavsår över hela kroppen, tänker hon och fnissar högt. Undrar hur de gjorde när de skulle på toaletten?
– Vad gör du här?
Felicia väcks obarmhärtigt ur sina tankar av den oväntade rösten och hoppar till och snurrar runt i en och samma rörelse. Det är precis att hon klarar att hålla balansen. Det tar några ögonblick innan hennes ögon har vant sig vid det svaga ljuset längst upp i trappan. Så får hon syn på en vacker gammal kvinna. Hennes hållning är drottninglik, ryggen är rak och hon håller huvudet högt. Snittet på den svarta klänningen med den vida fotsida kjolen påminner Felicia om klänningarna från historiska filmer. Det svarta tyget ger kontrast åt kvinnans bleka hy och det gråstrimmiga eldröda håret. Utan att få fram ett ljud fortsätter hon att titta på henne.
– Nå, vad gör du här? upprepar den gamla kvinnan uppfordrande.
– J-j-jag gick förbi och blev nyfiken, stammar Felicia fram
– Jo tack, det märktes när du gick in oinbjuden. Maken till fräckhet har jag aldrig varit med om. Men man kan väl inte förvänta sig något annat av någon från din klass. Hyfs och fason är inte er starka sida.
Vilket påhopp, tänker Felicia och känner ilskan pulsera genom kroppen. Vad vet hon om mig och mitt ursprung? Innan hon hinner slänga iväg en ilsken kommentar ändrar hon sig. Kvinnan har ju rätt i en sak. Hon har klivit in olovandes i huset. Men det var i tron att det var obebott. Snabbt bestämmer hon sig för att ignorera de vassa kommentarerna och försöka möta kvinnan med vänlighet och lite smicker istället.
– Jag var nyfiken på om huset var lika vackert invändigt som utvändigt.
– Varför skulle det inte vara det?
– Vilka underliga kläder du har, fortsätter hon i samma bryska ton. Så där går bara det fattiga manfolket klätt.
Felicia tittar ner på sina slitna lätt utsvängda jeans och den bylsiga stickade tröjan. Vad då konstigt klädd, tänker hon, jag ser ut precis som alla andra. Det enda felet hon kommer på är struten bak i linningen på jeansen, den som gör att de inte sitter så perfekt i midjan som hon vill att de ska göra. Klänningstyget frasar när den gamla kvinnan skrider ner för den långa trappan. När de står bredvid varandra upptäcker de var för sig att de nästan är lika långa. Den gamla damen ler lite när hon ser det oroliga och lite irriterade uttrycket i den unga kvinnans ansikte. Hon är inte den första som känner sig illa till mods i hennes sällskap. Hon tittar in i den unga kvinnans gråblå ögon. Ögonen lär vara själens speglar och hon tycker om det hon ser. Hon är väldigt nyfiken på vad flickan vill, så hon bestämmer sig för att vara lite vänligare mot främlingen.
– Nåja, underligt klädd eller ej, eftersom du ändå är här kan jag väl visa dig runt.
– Om du vill …, svarar Felicia försiktigt
– Vi börjar i trädgården. Jag ska bara hämta mitt paraply och mina handskar för att skydda mig mot solen. Jag vill inte bli lika brun i ansiktet som fattigfolket, säger hon och försvinner in under trappan.
– Då går vi! säger den gamla damen när hon kommer tillbaka.
Hon går före Felicia genom entréhallen och fram till salongen. Nej! tänker Felicia, det här hållet har jag ju redan gått. Fast det är klart utsikten från terrassen tål att ses mer än en gång.
– En sådan här storslagen utsikt har du väl aldrig sett tidigare, säger den gamla damen, väl medveten om att Felicia varit på terrassen en gång innan.
– Nej, det har jag nog inte, säger Felicia för att hålla sig så nära sanningen som möjligt.
Men den gamla damen är redan på väg ner mot trädgården och Felicia får halvspringa över de ojämna stenplattorna för att hinna ikapp henne. Konstigt, tänker hon, det syntes flera hustak nedanför backen … Det ska bara var farmors stuga som syns där. Felicia går ner för den breda stentrappan och sätter fötterna på en pedantiskt klippt gräsmatta. Tankarna virvlar runt i hennes huvud. Vem är den gamla damen och vad gör hon i det förfallna slottet? Hur kunde trädgården förändras så fort? Frustrationen tar överhanden när hon inte hittar några direkta svar.
– Vad heter du? frågar den gamla damen plötsligt.
– Felicia, stammar Felicia fram och känner sig allt annat än avslappnad i den gamla damens sällskap. Hennes aristokratiska sätt att röra sig och hennes skarpa röst är respektingivande, den signalerar att dess ägarinna inte tolererar några motsägningar.
– Felicia, ja det var ju också ett namn, säger den gamla damen. Du kan fortsätta ner till rosenträdgården så länge. Jag måste prata med min trädgårdsmästare först.
Felicia har inte en tanke på att säga emot när hon ser ryggen på den gamla damen försvinna åt andra hållet.

Felicia går sakta ner mot rosenträdgården. Skosulorna lämnar irriterande djupa kratrar i de strikta ränderna. Någon har krattat grusgången pedantiskt. Grässtråna står i givakt vid den lilla vallgraven som formats varje gång spadbladet har skurit genom grässvålen intill gången. Rosenträdgården omgärdas av en tät buxbomhäck. Noggrann beskäring har gjort den ogenomtränglig för alla utom småfåglarna, som har gjort häcken till sin borg. Deras kvitter blandas med den bedövande rosendoften som slår mot Felicia när hon öppnar den lilla järngrinden. Hon närmar sig försiktigt blomsterhavet.
Längst ner i trädgården mellan rosenlandet och buxbomen har någon planterat och format en pilgrotta. Felicia sätter sig på den vita marmorbänken längst in i grottan. Solljuset silar ner genom bladen. Hon låter alla sina sinnen njuta av vyn framför henne. Ur det gröna bladhavet höjer sig blodröda, klargula och gräddvita kronblad. Hon ändrar sittställning, nollställer tankarna och njuter av allt det vackra runt om henne. Hon sluter ögonen och drar in blomdoften i näsan.
Felicia huttrar till och öppnar ögonen. Förvånat ser hon sig omkring. Marmorbänken som hon sitter på är inte längre vit utan grön av ett tunt lager mossa. Det känns som om grenarna från pilträden vill tränga henne av bänken. De blommande rosorna är borta. Torra bruna grenar sticker upp bland bladen.
Illa till mods reser Felicia sig och går de få stegen fram till valvet vars järnskelett är beklätt av klängrosor. De taggiga grenarna fastnar i hennes kläder och hon får kämpa för att komma loss. Det är precis som om rosenbuskarna vill hålla henne kvar.
– Släpp mig! skriker hon i panik innan hon tumlar ner genom parken och bokskogen.
Hon springer hela vägen tillbaka till farmors stuga. Först när hon har slitit fram nyckeln, låst upp dörren och reglat den bakom sig, stannar hon för att hämta andan. Tröjan är hel men taggarna har stuckit igenom tyget. På armarna syns ett blodigt nät av hårfina svidande rispor. För att slippa fundera på vad som har hänt går hon in i rummet för att byta kläder.

Med en trästicka, som hon har hämtat i vedhögen bredvid den öppna spisen, tänder Felicia stearinljusen ett efter ett, från vänster till höger. Sedan tänder hon rökelsestickan i sin hållare av cederträ. Som två snokar ringlar sig de små grå rökpelarna upp mot taket och sprider en svag doft av sandelträ i rummet. Lågorna i eldstaden och stearinljusens lågor får skuggorna att dansa en flämtande och oregelbunden dans på de vitrappade väggarna.
Felicia sträcker sig efter träskrinet som står bredvid henne på bordskanten. Sakta, med stor respekt för askens innehåll, drar hon ut järnpinnen från låsöglan och lyfter på det rundade locket. Hon drar med pekfingret över det svarta tyget innan hon lyfter upp det rektangulära paketet. Hon viker upp tygbiten, lägger dess innehåll en bit ifrån sig på det grova träbordet, som utgör rummets medelpunkt, och lägger ut den svarta sidenduken framför sig. Vecken slätar hon omsorgsfullt ut ett efter ett. När hon är färdig tar hon upp kortleken och blandar den noggrant. Ett kort ramlar ur leken och hamnar med bildsidan uppåt.
– Översteprästinnan … förvarnar om stora saker, något är på gång men jag får inte veta vad för tiden är inte inne än, hemligheter som kommer när de kommer ... hmm …
Hon lägger kortet på ena kanten av duken och kuperar sedan resten av tarotkorten med vänster hand.
– Fokusera, säger hon tyst för sig själv. Fokusera på dina frågor och låt korten vägleda dig …
Felicia sträcker på sig så att hon sitter med rak rygg, slappnar av i axlarna och drar in ett djupt andetag. Hon låter det fylla hela bröstkorgen innan hon formar läpparna till en oval och sakta pressar ut luften med hjälp av magmusklerna. Sedan lägger hon ner tarotkorten i en prydlig hög på den svarta sidenduken. Med vänsterhanden drar hon ut dem i en båge framför sig.
– Okej, säger hon, nu gäller det … sådana här frågor har jag aldrig ställt till korten…
Hon funderar ett tag på hur hon ska formulera frågan för att få fram ett så exakt svar som möjligt. Sedan sluter hon ögonen, håller vänster handen en bit ovanför tarotkorten och för sakta handen fram och tillbaka över kortbågen. Ett litet leende skymtar i hennes koncentrerade ansikte när hon känner den pirrande känslan i ringfingret, den som signalerar att hon börjar närma sig kortet som har svaret på hennes fråga. Hon sänker handen närmare korten, men inte så nära att fingrarna rör vid dem, och för den fram och tillbaka i små små rörelser. Det tar inte lång tid innan hon har hittat kortet som ger de starkaste pirrningarna i ringfingret. Försiktigt drar hon ut kortet ur bågen och vänder upp det.
– Hmm … det var det jag trodde … medaljongen jag fick av farmor har något med min framtid att göra. Här behövs ett hjälpkort!
Felicia formulerar sin följdfråga, koncentrerar sig och upprepar samma procedur som tidigare tills hon hittar kortet hon söker. Hon vänder upp bägar-drottningen.
– En moderlig kvinna som gärna pysslar om lite extra … det måste vara farmor, utbrister Felicia högt.
– Ja, det är klart att det är jag, säger farmor från valvet bakom ryggen på Felicia.
– Hur länge har du stått där?
– Ett tag. Du var så koncentrerad på det du gjorde att jag inte ville störa dig.
– Det är faktiskt ofint att smyga på folk så där!
– Ja, ja, du överlever. Jag hade tänkt att berätta om medaljongen för dig, för nog har den med din framtid att göra, men vi kan ta det en annan dag istället, säger farmor lite retsamt och vänder sig om för att gå.
– Nej, sätt dig! Jag är jättenyfiken och vill veta, säger Felicia samtidigt som hon hastigt rafsar ihop korten.
– Lugna dig Felicia! Du måste alltid vara vördnadsfull inför korten, annars kan du vara säker på att de motarbetar dig på ett eller annat nästa gång du behöver deras hjälp. Samla ihop dem i lugn och ro så sätter jag på en kanna te och plockar fram lite smörgåsar och frukt under tiden, säger farmor och går ner för de två trappstegen till köket.
Förbryllad plockar Felicia ihop sidenduken och sina tarotkort och lägger ner allt i träskrinet. Farmor har aldrig sagt något om att hon har kunskap i tarottolkning.

På brickan som farmor har i händerna finns nybakade scones, smör, ost och marmelad. Farmor ställer ner brickan på det runda mahogny soffbordet som står under ett av stugans fönster, en bit bort från eldstaden. Hon tar fram två underlägg ur linneskåpet bredvid den röda soffan och dukar upp knivar, muggar, skedar och tallrikar. Hon häller upp rykande hett te i muggarna innan hon sätter tehuvan över kannan. En behaglig tystnad sänker sig över rummet medan Felicia och hennes farmor gör i ordning sina scones. Farmor är den första som bryter tystnaden:
– Fick du svaren du sökte av tarotkorten?
– Jag vet inte … kanske … jag är inte så bra på att se sambanden mellan korten än.
– Det är med korten som med allting annat du lär dig, ju mer du över desto bättre går det.
Felicia vill fråga farmor hur mycket hon kan om tarotkort, men en känsla i magen säger henne att det inte är rätt tillfälle så hon bestämmer sig för att låta bli. I stället säger hon försiktigt:
– Medaljongen jag fick …
Längre än så hinner hon inte förrän farmor, lite irriterat, avbryter henne:
– Jag har inte glömt vad jag lovade innan. Jag må vara gammal men jag är inte senil!
Sedan fortsätter hon i vänligare ton:
– Varifrån medaljongen kommer från början är det ingen som vet. Jag har varit iväg för att få den undersökt och värderad av experter, men de har inte sett något liknande tidigare. De kan inte heller säga exakt hur gammal den är, vilken kultur eller vilket land den kommer ifrån. Men den har funnits i vår släkt i flera generationer och gått i arv från mor till dotter. När det inte har funnits någon dotter att lämna den till, som i mitt fall, har smycket gått i arv till en sondotter i stället. Det viktiga är att den går i arv mellan kvinnor.
Felicias farmor gör en kort paus i sitt berättande för att hälla upp ytterligare en kopp te och göra i ordning en bit scones till.
– När min mor gav smycket till mig, berättade hon samma historia som hennes mor berättade när hon lämnade över medaljongen. Det jag kommer att berätta nu, vill jag att du lägger på minnet och kommer ihåg det till dess att det är din tur att lämna medaljongen till din dotter eller sondotter.
– Okej, säger Felicia.
Det känns som om hela kroppen har invaderats av en stor myrarmé som ilar på flera hundra olika stigar. Varje liten myrfot sänder ut en kittlande pirrning av spänning. Felicia skruvar otåligt på sig och väntar på att farmor ska fortsätta sin berättelse.
– Hur mycket vet du om kelterna och deras religion?
– Inte särskilt mycket, svarar Felicia. Deras präster kallades för druider … och de var duktiga på att bota sjukdomar med örter och sånt …
– Att kelterna har levt, det vet man. Men hur mycket av det som berättas om dem och deras religion som är sant, det vet man tyvärr inte. Arkeologerna har hittat alldeles för lite lämningar för att det ska kunna bekräfta berättelserna. I de få texter som finns bevarade, berättas det att de keltiska prästerna höll sin religion och kulturen runt den hemlig för utomstående. Den keltiska religionen skulle vara mystisk och vem som helst kunde inte bli präst. De som antogs studerade i över tjugo år innan de började utöva sitt yrke.
Felicia sitter tyst och suger i sig allt som farmor berättar. Hon känner på sig att det här inte är allt.
– Kelterna förde mycket av sin kultur vidare genom att berätta legenderna som uppstått runt stora personligheter, från generation till generation. På hela Irland berättar man fortfarande om kelterna. Förutom om druiderna, berättas det om kvinnliga präster. Och enligt den berättelse som följer med medaljongen, har medaljongen använts av prästinnorna i deras religion.
– Men hur hamnade medaljongen i vår släkt?
– Det är det ingen som vet säkert. Antingen har någon glömt bort att berätta det, eller inte velat göra det av någon anledning, när medaljongen har lämnats vidare.
– Dumt, muttrar Felicia. Och taskigt mot oss som vill veta men som aldrig kommer få göra det.
Farmor ler lite åt hennes muttrande innan hon fortsätter:
– Enligt texten som är graverad på baksidan ska medaljongen lämnas i arv mellan kvinnor, men bara till dem som har ”seendets förmåga” i någon form. Medaljongen ska hjälpa dem som har seendets gåva att se in i en annan värld. Min mor ansågs vara synsk, liksom min mormor, men jag har aldrig haft den förmågan. Kanske är jag inte värdig medaljongen. Kanske har jag trängt undan kunskaperna av den enkla anledningen att allt som har med de gamla naturfolken och deras religioner att göra har avfärdats som struntprat under hela min livstid. Min mor lärde mig att läsa tarotkorten och meningen var att jag skulle lära dig detsamma när tiden var rätt, men du förekom mig. Du sökte själv din väg till den religionen som passade dig, kom i kontakt med tarotkorten och bestämde dig för att lära dig konsten. Så min enda uppgift blev att ge dig medaljongen och berätta dess historia.
Felicia har lyssnat koncentrerat på farmor. Som i trance har hon lyft ena handen till halsgropen och slutit fingrarna runt smycket. Mängder av tankar snurrar runt inne i hennes huvud. Hon kan inte riktigt förstå allt som farmor har berättat. Det känns så overkligt att hon, Felicia, har fått en medaljong som kan vara flera tusen år gammal …
Farmor studerar tyst sitt barnbarn. Hon ser och känner det kaos som finns i Felicias inre. Hennes sondotter har reagerat nästan på precis samma sätt som hon själv gjorde när hon fick veta medaljongens historia, och vad den anses kunna göra för sin ägare. Tänk om min mor hade väntat lite längre med att berätta, tänker hon. Jag hade precis fyllt fjorton och var väldigt omogen. Felicia verkar ta det bättre men så är hon också några år äldre. Men det är mycket att ta till sig och smälta.
Farmor känner sig naken utan den lilla medaljongen runt halsen. Hon har ändå burit den varenda dag sedan hon fick den och den har blivit som en del av henne själv. Men hon vet att hon har gjort rätt. Felicia är den enda av hennes sondöttrar som är en lämplig arvtagerska till medaljongen. Även om hennes sinne fortfarande är det samma som en ung kvinnas, är kroppen gammal och även små vardagliga sysslor börjar bli ansträngande att göra. Hennes livskraft försvagas lite för varje dag som går och innan den blir alltför svag måste Felicia få reda på släktens väl bevarade hemlighet om medaljongens historia.
Farmor reser sig sakta ur soffan – lederna stelnar till fort när hon sitter ner längre stunder – och går bort till spisen för att lägga på mer ved. Vedkorgen som står på spishällen är nästan tom och farmor lyfter upp den för att gå ut i vedboden och hämta mer ved.
– Nej farmor, det där gör jag, säger Felicia. Sätt dig i gungstolen framför brasan där det är varmt och ta det lugnt en stund.
Paniken rasar inom Felicia och hon känner att hon måste få vara i fred med sina tankar ett tag. När farmor lyfter vedkorgen ser hon sin chans. Vedboden är det perfekta gömstället utan att farmor tar illa upp för att hon försvinner en stund.
– Tack, det var snällt, säger farmor som både är glad för att hon slipper att ge sig ut i mörkret och förstår Felicias önskan om att vara själv med sina funderingar ett tag.
Ute i vedboden sätter Felicia upp en stor träbit på huggkubben innan hon ställer sig bredbent och fattar yxan med båda händerna. En perfekt träff klyver träbiten i två delar. Hon ställer upp den ena halvan och klyver den med samma träffsäkerhet som den första. De båda huggen utlöser en storm av känslor inom henne och hon blir mer och mer irriterad. Varför var det tvunget att farmor skulle ge henne medaljongens historia just nu. Den fungerar ju inte, det sa hon själv. Varför kunde hon inte nöja sig med att bara ge henne smycket?
Ju mer den primitiva ilskan stiger inom henne, desto fortare går det för vedträna att hamna på huggkubben. Med ursinnig styrka slår Felicia fast yxan i huggkubben varje gång hon klyver en träbit. Först när jordgolvet runt huggkubben är täckt av vedträn sjunker hon utmattad ner på huggkubben. Sakta börjar hon sortera upp känslorna och tankarna som har virvlat runt som höstlöv i en storm i hennes huvud den senaste timmen. Långsamt rätar hon på sig.
– Men vänta nu …,säger Felicia högt för sig själv, varför kom jag inte att tänka på det tidigare … det var efter det att jag hade fått medaljongen som jag träffade den virriga gamla damen på slottet … och den vimsiga tanten som hade gått in i farmors trädgård och som trodde att jag var hennes barnbarn från stan …
Men så tränger den förnuftiga sidan av Felicia bort den irrationella sidan.
– Äh! Det fattar väl vem som helst att det inte är så! Kom ner på jorden igen Felicia, säger hon högt.
Hon slår fast yxan i huggkubben och fyller korgen så många vedträn det går, innan hon går tillbaka in till farmor och värmen i stugan.
Farmor har somnat i gungstolen med stickningen i knäet. Hon ser så fridfull ut när hon sover, tänker Felicia och lyfter försiktigt upp början till en raggsocka. Hon vill inte väcka farmor och koncentrerar sig så mycket på att lyfta stickningen att hon inte märker att en av de fyra strumpstickorna glider ur sin rad av maskor. Den landar med ett klirr på trägolvet. Det lilla ljudet räcker för att väcka farmor.
– Oj, jag måste ha slumrat till, säger hon och ler. Gick det bra med veden?
– Ja då, jag ska bara hämta en korg ved till köket också, så slipper vi göra det i morgon bitti.
– Vad bra, då dukar jag av och diskar så länge.
– Nej farmor det gör jag när jag kommer in igen. Gå du och lägg dig och sov din skönhetssömn.
– Kommer inte på fråga. Än är jag inte färdig för ålderdomshemmet, säger farmor surt.
– Envis som synden, muttrar Felicia halvhögt på väg mot ytterdörren.
– Vad sa du?
– Ingenting, svarar Felicia och stänger dörren bakom sig.