Bryr jag mig?
Ja.

Gör jag verkligen det?
Jo.

Fast om vad?
Vet inte.

En blinkande. Nja. Ett blinkade streck. Du följer mina ord. Du följer mig vartän mina tankar skriver mig. Visst är det löjligt att du får plats, här i mitt liv. Men va fan vartän mina tankar bör befinner du alltid framför mig. Du vet fan inte hur jag tänker ditt jävla streck. Men lika fan blinkar du som en jobbig jävlacasino skylt nånstans i en förort till Las Vegas. Det är DU. Det är ditt fel. Det är diit jävla blinkande som får mig att aldrig få fram det jag vill skriva. Det är ditt blinkande som väntar och vet tydligen hur mitt nästa steg ser ut. PUH. Förlåt. Du får säkert alltid ta en massa skit.

Här sittter jag som en bortskämd jävla skit. I en värld långt bort från obehag och otrygghet. Jag binder inte mitt liv på någon i hela världen. Jag är oberoende både uttryckligen och hyfsat ekonomiskt. Och ändå får jag mig inte att bli glad. Varför. Varför Varför.

Alla vill uppnå en form av tillfredställelse. Även jag.

Den egocentriske dokusåpastjärnan får sin tillfreställelse av fega drinkar på ett halvskabbigt lyxigt place vid en svamp genom ett fullkomligt obehärskat ragg.

Den osjälviske volontären får sin tillfredställelse genom att ge sin tid till ett stackars svältande barn som förgyller hennes suggestiva hjärta med bekräftelse av den goda människan.

Men båda fyller samm behov. Tillfredställelse.

Skillnaden är bara att den ena är mycket bättre. Fast de bygger på samma behov hos människan.

Därför blir jag inte glad.

Jag kommer att uppnå mitt livsgiriga behov av tillfredställelse.

NÄ.

Fast vad vet jag.

Blott 19 år.

Det blir nog risgrynsgröt till frukost.

Jag förstår mig ändå aldrig på mina tankar.
Som du.

Du som läser min förtvivlade försök att typ vara djup. Men jaja.

Det är en dag imorgon också.

Nu ska jag verkligen försöka sova.
Jag är i alla fall ärlig när jag skriver.

Bitte